Coronapandemin har krävt över en miljon liv. Tragedins omfattning är ett direkt resultat av kapitalismen och dess representanters hjärtlösa likgiltighet inför människoliv. Deras odugliga försök att rädda systemet har endast orsakat mer kaos.
Covid-19 har överträffat 2010-talets Ebola-utbrott (11 000 döda) och svininfluensan (500 000 döda) med råge, och ligger nu på samma nivå som utbrottet av den så kallade Asiaten under 1950-talet.
De avancerade kapitalistiska länderna står inför en andra våg, medan den första vågen har inte ens nått sin topp i stora delar av världen. Det innebär att COVID-19 kommer att klättra ännu högre upp på denna grymma topplista. Institute for Health Metrics förutspår att dödstalen kan komma att fördubblas innan pandemins slut, vilket skulle innebära att den passerat förra sekelskiftets stora kolerautbrott.
Den ”plågsamma milstolpen” (för att citera FN:s generalsekreterare António Guterres) en miljon döda visar inte ens hela historien. Sjukdomsspecialisten Alan Lopez från University of Melbourne förklarar att den siffran bara hänvisar till dödsfall ”där ett test utförts och en läkare fyllt i dödscertifikatet korrekt”.
I de fattigaste delarna av världen, med en stor landsbygdsbefolkning och få sjukhus, har många dödsfall inte anmälts. Detta i kombination med ”överdödlighet” hos människor med kroniska sjukdomar, antingen förvärrade av coronaviruset, eller för att de nekats vård på grund av den ytterligare belastningen på sjukvården, resulterar i att ”dödsantalen för COVID är långt bortom den miljon som rapporterats”.
För att inte tala om det ökade antalet självmord, som hos män i England och Wales har nått sin högsta nivå på 20 år, på grund av isoleringens och den ekonomiska otrygghetens ökande psykiska press.
En kris utan dess like
Den enda rimliga parallellen till coronavirusets påverkan på samhället är digerdöden under medeltiden, som påskyndade feodalismens kollaps. Likt digerdöden har coronapandemin utlöst en ekonomisk och social kris (som byggts upp under åratal) som tvingat kapitalismen ned på knä.
IMF varnar för ”en kris utan dess like”, och förutspår en nedgång på 3 procent i världsekonomin till årsslutet: det djupaste fallet sedan 1930-talet. Det är självklart arbetarklassen och de fattiga massorna som kommer att bära bördan för denna katastrof.
USA:s arbetslöshetssiffror har redan gått upp från 4 procent före pandemin till 10 procent i dag. I länder som Storbritannien, Frankrike och Italien står miljoner arbetare inför att förlora jobbet när regeringar förbereder för att avsluta de korttidspermitteringar och stödprogram som för tillfället hindrar varsel.
Samtidigt är tiotusentals företag som endast hålls vid liv genom statliga lån, på väg att gå i konkurs, vilket kommer att bidra till en nedåtgående spiral av arbetslöshet, skulder och hemlöshet.
I de fattigaste länderna, som helt saknar socialt skyddsnät, är situationen ännu värre. Fattigdom dödar — i normala tider bidrar denna faktor till omkring en tredjedel av världens sammanlagda dödsfall. Nu beräknar FN att 265 miljoner människor hotas av svält på grund av krisen. Detta innebär miljontals offer utöver de som dukar under för själva viruset.
Viruset har skoningslöst avslöjat samhällets klasskillnader. De rika kan glida igenom pandemin på säkert avstånd i sina dyra hus, men arbetarklassen och de fattiga har ofta inte lyxen att självisolera sig eller arbeta hemifrån. De rika åtnjuter den bästa vården som som går att köpa medan de fattiga tvingas förlita sig på statens överbelastade sjukvård – i den mån detta ens existerar – eller spendera pengar de inte har på sjukhusräkningar.
Dödligheten för covid-19 är dubbelt så hög i fattiga områden, och i dessa områden är det förtryckta etniska minoriteter som drabbats allra hårdast. På de fattigaste platserna i världen har virusets härjande bara börjat. I Nigeria lever till exempel 50 procent av befolkningen i trång, icke-sanitär slum. För dem finns det inga möjligheter att varken självisolera sig eller att tvätta händerna regelbundet.
Samtidigt säger personer som Charles Robertson, chefsekonom på den växande investmentbanken Renaissance Capital, att fattiga länder ”kommer att behöva ge upp tanken på några nedstängningar – de fungerar helt enkelt inte och är inte värda den ekonomiska smärtan”. Vare sig nedstängningar av samhället är effektiva eller inte, kan vi ana att Robertson oroar sig mindre för de fattigas lidande än den ”smärta” som skulle drabba hans aktieägare, vars möjlighet att utsuga dessa länder minskar ifall deras ekonomier kollapsar.
Arbetarklassen och de fattiga står inför insjuknande, arbetslöshet och fattigdom. Men kapitalisterna klarar sig inte bara bra, utan de blir faktiskt rikare! 20 000 av Amazons lagerarbetare har bekräftats smittade av covid-19, samtidigt som Jeff Bezos tjänat 13 miljarder dollar på en enda dag — mer än 80 länders BNP.
Medan den verkliga ekonomin störtdyker har en orgie av spekulationer gripit tag i aktiemarknaden. Samma dag i augusti som det tillkännagavs att Storbritanniens ekonomi minskade med 20,4 procent – den djupaste nedgången som dokumenterats – steg den brittiska aktiemarknaden med 2 procent.
Den parasitära eliten må njuta av sina vinningar för stunden, men deras system är på väg att implodera. Deras skamlösa profitjakt i dessa tider av ändlöst lidande ger näring till ett klasshat som förr eller senare kommer att leda till ett utbrott.
Katastrof på katastrof
Tillsammans har USA, Brasilien och Indien 450 000 bekräftade dödsfall. President Donald Trump hade nyligen själv en drabbning med sjukdomen. När han skrevs ut från Walter Reed medical centre efter tre dagars behandling, skröt han om att han minsann är ”immun” och att det inte finns anledning för det amerikanska folket att vara rädd för viruset.
”Nu går vi tillbaka till jobbet, vi ska vara i framkant,” förkunnade han, varefter han lovade att ett vaccin kommer ”inom kort”.
Trump fick självklart den bästa möjliga vården, betald av staten – till skillnad från de amerikanska arbetare som utgör majoriteten av dödsfallen. Han är fast besluten att återställa ekonomin för att få igång vinsterna igen och använda sin egen privilegierade återhämtning som ”bevis” på att viruset inte är farligt. Detta kommer bara att påskynda dess spridning.
Detta sker mitt i en farsartad valrörelse där arbetare och unga tvingas välja mellan pest och kolera: ytterligare fyra år av Trump, eller etablissemangets marionettdocka Joe Biden.
I Brasilien har den reaktionära och demagogiska presidenten Jair Bolsonaro vägrat ta viruset på allvar, fastän han själv smittats. Han och Trump har båda varit motvilliga att kalla till nedstängning eller genomföra några åtgärder för sociala distansering. Detta på grund av konsekvenserna det får för storfinansen, vilket gav viruset utrymme att härja vilt till en början.
Konsekvenserna av detta har känts av särskilt bland de fattiga i favelorna, men också ursprungsinvånarna. De finner sig nu instängda mellan viruset och en ny våg av skogsbränder till följd av olagliga avverkningar utförda av de statligt godkända timmerbaronerna.
Samtidigt har Indien precis passerat 100 000 bekräftade coronadödsfall, och detta innan den första vågen ens hunnit nå sin topp. Efter att plötsligt ha kallat till nedstängning i mars – och berövat miljoner fattiga migrantarbetare sin försörjning – skyller premiärminister Narendra Modi nu virusets spridning på muslimer som kommer hem från stora religiösa sammankomster.
Miljontals människor i Indien tvingas på grund av sjukvårdens svåra läge, i kombination med bristen på sjukhussängar, vända sig till den profithungriga privata sjukvårdssektorn.
Kapitalismen i de här länderna, liksom resten av världen, befinner sig i en allt djupare kris. Ilskan sjuder inom arbetarklassen, som är hårdast drabbad. Den storslagna Black Lives Matter-rörelsen, som hela 10 procent av USA:s befolkning deltagit i har sänt en chockvåg över hela världen. Den är ett förebud om de strider som nalkas.
Med blod på sina händer
I takt med att allt detta kaos breder ut sig skulle man kanske tänka sig ett koordinerat samarbete mellan världens främsta forskare för att kuva sjukdomen. Istället pågår en tävling mellan privata läkemedelsföretag som förbiser både statlig reglering och allmänna testkrav i sin hets att få ut sina vaccin på marknaden.
Deras mål är inte att rädda några liv, utan att säkra ett patent som blir till en säker källa till profit, alltmedan ett fåtal länder köper mer än halva det globala utbudet av de mest lovande vaccinen.
När Ryssland och Kina skickar ut experimentell medicin, är det förståeligt att allmänhetens förvirring och skepticism växer — både inför viruset självt, åtgärderna för att förhindra dess spridning och den effektivitet ett potentiellt vaccin skulle kunna ha.
Om folk vägrar gå med på att vaccinera sig eller slutar anstränga sig för att upprätthålla social distansering, riskerar pandemin att bli mer utdragen och bidra till ännu fler dödsfall. Skulden ligger i sådana fall helt och hållet hos kapitalistklassen och deras representanter, som visat sig oförmögna att möta de krav som ställts på dem vid varje steg.
Pandemin är en katastrof som kapitalismen skapat.
Viruset uppstod ur en kombination av klimatförändringar, fattigdom och vårdslös produktion. Dess snabba spridning berodde på olika regeringars vägran att stoppa produktionen innan det redan var för sent. Sjukvårdstjänster var för dåligt utrustade för att hantera krisen efter åratal av nedskärningar. På grund av konkurrens mellan nationalstater har det inte funnits någon globalt koordinerad aktion och smittans andra våg har endast spätts på av att chefer överallt tvingat igång ekonomin igen för att återställa profiterna.
Under en socialistisk, rationellt planerad ekonomi hade allt detta kunnat undvikas, och virusets påverkan på allmänheten hade kunnat mildras. I dagsläget står mänskligheten inför en katastrof som kapitalismen skapat, men som den inte kan ta oss ur.
Borgarklassens händer dryper redan av en miljon människors blod. Världens arbetare och unga måste avskaffa detta fallfärdiga system innan det hinner orsaka någon mer skada.