Ett ord för blod (2023) är en efterlängtad bok som på ett oförställt sätt skildrar gängkriminalitetens verklighet inifrån. Faysa Idle, som vuxit upp som nära anhörig till gängkriminella, ger oss en sällsynt inblick i kapitalismens underjord.
“…dom var gamla utstötta gatubarn som tog revansch, hatet och utanförskapet rann fortfarande i deras blod. Dom var grabbar som hade sovit med varandra i portar, rymt från ungdomshem tillsammans, delat på sista brödbitarna, försvarat varandra med kniv sedan barnsben, köpt dom första pistolerna ihop, suttit i fängelser och varit i slagsmål och fejd med samhället och polisen sedan dom var tio år gamla.”
Faysa hamnar mitt emellan när hennes bröder och vänner hamnar på olika sidor i ett brinnande gängkrig. Hennes storebror är en ledargestalt i ett av Sveriges mest ökända gäng och hon lever därför med en konstant rädsla för att hon eller någon annan i hennes familj ska bli krigets nästa offer. Faysa förlorar både sin bror och sin bästa vän i gängens hämndaktioner. Ingen kan lämnas oberörd av hennes råa framställning av vår samtid.
Hon växte upp i Stockholmsförorten Tensta med en pappa som till stor del varit frånvarande och en mamma som hade flera jobb för att kunna försörja familjen. Det var Faysas bara några år äldre, kriminella storebror som fick i uppgift att uppfostra henne i föräldrarnas frånvaro och oftast genom hot och våld.
Skolan var kaos: “…nästan inga elever gick vidare till gymnasiet, och det gjorde att det fanns en känsla bland många att undervisningen var meningslös”. Familjen bodde trångt och det enda sättet att komma undan var genom att sätta sig i garderoben eller fly ut till gatan.
Livssituationen som beskrivs är inte unik och det kommer med stor sannolikhet bli allt fler barn och unga som tvingas leva under liknande förhållanden när den ekonomiska krisen blir allt djupare. Fattigdom, segregation, frånvarande föräldrar och bristande resurser i skolan är vanliga uppväxtvillkor för de som hamnar i kriminalitet och missbruk. Faysa beskriver situationen mer skarpsynt än någon politiker i Rosenbad hade kunnat göra.
“…nedärvda trauman som lever vidare i generationer förstärkta av miljonprogram och segregation. Det hade inte hjälpt om så hela regeringen hade kommit ut till Järva och skakat hand. Alla visste att skulle man göra något som gav effekt, skulle det kosta oerhört mycket, man måste riva upp cementen där problemen växt in, och sedan ösa in miljarder i kapital, fixa segregationen en gång för all, utbildningen, jobben, familjerna, men det var ingen beredd att göra.”
Med enkel logik slaktar hon även argumenten för hårdare straff, som “inte skrämmer ett gatubarn som inte har något att förlora”. Helt sant. Och vi kan inte heller sätta vår tillit till politiker, poliser eller rättsväsendet, då de i första hand skyddar de rikas intressen. Därför behöver vi ta makten från de som bara förvärrar situationen genom nedskärningar i välfärden och hårdare repression. Vi behöver genomföra de reformer vi vet fungerar och i slutändan göra upp med hela det system som är grogrund för all form av kriminalitet.