Arbetarklassen är samhällets motor. Utan oss stannar allting, utan oss blir ingenting gjort. Och utan oss slutar kapitalisterna göra vinst. Därför är strejken, den kollektiva arbetsnedläggelsen, ett av arbetarklassens viktigaste vapen. Om detta handlar utställningen ”En omsorgsfull strejk” som just nu visas på konsthallen Mint i källaren på ABF-huset i Stockholm.
En omsorgsfull strejk består av 17 olika verk om strejk och kollektiv kamp. Det handlar om solidaritet, kampvilja och makt, men också om polisrepression och mediadrev. Vi rör oss från Ryssland, till Indien, till Spanien och till dagens Sverige. Berättelserna spänner också över flera århundraden. Minus Mieles videoverk Bad Frankenenhausen som tar sin utgångspunkt i ett monument som uppfördes till minne av 1520-talets tyska bondekrig.
Patrick Kretscheks videoverk Spelet om Norbergsstrejken 1891–1892 handlar om Sveriges första strejkspel – en amatörteateruppsättning som sattes upp i Norberg för att minnas en av Sveriges första gruvstrejker, som ägt rum på orten 80 år tidigare. Många av skådespelarna var före detta gruvarbetare eller hade familjemedlemmar som deltagit i strejken. Pjäsen blev mycket uppskattad vilket visade hur minnet från konflikten levde kvar i bygden.
Henrik Anderssons Eldupphör innefattar den trumpet orkesterledaren Tore Alespong spelade på när militären öppnade eld mot arbetarna vid Ådalshändelserna i maj 1931 och dödade fem människor. Tore Alespong hade varit värnpliktig och kunde de militära signalerna. I tumultet lyckades han blåsa ”eldupphör” så att soldaterna, som trodde det kom från de egna leden, slutade skjuta. Tore Alespong räddade många liv den dagen. När verket visades första gången 2001 var det mot bakgrund av händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg, då polisen återigen öppnade eld mot demonstranterna och fyra människor träffades.
Utställningen bränner till särskilt när arbetarna talar för sig själva. I december 1969 utbröt den stora gruvarbetarstrejken i Malmfälten, som kom att omfatta 4800 gruvarbetare i Svappavaara, Kiruna och Malmberget. Ilskan hade under en längre period jäst över de ständiga rationaliseringarna, där varje steg arbetarna tog räknades och varje rörelse skulle vinstmaximeras. Det var en vild strejk, där arbetarna inte bara strejkade mot arbetsgivaren – det statligt ägda LKAB – utan också mot det egna förbundet. I Ingela Johanssons videoverk Silvertunga, den stora gruvstrejken 1969–1970 skildras strejken genom fotomaterial från konflikten och bandinspelningar från strejkmötena i Malmberget. Från talarstolen får vi höra arbetarnas egna röster och bevittna hur strejken gick till och togs beslut om.
I Ingela Johanssons Som en vanlig hemmafru intervjuas Gudrun Olsson, som tagit många av de kända fotografierna från den stora gruvstrejken. Hon bodde i Gällivare med man och barn när strejken bröt ut. Det var bara män som jobbade i gruvan, men det betydde inte att kvinnorna stod utanför. Gudrun Olsson berättar hur gruvarbetarfruarna drog på sig pälsar och handväskor och gick ut demonstrerade utanför mötessalarna med plakat: ”Låt er inte luras gubbar! Vi säger nej till tomma ord!”
Precis som i Patrick Kretscheks verk påminner detta om hur en strejk inte bara påverkar de strejkande och bolaget, utan hela samhället dras in. ”Jag lärde mig otroligt mycket av gruvstrejken, som en vanlig hemmafru. Jag började tänka på människors arbets- och levnadsvillkor”, berättar Gudrun Olsson.
I Four Meetings, One Shift har Benj Gerde följt Svenska hamnarbetarförbundets lokalavdelning i Göteborg under fyra medlemsmöten vid konflikten i Göteborgs hamn 2018–2019. Man diskuterar bakgrunden till konflikten och hur Svenskt näringsliv försöker använda den: ”Det som motiverar dem är i huvudsak frågan om strejklagstiftningen,det är oändligt mycket viktigare än vem som tecknar kollektivavtal i hamnen. De försöker använda oss”.
Man diskuterar APM Terminals agerande. ”Arbetsgivaren tänker inte bara på pengar, de är väldigt medvetna, och väldigt maktmedvetna”. Man diskuterar det kommande mediadrevet, vad som kommer skrivas, hur det ska bemötas från förbundet. Man diskuterar hur, var och när stridsåtgärder ska sättas in och röstar. För i konflikten mellan arbete och kapital är strejken det vapen arbetarklassen har. Men om det aldrig används upphör det också att vara ett hot.
Och med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgesons ord: ”Nästa steg i alla villkorsförsämringar är att om du själv är kvar och accepterar läget, så får någon annan gå. Varje gång du gör mer, får någon annan inte jobba alls. Och det måste man ha med sig. Får vi inte stopp på skiten på APM kommer de inte nyanställa någon. Och då blir det inga öppningar för dem som fått gå heller”.
Det strejkas för lite i Sverige. Under 2020 gick inte en enda arbetsdag förlorad till följd av stridsåtgärder. Detta trots en stor avtalsrörelse, med 500 förhandlingar som omfattade tre miljoner anställda. Det har inte hänt förut. Och detta trots att arbetsmarknaden präglas av försämringar, osäkra anställningar och en mängd olika uppror från olika yrkesgrupper som kräver förändring. Men fackföreningsledningarna har inte tagit strid utan istället passivt accepterat försämringarna. En av arbetarklassens viktigaste strider under de kommande åren kommer att handla om att ta tillbaka makten över de egna förbunden, och börja använda dem för de syften vilka fackföreningarna grundades en gång i tiden – som kamporganisationer. Sista ordet får Harry Isaksson från Malmbergets strejkkommitté 1969–1970:
”Det är egentligen det som är det viktiga med strejken … Arbetarna får klart för sig vilken jävla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är. Bolagsgubbarna är som gökungar – vi matar dom. Dom är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar dom sig inte. Under en strejk kommer man underfund med att man har makt”.