Detta uttalande från den franska sektionen av den Internationella Marxistiska Tendensen skrevs på söndag den 23 april, samma dag som resultatet av den första omgången av presidentvalet blev känt.
Resultatet av den första omgången av presidentvalet är början på en ny fas av den politiska krisen i Frankrike. Liksom i april 2002, kommer det i den andra valomgången att stå mellan högern och extremhögern. Mycket har dock förändrats sedan dess. Den ekonomiska krisen 2008 har ägt rum. Emmanuel Macrons troliga seger kommer inte att föra med sig den relativa stabilitet som Chirac drog fördel av efter sin valseger i maj 2002. Den pågående omdaningen av hela den politiska scenen i Frankrike är istället början på en period av stor osäkerhet och instabilitet. Valet till nationalförsamlingen i juni kommer att vara det första tecknet på detta. Det finns ingen garanti för att valet kommer att ge statschefens parti en stark majoritet i parlamentet.
Borgarklassen, dess politiker och mediekanaler är lättade: de undvek den ur deras synpunkt ”värsta” utgången av valet, nämligen att Jean-Luc Mélenchon skulle ha gått vidare till den andra valomgången. Nu kommer dessa ”republikanska” röster istället uppmana folk att rösta på Macron för att ”stoppa Nationella Fronten”. Många ”vänsterpolitiker” kommer att göra samma sak. Vi avvisar denna metod eftersom den är absurd och kontraproduktiv. Det är den kapitalistiska krisen, massarbetslösheten och de förra regeringarnas reaktionära politik, som förklarar den växande framgången för Nationella Frontens ”systemkritiska” demagogi. Macron vill fortsätta trappa upp den socialt regressiva politik som Hollande och Sarkozy fört: omfattande nedskärningar av jobben inom statsförvaltningen, avregleringen av arbetslagstiftningen, nedmonteringen av välfärden, alla möjliga olika skattelättnader och subventioner till kapitalisternas fördel, etc. Macron har under hela sin kampanj försökt dölja sitt program som ”mittenpolitik” och många tomma ord, men faktum kvarstår: han är helt och hållet hängiven den härskande klassens intressen, vilka kräver en drastisk nedskärningspolitik.
Nationella Fronten är en farlig fiende som måste bekämpas, men vi bekämpar inte elden genom att rösta på mordbrännaren. Arbetarrörelsen måste kämpa mot Nationella Fronten med sina egna metoder, på grundval av ett radikalt vänsterprogram som fokuserar på roten till problemet: att den ekonomiska makten är koncentrerad i händerna på en handfull extremt förmögna parasiter. Inom en snar framtid måste arbetarrörelsens politiska och fackliga organisationer mobilisera massivt på gatorna mot högern och extremhögern. Första maj måste gå under parollen om kamp mot både Le Pens och Macrons reaktionära program. Fackföreningsledare borde sätta en 24-timmars generalstrejk på dagordningen.
Slutligen måste vi mobilisera för att ge Upproriska Frankrike (La France insoumise) en så stor representation som möjligt i nationalförsamlingen i valet i juni. Att Macron och Le Pen gått vidare till den andra omgången får inte överskugga den största händelsen i detta presidentvalet, vilket är den enorma framgången för Jean-Luc Mélenchons kampanj. Hans framgång är fortsättningen på en rad omvälvande framgångar för vänstern i Europa (Syriza, Podemos, Corbyn) och USA (Sanders). Detta är ett internationellt fenomen med en tydlig innebörd: ett växande antal unga och arbetare letar efter ett vänsteralternativ till kapitalismens kris och till de politiker som varit vid makten i årtionden utan att förändra något, eller som snarare förändrat saker och ting till det värre. Kapitalismens djupa kris leder till politisk polarisering – till höger, som visas med Nationella Frontens resultat, men också till vänster.
Socialistpartiets kollaps i valet är en slående illustration av detta. Benoit Hamon har betalat priset för Hollande-regeringens försämring av arbetsmarknadslagen och nedskärningar. Han har också fått betala priset för sin egen anpassning till höger och att han satt i regeringen i två år. I slutet av Socialistpartiets primärval, skulle Hamon ha kunnat basera sig på sin överväldigande seger för att lansera en offensiv mot högern inom hans parti. Men han föredrog att framställa sig som en ”mittenkandidat”. Resultatet av det var att han fann sig i mitten av en avgrund.
Mélenchons kampanj har uppbådat en enorm entusiasm hos en stor del av befolkningen. Framförallt var det imponerande hur många unga som deltog på Upproriska Frankrikes möten. Denna radikalisering av unga människor – vilket också är ett internationellt fenomen – har stor och positiv betydelse för vänsterns framtid. Betydelsen av detta är att en av uppgifterna under de kommande månaderna är att organisera massan av de ”upproriska” i ett demokratiskt uppbyggt parti. Detta kommer att vara det bästa sättet att konsolidera och utveckla Upproriska Frankrike, och att under dess fana dra till sig de mest kampvilliga delarna av ungdomen och arbetarklassen.
- För massiva mobiliseringar på gatorna mot Le Pen och Macron!
- För en 24 timmars generalstrejk!
- Mobilisera för en ”upprorisk” lagstiftande församling!