I den kanske största samordnade aktionen av skolungdomar någonsin, gick den 15 mars på över 2000 platser runt om i världen över 1,6 miljoner ungdomar ut i strejk för klimatet, mot ett system som håller på att förstöra vår framtid.
I ett Facebookinlägg samma dag förklarade klimataktivisten Greta Thunberg att:
”[D]et finns inga ’lösningar’ inom våra nuvarande system. Ingen ’vet’ exakt vad man ska göra. Det är hela poängen. Vi kan inte bara sänka eller höja några skatter eller investera i några ’gröna’ fonder och fortsätta som tidigare … Det politiska systemet som ni skapat handlar bara om konkurrens. Ni fuskar när ni kan eftersom allt som spelar roll är att vinna. Att få makt. Det måste få ett slut. Vi måste sluta konkurrera med varandra. Vi behöver börja samarbeta och dela de återstående resurserna på denna planet på ett rättvist sätt.”
Att vi är i början på en miljökatastrof är välkänt. I åratal har forskare varnat – inte bara för klimatförändringarna – utan också för skövlingen av skogar, förgiftningen av sjöarna, den växande antibiotikaresistensen, utfiskningen av haven, utrotningen av tusentals arter varje år, och mycket annat.
Politikernas enda svar på dessa akuta problem är ändlösa diskussioner på så kallade klimattoppmöten, där de kommer överens om att något måste göras – men att ingen vill göra det. I den mån något görs handlar det om symboliska åtgärder som betalas av arbetarklassen: höjda bensinskatter, trängselskatter, höjda priser på plastpåsar i affärer, och så vidare.
Däremot rör man inte de storföretag som står för de verkliga utsläppen. Tre företag i Sverige – H&M, Ericsson och Electrolux – släpper tillsammans årligen ut 108 miljoner ton växthusgaser. (Dagens industri, 2018-12-27) Det är mer utsläpp än hela Sveriges befolkning står för tillsammans.
I Forbes förklarade professor Mehran Moalem vid Berkeleyuniversitetet 2016 att det skulle räcka med att täcka 1,2 procent av Saharaöknen med solpaneler för att producera el så att det räckte till hela världen. Att bygga ut detta beräknade han skulle kosta 5000 miljarder dollar, vilket är mindre än Obama spenderade på att rädda bankerna i krisen 2008.
Redan 2009 började ett projekt vid namn Desertec – med investerare som Siemens, EON och Deutche Bank – för att just bygga ut solenergi i Sahara. Men det dröjde bara några år innan investerarna hoppade av. Anledningarna var dels inbördeskriget i Libyen och den politiska instabiliteten i regionen, som orsakas av olika imperialistmakter och företag som hungrar efter regionens naturresurser. Men ett betydligt viktigare skäl var att priset på solenergi samtidigt föll med 78 procent på fem år. Genom att fortsätta hade man riskerat att göra elektriciteten så billig att den inte skulle generera tillräckligt stora profiter.
Trots att man alltså redan med dagens teknik inom ett par år skulle kunna förse hela mänskligheten med ren el – och mycket billig sådan – fortsätter man att pumpa upp olja och bränna kol som om det inte fanns någon morgondag. Orsaken är att världens kapitalister kan göra enorma vinster på det. Bara oljebolaget BP, som stod för den största oljekatastrofen i historien 2010, gjorde 116 miljarder kronor i vinst under 2018.
Kapitalismen innebär en storskalig rovdrift på planeten. Detta är vad miljoner ungdomar nu insett och börjat gå ut i kamp emot. För många är detta ens första politiska handling, och man möts av ett kompakt block av politiker som påstår sig lyssna – bara för att i praktiken slippa göra något.
Som Greta Thunberg förklarar finns det inga lösningar inom systemet. Det enda sättet att avskaffa det är att ställa samhällets resurser och teknik under vår gemensamma demokratiska kontroll, det vill säga att nationalisera de största bankerna och företagen under arbetarkontroll. Inom ett par år skulle arbetarklassen med modern teknik kunna åstadkomma det som storföretagen och deras politiska representanter inte klarat av på två århundraden av kapitalism.
Arbetarrörelsen måste sluta upp bakom rörelsen med full kraft. Det räcker inte att i största allmänhet konstatera att det är bra att elever bryr sig om sin framtid.
Arbetarrörelsen borde lägga hela sin tyngd bakom den kamp som ungdomar tagit initiativ till. Fackföreningarna borde delta på nästa aktionsdag för klimatet genom en politisk strejk. Detta skulle vara de första stegen i en gemensam kamp för ett annat system, för socialism.