Eldens musa: Konst, samhälle och revolution

Konsten har följt mänskligheten genom hela dess historia. Samtidigt som konsten förändras enligt sina egna inneboende lagar, speglar den även de grundläggande, revolutionerande förändringar som har format det mänskliga samhället. I den här artikeln undersöker Alan Woods några av de stora revolutionerna inom konsten och samhället, och konstens roll i arbetarklassens frigörelse.

Mänsklig konst är mycket äldre än man kan tro. De äldsta grottmålningarna i Europa sägs vara minst 30.000 år gamla, och ännu äldre exemplar har hittats i Indonesien, daterat till för cirka 45.000 år sedan. Men nyare forskning hävdar att man har hittat bevis för ännu äldre grottmålningar och pärlor av snäckor, som är ca 65.000 år gamla. Det skulle möjligen kunna vara neandertalares verk, innan den moderna människan Homo sapiens kom till Europa.

Hur som helst är det obestridligt att konsten är lika gammal som människosläktet självt. Detta kan inte vara en tillfällighet. Det verkar finnas något inom oss som är djupt förankrat i vår psykologi på den mest grundläggande nivån. Detta något måste därför beaktas i alla seriösa studier av mänsklig evolution och historia.

Historisk materialism

Det exakta förhållandet mellan konsten och den mänskliga evolutionen är emellertid en svår fråga. Kopplingen mellan konsten och produktivkrafternas utveckling är indirekt och komplex. 

Konstriktningar förändras ständigt och dessa förändringar återspeglar i hög grad de djupgående förändringsprocesserna i samhället, vars yttersta rötter kan spåras tillbaka till förändringar i produktionssätt och de därmed sammanhängande klassförhållandena, med alla de otaliga uttryck det tar sig i juridisk, politisk, religiös, filosofisk och estetisk form.

Marx förklarar att konsten, liksom religionen, har sina rötter i förhistorien. Idéer, stilar och konstriktningar kan leva kvar i människors medvetande långt efter att det konkreta socioekonomiska sammanhang där de uppstod har fallit i glömska. Det mänskliga sinnet kännetecknas trots allt av en medfödd konservatism. 

Idéer som för länge sedan förlorat sitt existensberättigande förblir envist förankrade i det mänskliga psyket och fortsätter att spela en roll – till och med en avgörande roll – för mänsklig utveckling. Detta är tydligast inom religionen. Men det är också en faktor inom konst och litteratur.

I Economic Manuscripts of 1857-58 skriver Marx: ”När det gäller konsten är det välkänt att vissa av dess toppar inte alls motsvarar samhällets allmänna utveckling, och därför inte heller den materiella underbyggnaden.”¹

Vi kan alltså säga att konsten har sina egna inneboende utvecklingslagar som måste studeras som ett enskilt undersökningsområde. Den ekonomiska och sociala utvecklingen påverkar helt klart konstens utveckling på ett avgörande sätt. Men den ena kan inte mekaniskt reduceras till den andra. 

Engels förklarade att det vore pedantiskt att försöka spåra sambandet mellan konst och ekonomi, som i bästa fall är indirekt och komplext.² Konsten följer sina egna komplexa utvecklingslagar som inte är direkt beroende av den övriga samhällsutvecklingen. Men vid vissa avgörande punkter möts de två linjerna.

Studiet av konsthistorien måste ske empiriskt, och försöka utröna de inneboende lagar som bestämmer dess utveckling. Det är det enda sättet som det verkliga förhållandet mellan konst och samhälle kan komma fram i ljuset.

Konstens ursprung 

Det ligger i sakens natur att de exakta orsakerna bakom konstens uppkomst är svåra att fastställa. De förblir höljda i de grottors dunkel där de en gång målades i det svaga ljuset från flimrande lampor av djurfett.

Våra tidigaste förfäder lämnade inga skriftliga uppgifter om sina tankar och övertygelser och det är därför omöjligt för oss att se på dessa extraordinära verk genom ögonen på de människor som skapade dem.

Det är dock möjligt att dra vissa generella slutsatser när man studerar innehållet i denna konst, som än idag förvånar oss med sin oemotståndliga fräschör och realism.

De tidiga grottmålningarnas mest slående drag är att de oftast inte målades i de yttre delarna av grottorna där de skulle ha varit mer lättillgängliga. Oftast återfinns de i de djupaste och mest otillgängliga delarna av grottan. Oavsett vad syftet med denna konst var, så var den definitivt inte dekorativ. Inte heller var det i någon bemärkelse ”konst för konstens skull”.

Det första man lägger märke till med denna konst är vad den inte visar. Det finns inga växter, träd eller blommor. Den består huvudsakligen av avbildningar av djur. Och valet av avbildade djur är uppenbarligen inte tillfälligt. 

Djuren är avbildade med fantastisk noggrannhet och detaljrikedom. Människor, som förekommer ganska sällan, är däremot avbildade på ett mycket skissartat sätt, nästan som streckgubbar ritade av små barn.

Konst som social aktivitet

I den tidiga mänskliga konsten är vetenskap och religion oupplösligt sammanblandade i form av ”sympatisk magi”. Syftet med den tidiga konsten var att ge människorna makt över de djur de jagade. 

Dessa jägare och samlare levde i en ständig, oavbruten kamp för överlevnad i en fientlig miljö. De var tvungna att mäta sin styrka mot farliga vilda djur för att få mat för dagen och herravälde över jorden. 

Stamdanser är ofta rituella. De representerar ett försök att försonas med naturen, att förstå världen och att få kontroll över den. 

Denna begränsade förståelse tog sig uttryck i religionens och magins mystiska språk. Den berömde antropologen James George Frazer förklarar i sitt mest kända verk Den gyllene grenen, men även i många andra studier, att sympatisk magi är en association av relationer mellan ting och varelser som egentligen inte existerar. Grottmålningar är ett typexempel. 

Syftet med dessa anmärkningsvärda målningar var förmodligen dubbelt: att öka jägarnas styrka och färdigheter och att ge dem makt över de avbildade varelserna. I vissa fall var de tillhörande ritualerna utformade för att öka stammens eller klanens fruktsamhet.

Jakt på stora och farliga däggdjur som mammutar kunde bara lyckas om ett antal jägare gick samman för att driva djuren i fällor eller över klippor. 

Att bygga fällor, gräva djupa gropar eller bygga inhägnader av pålverk förutsätter samordnat arbete i stor skala. 

Det var detta, inte religion eller magi, som gav våra förfäder en fördel i kampen för överlevnad. Socialt samarbete var nyckeln till vår evolutionära framgång, inte individuell konkurrens.

Klassamhället

Idag är den rådande ordningens försvarare angelägna att bevisa att klassamhället alltid har existerat och att det alltid har funnits rika och fattiga.

De försöker visa att samhället bara kan styras av en särskild klass av ”klyftiga” människor som är de enda som kan arbeta med sina hjärnor, medan den okunniga massan – de ”vedhuggare och vattenbärare” som beskrivs i Bibeln – helt enkelt är för dumma för att utföra den komplexa uppgiften att härska. 

De hävdar att detta alltid har varit fallet. Men det är långt ifrån sanningen. Konsten var ursprungligen hela gruppens egendom, inte en privilegierad elits särskilda aktivitet. Konsten var i grunden social och kollektiv, inte personlig.

Faktum är att uppdelningen mellan mentalt och manuellt arbete är en relativt ny utveckling i den mänskliga evolutionen. En exakt beskrivning av den process genom vilken denna revolution ägde rum är omöjlig eftersom det inte finns några skriftliga lämningar, men att en sådan förändring inträffade är bortom allt tvivel. 

För ungefär 12.000 år sedan inleddes den sannolikt största omvandlingen i hela mänsklighetens historia i Den bördiga halvmånen i Mellanöstern. Jag syftar på det som den store australiensiske arkeologen Vere Gordon Childe (som även var marxist) kallade den neolitiska revolutionen.

Det var detta som Engels, inspirerad av Lewis Henry Morgan, kallade övergången från vildhet till barbari – övergången från jägare och samlare till en mer bofast livsstil baserad på jordbruk och boskapsuppfödning.

Denna revolution ledde till en enorm utveckling av samhällets produktivkrafter och därmed till att män och kvinnor fick ökad kontroll över naturen. Men den lade också så småningom den materiella grunden för ojämlikhet, privategendom och en minoritets maktövertagande.

Från och med för cirka 6.000 år sedan koncentrerades det överskott som producerades av jordbruksbefolkningen hos en privilegierad elit, vanligtvis under templets kontroll – hos prästerskapet. Detta gav upphov till grundläggande förändringar av de religiösa föreställningarna och en efterföljande kulturell revolution.

Uppkomsten av ett privilegierat prästerskap tog sig uttryck i enorma tempel och gudamonument tillägnade jordbrukets skörd, grödornas fruktbarhet, solen, regnet och så vidare. Det vita templet i Uruk, som stod på en 12 meter hög och 50 meter bred plattform, är ett slående exempel på detta fenomen.

Detta var uppdelningen mellan mentalt och manuellt arbete för första gången. Det upphöjdes sedan till princip för alla efterföljande samhällen.

Religion, konst och alla andra yttringar av kulturellt och intellektuellt liv upphör att vara allas gemensamma egendom och blir en minoritets privata mysterier. Minoriteten tar sig den ”gudagivna” rätten att tolka dessa mysterier för de enkla massorna.

Religionens omvandling tog sig uttryck i nya konstformer. När de arbetande klasserna fråntogs produkten av sitt arbete innebar det även att de blev andligen och kulturellt berövade.

Egypten

I Metafysiken skriver Aristoteles att filosofin börjar när livets grundläggande behov är tillgodosedda.³ Han tillägger att astronomi och geometri uppfanns i Egypten eftersom prästerna inte behövde arbeta. Redan såhär tidigt har vi ett lysande föregripande av den materialistiska historieskrivningen. 

De gynnsamma förhållandena i Nildalen var den första förutsättningen för hög arbetsproduktivitet. Samtidigt hade staten tillgång till enorma arbetskraftsreserver. 

Befolkningen var relativt liten och jorden var tillräckligt bördig för att ge mat åt folket och ett överskott till den härskande eliten. Förekomsten av detta överskott är hemligheten bakom den egyptiska civilisationen. 

När detta centraliserades och organiserades i stor skala möjliggjordes sådana fantastiska bedrifter som att bygga pyramiderna. Dessa enorma monument anses ofta tillhöra det gamla Egyptens största bedrifter, troligen eftersom de fångar vår fantasi. 

Bevattningssystemet var emellertid långt mer imponerande och oändligt mycket viktigare än pyramiderna. Det var det som utgjorde förutsättningen för skapandet av en samhällsklass som slapp arbeta, vilken i sin tur var ansvarig för alla bländande prestationer inom egyptisk konst, vetenskap och kultur. 

Arbetsdelningen

På grundval av denna exploatering flyttade Egyptens härskande klass fram gränserna för mänsklig kunskap och påskyndade produktivkrafternas utveckling – den verkliga grunden för kulturell utveckling och för civilisation.

Till syvende och sist vilade alla dessa fantastiska prestationer på de egyptiska fellaheens⁴ ryggar. Ett avgörande ögonblick för uppdelningen mellan mentalt och manuellt arbete var uppfinningen av skrivkonsten, som skedde sent under det fjärde årtusendet f.Kr. – ytterligare ett tecken på den snabba samhälleliga utvecklingen.

Skrivkonstens hemlighet bevakades svartsjukt av de skriftlärda, som ursprungligen tillhörde prästerskapet. Deras inställning till kroppsarbete uttrycks på ett talande sätt i ett råd som en välbärgad egyptier gav sin son:

”Eftersom jag har sett dem som har blivit slagna, är det till skriften som du måste sätta ditt sinne. Se själv, det räddar en från arbete. Skåda, det finns inget som överträffar skriften …

”Jag har sett en kopparslagare i arbete vid mynningen av sin ugn. Hans fingrar var som krokodilens klor och han stank som fiskens rom…

”Krukmakaren är täckt av jord… Han bökar i fältet mer än svinen för att kunna bränna sina matlagningskärl. Hans kläder är stela av lera…

”Vapentillverkaren, helt utsliten, går ut i öknen. Mer (än han får i lön) måste han spendera på sin mula …

”Tvättaren tvättar vid flodstranden, i närheten av krokodilen…

”Du förstår, det finns inget kontor som inte har en förman, förutom skrivarens. Han är förmannen…”

”Du förstår, det finns ingen skriftlärd som saknar uppehälle, sådana är kungahusets föreskrifter … Hedra (din) far och mor som har placerat dig på de levandes väg. Märk detta, som jag har lagt framför dina ögon, och dina barns barn.””⁵

Detta är ett utdrag ur en egyptisk text som kallas The Satire on the Trades och som skrevs omkring 2000 f.Kr. Det är tänkt att bestå av en fars uppmaning till sin son, inför att han skickar honom till skrivarskola för att utbildas till skriftlärd. 

Det förakt mot manuellt arbete som dessa rader förmedlar är en korrekt återspegling av den härskande klassens psykologi än idag.

Denna alienering tog sig uttryck i konsten. De enorma faraostatyerna i Egypten talar till oss och levererar ett mycket tydligt budskap: maktens budskap.

Oavsett om vi förstår deras språk eller inte, talar dessa kolossala statyer mycket tydligt till oss. De säger till oss:

Jag är stark, du är svag.

Jag är stor, du är liten. 

Jag är mäktig, du är maktlös.

Ända sedan dess har den härskande klassen haft monopol på konsten och den har varit ett kraftfullt vapen i deras händer. Eftersom gudarna och gudinnorna är allsmäktiga måste deras tjänare på jorden vara lika mäktiga, och fruktas och respekteras över andra män och kvinnor. 

Massorna fann sig nu vara helt utestängda från kulturens värld. De blev inte bara ekonomiskt exproprierade, utan även mentalt och andligt. Och denna expropriering har fortgått ända fram till dags dato.

Tidig egyptisk konst

Den egyptiska konstens tidiga period är nästan helt och hållet totemistisk till sin karaktär. Den avbildar gudar och gudinnor, oftast i halvt djuriska former. 

Senare dyker mänskliga former upp, men de är ofta avbildade i en stel och orealistisk pose. 

Formeln för män var alltid densamma: huvudet och halsen visas i profil, medan kroppen avbildas framifrån, med breda axlar. 

Avbildningen av den mänskliga kroppen förblev i stort sett densamma under hela den egyptiska historien, även om det finns undantag. 

Egyptiska konstnärer var hantverkare och hade ingen särskild social status. Väldigt få av deras namn har bevarats. Deras uppgift var att troget tjäna sina herrar – prästerskapet, de statliga tjänstemännen och i slutändan gudakonungen, faraon.

Den egyptiska konstens mest påtagliga drag är dess konservatism och motstånd mot förändring. Det återspeglar faktumet att denna konst inte var fri, utan underkastad religionens obevekliga förmyndarskap och prästerskapets rigida krav.

Detta hjälper oss att förstå den egyptiska konstens natur och anda, som trots sina lysande prestationer aldrig nådde upp till den grekiska konstens höjder.

Grekland

När vi lämnar den egyptiska konstens mystiska och alienerade värld bakom oss och kliver in i det antika Grekland är det som att kliva ut ur ett dunkelt rum, upplyst av flimrande färgsken, och in i en atmosfär fylld av ren luft och strålande solsken.

Här känner vi äntligen fast mark under fötterna. I stället för gudar och gudinnor som är till hälften människor och till hälften djur, ser vi verkliga, igenkännbara mänskliga former.

På vissa sätt är denna konst ännu oöverträffad, eventuellt bortsett från renässansens konst. Det är alltid lika häpnadsväckande att skåda dessa former, formade av kall sten, men så realistiska att de framstår som levande varelser. Så till den grad att man får för sig att kropparna måste kännas varma vid beröring. 

Denna perfektion uppnåddes inte omedelbart. De tidigaste grekiska statyerna föreställer unga män, nu kända som Kouros, och dateras från 700- till 600-talet f.Kr. De är tydligt inspirerade av egyptiska förebilder. 

De visar samma stelhet och samma styva pose: framifrån, med breda axlar och smal midja. Armarna längs sidorna, nävarna knutna, stela knän, med vänster fot något framskjuten.

Men mot slutet av denna period började stelheten försvinna och ersättas av en känsla av flexibilitet och rörelse. Denna nya konstriktning speglade en ny anda. Det var de fria grekernas nya anda, särskilt i Aten där en demokratisk revolution hade ägt rum.

508-507 f.Kr. gjorde folket i Aten uppror mot den styrande aristokratin och införde en demokrati, där alla manliga medborgare hade rätt att delta.

Den atenska demokratin stimulerade konstens utveckling. Den tog sig många uttryck, från målningar på de vaser som var en av stadens viktigaste exportvaror, till statyer och monument, väggmålningar och mycket annat. 

Men denna demokrati var inte för alla. Den uteslöt slavar, som utgjorde en betydande del av samhället, liksom kvinnor och utlänningar. 

I dag har det blivit modernt att kritisera konsten i tidigare samhällen för att den inte lever upp till dagens moraliska normer. Men det är ett helt ovetenskapligt sätt att närma sig historien.

Hegel sade en gång att det inte är så mycket från slaveriet som genom slaveriet som människan blir fri.⁶ Vid en första anblick verkar detta vara en mycket märklig paradox. Men i själva verket innehåller den en djupsinnig tanke.

Idag betraktar vi slaveri som något som står i absolut strid med all moral. Men om vi frågar var modern vetenskap och filosofi har sitt ursprung, kommer många att svara att den härstammar från det gamla Grekland och Rom. 

Men de samhällena var samhällen som byggde just på slaveri, och i slutändan byggde alla dessa civilisationers stora landvinningar på slavarnas arbete.

Vi måste tillägga att i klassamhället har all konst, vetenskap och kultur i allmänhet alltid grundat sig på exploatering av mänsklig arbetskraft – oavsett om det gäller slavarna i Grekland och Rom, de livegna som led under feodalismens tunga ok eller det moderna löneslaveriet.

De förhärskande idéerna i samhället har alltid varit den härskande klassens idéer. Den som inte förstår detta kommer aldrig att kunna förstå något om historien.

Kollaps

Kulturen har en materiell bas. Slaveriets kollaps ledde till det romerska samhällets nedgång och ett förfall till barbari. Förstörelsen av den produktiva basen följdes av en civilisationens förmörkelse som varade i århundraden.

Så småningom uppstod ett nytt ekonomiskt system, det feodala systemet, ur ruinerna av det gamla slavsamhället. Men det som främst kännetecknar medeltiden var ekonomisk och kulturell stagnation, som William Manchester skriver:

”Under hela denna tid var det ingenting av verklig vikt som vare sig förbättrades eller försämrades. Med undantag för vattenhjulet på 800-talet och väderkvarnen i slutet av 1100-talet gjordes det inte några uppfinningar av betydelse. Inga häpnadsväckande nya idéer dök upp, inga nya territorier utanför Europa utforskades. Allt var som det alltid hade varit så länge som den äldsta levande europén kunde minnas.”⁷

Kulturens kollaps återspeglades i en allmän likgiltighet inför och en föraktfull inställning till lärande bland den härskande klassen. 

Kejsar Sigismund – Karl den stores fyrtiosjunde efterträdare, sa: ”Ego sum rex Romanus et super grammatica”⁸ – Jag är kung av Rom och står över grammatiken. Samma ord skulle mycket väl ha kunnat yppas idag av en eller annan president i Amerikas förenta stater! Men vi ska inte uppehålla oss vid det ämnet… 

Den medeltida kyrkan utövade en absolut andlig diktatur över människors själar. Dess döda hand kvävde den fria tanken i århundraden. Och den förlamade konsten, som inte kunde utvecklas fritt. 

Renässans

I denna statiska värld verkade det som om ingenting någonsin skulle förändras, eller ens kunde förändras. Men i början av 1400-talet vaknade en ny anda i Europa. Redan innan dess hade den förutspåtts av män som Dante, Petrarca, Boccaccio, Giotto och till och med den helige Franciskus av Assisi. 

Det är ingen tillfällighet att dessa män kom från Italien, där det kapitalistiska produktionssättet utvecklades först. Borgarklassens framväxt utmanade den feodala ordningen. Kyrkans etablerade dogmer började kritiseras, vilket så småningom ledde till protestantismens och reformationens framväxt i norra Europa.

Under den tidiga renässansen uppstod blomstrande europeisk litteratur, som i allt högre grad skrevs på folkspråket för att tillgodose en ny borgerlig läsekrets som inte kunde läsa latin.

Chaucer markerar början på en ny litteratur och ett nytt språk i England. I Italien var Machiavelli, vars negativa rykte är helt oförtjänt, sin tids främsta intellekt.

Inom måleriet innebar den nya konststilen revolutionerande och mycket sofistikerade tekniker, som gjorde det möjligt för konstnären att avbilda detaljer som aldrig tidigare skådats – guldtråden i en klänning, vecken i en mantel, solstrålarnas skimmer på en rustning, reflektionen i en polerad spegel, vilka alla innebär speciella tekniska svårigheter. 

Från ca 1420 blir porträtt mer realistiska. Ansiktena är igenkännbara individer. Detta var en verklig revolution inom konsten, vilken först uppstod i Italien och Flandern. 

Framför allt gjorde den det möjligt att avbilda individer som individer: riktiga män och kvinnor, inte stiliserade abstraktioner. Den underbara Davidstatyn, en av höjdpunkterna i Michelangelos konst, representerar en återgång till den grekiska konstens värld där man hyllade den nakna människokroppens skönhet. Denna idé hade undertryckts brutalt av kyrkan, som betraktade människokroppen – och särskilt kvinnokroppen – som ett föremål för avsky och källan till all synd.

Detta var ett konstnärligt uttryck för borgarens individualistiska psykologi under den primitiva kapitalackumulationen. Den nya konsten hänger samman med borgarklassens uppgång. 

Här har vi de tidiga spirorna till den revolt som kulminerade i de borgerliga revolutionerna i Nederländerna och England. Dessa stora revolutioner ledde i sin tur till en revolution inom konst och kultur.

Konsten och den borgerliga revolutionen

Det var Luther som ledde anstormningen mot den gamla världen. När han översatte bibeln till tyska startade han en revolution vars omfattning han själv inte kunde ha den blekaste aning om.

Man skulle kunna säga att han uppfann det moderna tyska språket. Han skrev ett stort antal dikter, som med tanke på vad som kännetecknade hans samtid med nödvändighet hade formen av religiösa hymner. 

Dessa psalmer är fulla av revolutionär glöd, särskilt Ein feste Burg ist unser Gott (En mäktig fästning är vår Gud), som Engels beskrev som 1500-talets Marseillaise.⁹

Och när han angrep påven och papismen gjorde han det på en tysk bondes jordnära språk: 

”På grund av Guds vrede har djävulen lortat ner oss med Roms stora feta arsle.” 

Den borgerliga revolutionen, som misslyckats i Tyskland, nådde sin första stora framgång i och med det nederländska folkets seger, efter lång och blodig kamp mot det katolska Spanien.

Den holländska republikens födelse skapade inte bara förutsättningar för en ny ekonomisk stormakt i Europa, utan även för en stor kulturell och konstnärlig revolution.

En ny klass av välmående köpmän befäste sin ledande ställning i samhället och var beredda att lägga pengar på konstverk för att försköna sina hem. 

De friheter som vunnits genom revolutionär kamp öppnade dörren för nya synsätt på konsten. Det bäddade för en generation av enastående målare, bland andra Vermeer, Frans Hals och sist men inte minst Rembrandt van Rijn. 

Det var bara i 1600-talets Holland som en mjölnarson som Rembrandt kunde drömma om att bli en berömd målare. Han hade en vild ådra och en envis, upprorisk natur, vilket tydligt framgår av hans målningar. 

Rembrandts modeller är inte gudinnor utan verkliga kvinnor, många av dem från gatorna och bordellerna. Även om de är förklädda till bibliska gestalter som Potifars hustru eller Batseba är de helt enkelt nakna kvinnor. Detta gjorde honom inte populär bland de hycklande fariséerna i det kalvinistiska etablissemanget.

En av hans främsta modeller var Hendrickje, hans hushållerska och älskarinna. Hon avbildas i en rad provocerande poser, exempelvis när hon lyfter upp kjolen i den berömda En kvinna som badar i en bäck. 

Rembrandt drog snart på sig de religiösa myndigheternas vrede. Han blev förföljd och utskälld. På äldre dagar hade han det mycket svårt. 

Hans sista självporträtt är kanske hans största mästerverk. De föreställer en gammal man vars ansikte är präglat av lidandets djupa fåror. De står i smärtsam kontrast till de tidigare porträtten av en välmående ung målare som med tillförsikt slår in på framgångens väg. 

År 1658 tvingades han lämna in en konkursansökan. Liksom Vermeer och många andra stora konstnärer dog han i djup fattigdom.

Konst och revolution

Det har sagts att när kanonerna dånar är muserna tysta. Om det är sant, är det bara sant till en liten del. Musan har ofta hämtat inspiration från ljudet av kanoner och har eldats på av massornas revolutionära glöd. 

Massornas revolutionära uppvaknande kan inte undgå att ge eko i de intellektuellas hjärtan och sinnen, eller åtminstone hos de bästa skikten bland dem.

Den engelska revolutionen gav upphov till enorma mängder populärlitteratur i form av böcker och pamfletter, inte minst Gerrard Winstanleys enastående polemiska verk. 

I John Milton fann revolutionen sin mest framstående förespråkare. Han tjänade den nya regimen lojalt och det var endast tack vare sin berömmelse som han räddades från avrättning efter Karl II:s återkomst.

I den storslagna poesin hos Miltons Det förlorade paradiset är kriget mellan himmel och helvete bara en återspegling av det revolutionära kriget mellan puritaner och monarkister:

” …När gatorna af natt 

Förmörkas, vandra Belials söner ut, 

Af fräckhet öfverfulla och af vin.”¹⁰

Här berättas om det förtvivlade vrålet från en gammal blind man som protesterar mot fräckheten hos de berusade kavalleristerna (Belials söner) som driver runt på gatorna på natten och förolämpar och misshandlar de besegrade revolutionärerna.

När Karl II återinsattes på tronen inleddes en period av ohämmad reaktion som återspeglades i en utsvävande och omoralisk konst, särskilt inom teatern. 

Den franska revolutionen

Än större inverkan på världskulturen hade den franska revolutionen ett sekel senare, 1789-93. Vi glömmer ofta att det var den franska upplysningen som banade väg för denna revolution.

Revolutionen var en inspirationskälla för den nya generationens konstnärer, vars främste representant var målaren Jacques-Louis David. Claude-Joseph Rouget de Lisle komponerade Marseillaisen, upprorets stora lovsång, som kom att bli revolutionens världsomspännande hymn. 

Plechanov observerade att sansculotterna under den franska revolutionen satte konsten ”på den väg som överklassens konst inte hade kunnat vandra; den blev hela folkets angelägenhet.”¹¹

Den thermidorianska kontrarevolutionens seger markerade början på en period av ebb, där de gamla idealen och entusiasmen ersattes av kälkborgerlig konservatism som motsvarade mentaliteten hos den nya kast av borgerliga uppkomlingar och byråkrater som styrde och ställde.

Den franska revolutionen hade kolossal effekt, inte bara i Frankrike, utan på internationell nivå. Den fungerade som en gigantisk stenbumling som slungades ut i en sjö.

Över en natt krossades de klassiska statiska formerna som aristokratin föredrog och dörren öppnades för den stora romantiska revolutionen som skapade en helt ny litterär, konstnärlig och musikalisk skola i Europa.

Några av de största engelska poeterna; Byron, Shelley, Wordsworth, Coleridge, men även Robert Burns i Skottland, inspirerades av revolutionen. William Blake, en mycket originell författare och konstnär, var ytterligare en ivrig revolutionär.

Revolutionens inverkan uttrycktes på ett lysande sätt av William Wordsworth, som vid den tiden befann sig i Frankrike. I sin dikt, The Prelude, skrev han följande inspirerande ord:

”Bliss t’was in that dawn to be alive, But to be young was very heaven.”¹²

(Ungefär: “I denna gryning var det en lycka att leva, men att vara ung var rena himmelriket.”)

I Tyskland var det många konstnärer och intellektuella som med entusiasm välkomnade den franska revolutionen, däribland den store poeten Schiller. Men störst inverkan hade den på musikens värld. Historiens största musikaliska geni, Ludwig van Beethoven, var en ivrig beundrare av den franska revolutionen.

Han förskräcktes över att Österrike var den ledande kraften i den kontrarevolutionära koalitionen mot Frankrike. Han kvävdes av den borgerliga atmosfären i Wien och skrev en förtvivlad kommentar: ”Så länge österrikarna har sitt bruna öl och sina små korvar kommer de aldrig att göra uppror.”¹³

Beethoven sopade djärvt undan alla befintliga musikaliska konventioner, precis som den franska revolutionen sopade undan allt samlat skräp från feodalismen och den absoluta monarkin. 

Beethovens symfonier innebar ett fullständigt brott med det förflutna. De slog ner som en blixt i musikvärlden, som aldrig mer blev sig lik. Denna omvandling börjar med hans tredje symfoni, Eroica.

Det är ett monumentalt verk som skandaliserade många som var vana vid den eleganta musik som aristokratin föredrog. Den första satsen är exempelvis längre än någon annan symfoni från den tiden. 

Historien om dess tillkomst tar oss med rakt in i hjärtat av den franska revolutionen. Till en början imponerades Beethoven av vad han hörde om den unge Napoleon Bonaparte, som han identifierade med revolutionen. 

Men när Beethoven hörde att Napoleon hade utnämnt sig själv till kejsare blev han utom sig av ilska. Han strök över sin dedikation till Napoleon så våldsamt att manuskriptet, som finns bevarat, fick ett stort hål. 

Han döpte om den till Eroicasymfonin. De två inledande dundrande takterna påminner om en knytnäve som slår i ett skrivbord och kräver uppmärksamhet på ett stormigt möte, omedelbart följt av en oemotståndlig kavalleriattack. Den andra satsen är en begravningsmarsch – till minne av en död hjälte.

Beethoven vacklade aldrig i sitt stöd för den franska revolutionens ideal. Hans sista stora symfoni, den nionde – som skrevs under en tid av den mörkaste reaktion i Europa – var en triumferande hymn till revolutionen.

Konst som protest

Den spanske målaren Goya är ett slående exempel på hur stor konst kan bli ett kraftfullt vapen.

Den unge Goyas verk står i stark kontrast till hans sena verk. Det är som om vi befinner oss i två olika konstnärers närvaro, eller i två olika världar.

Den unge Goyas målningar är fulla av livsglädje. Det är bekymmerslösa scener med unga damer med parasoll och deras unga manliga beundrare i stiliga kläder, kända som majos och majas.

Men målningarna från Goyas ålderdom förflyttar oss till en annan värld – en värld av mörker och svarta skuggor, befolkad av monster, horor, häxor, korrupta präster, mördare och lytta tiggare. Denna förvandling är en sanningsenlig återspegling av Spaniens olycka vid den tiden, då landet befann sig ockuperat av Napoleons arméer.

Den 2 maj 1808 reste sig Madrids befolkning mot ockupationsmakten i ett heroiskt uppror. Fransmännen beordrade en total attack som krossade rebellerna, som massakrerades utan pardon. 

Två berömda målningar av Goya berättar om upproret. Det sägs att konstnären besökte platserna för slakten tillsammans med sin tjänsteflicka, som bar en lykta. Varje monstruös detalj graverades in i hans minne. 

Oavsett sanningshalten i detta så skildrar de två målningarna händelserna med våldsam realism. Den första visar de fruktansvärda händelserna den andra maj. Den andra målningen är en häpnadsväckande skildring av skottlossningen samma natt.

Denna kraftfulla målning visar en scen av oförlöst skräck. Den utspelar sig i totalt mörker, endast avbruten av en fantastisk figur – en man i vit skjorta som håller upp armarna mot skyn i protest mot sitt öde medan de franska soldaterna siktar på hans oskyddade bröst. 

Bödlarna visas bakifrån, så att deras ansikten inte syns. De är inte längre människor utan bara en stum militär maskin, som blint lyder ordern att döda. 

Offrens ansikten är däremot rörande mänskliga, med den kristusliknande figuren i vit skjorta som mittpunkt i en målning full av rå dramatik och patos. Blodpölarna på marken är så verkliga att man nästan kan känna lukten av dem. Det är hängiven konst när den är som allra starkast: inte bara en skildring av händelser utan ett passionerat protestrop.

Nu började det som sedermera blivit känt som det Spanska självständighetskriget, kanske det första exemplet i modern tid på vad vi kallar ett gerillakrig (termen uppfanns faktiskt av spanjorerna och betyder ett ”litet krig”). 

De blodiga händelserna under detta krig fångades i en serie svartvita etsningar av Goya med titeln Krigets fasor (Los Desastres de la Guerra). Som skildringar av krigets ohygglighet har de aldrig överträffats.

Slutligen kommer vi in i det som kallas Goyas svarta period. Här ser vi en annan konstnär och en annan värld. Det är en bild av en värld som slitits sönder av år av krig, revolution och kontrarevolution. En värld som har ställts på huvudet. 

Det är en bild av ålderdomen, av en man som har bevittnat alltför mycket mänskligt lidande och som inte har en aning om hur allt ska sluta. Det är en dyster och pessimistisk bild av verkligheten. Det är ett rop av förtvivlan som kommer från en trasig människas hjärta.

För att hitta något som kan jämföras med dessa konstnärliga mästerverk måste vi hoppa fram i tiden till en jämförbar period i Spaniens historia – till det blodiga inbördeskrig som Francos fascistiska arméer förde mot Spaniens folk på 1930-talet.

I detta sammanhang skapade Pablo Picasso vad som med rätta betraktas som ett av 1900-talets stora mästerverk: målningen Guernica.

Här skildras, precis som i Goyas målningar, kriget i sin fulla fasa. Målningen är svartvit, vilket bidrar till att göra den än mer dramatisk. Bildspråket är starkt och skrämmande.

Mitt i mörkret kastar en elektrisk glödlampa sitt ljus över förödelsen. Men det är inte det behagliga dagsljuset, utan den typ av ljus som man förknippar med en tortyrkammare i en mörk fängelsehåla utan syre.

Överallt finns där våld, lidande och död. En häst genomborras av en lans och dess skrik kan på något märkligt sätt höras, även om själva målningen är stum.

En kvinna håller ett barns döda kropp i sina armar och utstöter ett öronbedövande skrik riktat mot himlen, som är likgiltig inför hennes lidande.

Den skräckfyllda scenen domineras av huvudet på en rasande tjur, en verkligt skrämmande skildring av grymhet och våld, som personifierar fascismens väsen.

Bomber exploderar och marken täcks av sönderskjutna kroppar från krigare med brutna svärd i händerna. 

Men alla dessa skräckinjagande ljud reduceras till en tystnad, som blir än mer oroande. Det är tystnaden i en mardröm.

Konsten att hyckla 

I vår hycklande moderna värld vill det postmodernistiska brödraskapet lugna våra nerver genom att eliminera allt stötande språk ur vår vokabulär.

Eftersom krig orsakar större obehag bland detta brödraskap än nästan något annat, har vokabulären kring det ändrats på lämpligt sätt för att minska dess skadliga effekter på känsliga själar.

Därför dödas aldrig någon i krig nuförtiden. De blir “utslagna”. Och krigets oskyldiga offer omtalas som ”collateral damage”. 

Hyckleriet upphöjs till en konstform. Men Pablo Picasso, som var en riktig konstnär, berättade sanningen om krig. Som i all sann konst hålls en spegel upp framför våra ögon för att avslöja en ärlig bild av vår tid, i all dess motbjudande fulhet.

Vissa kanske hävdar att sådant inte är konst, utan propaganda. Men sann konst syftar inte till att återge något budskap som ligger utanför sig självt, utan är ett sanningsenligt uttryck för vad konstnären känner i själ och hjärta.

Det är sant att propaganda aldrig kan nå upp till samma nivå som stor konst. Men riktig konst isolerar inte sig själv från världen. Den lever inte i ett elfenbenstorn och ”smuttar på livet genom ett sugrör”.

En sann konstnär är en levande människa, som delar glädje och misär med hela mänskligheten, vilket uttrycks i den romerske dramatikern Terences berömda motto: ”Homo sum, humani nihil a me alienum puto” (Jag är människa, och jag anser ingenting mänskligt vara mig främmande).¹⁴

Liksom Goya före honom gav Picasso uttryck för den känsla av brinnande indignation och upprördhet som sjöd i hans bröst. 

Picasso var helt klart politiskt engagerad. Även om det knappast nämns idag gick han med i kommunistpartiet 1944 när han levde i exil i det tyskockuperade Paris. Det sägs att när en tysk officer som var på besök studerade Picassos målning och frågade honom: ”Har du gjort det här?”, svarade han: ”Nej, det gjorde du.”

I Guernica uttryckte han dock inte något specifikt politiskt budskap, utan bara det som kom direkt från hans hjärta och själ.

Därmed tog han ändå modigt plats på barrikaderna. Han använde sin pensel i revolutionens tjänst, och den visade sig vara ett mer effektivt vapen än ett gevär eller en kulspruta.

Det är ett underbetyg för vår egen tids konst att massakern på män, kvinnor och barn i Gaza, som visas på våra skärmar varje dag, inte får något adekvat uttryck. 

Vår uppmärksamhet riktas mot mer betydelsefulla objekt, som obäddade sängar och hajar i formaldehyd. Det räcker med att jämföra vår konst med Picassos och Goyas för att inse hur lågt den mänskliga anden sjunkit i vår tid. Men det har funnits andra tidsåldrar då konsten och konstnärerna visat sig vara värdiga sitt kall.

Konsten och oktoberrevolutionen

Oktoberrevolutionen i Ryssland gav upphov till ett flöde av konst och litteratur, som senare krossades, som så mycket annat, under den stalinistiska politiska kontrarevolutionens blytunga bakdel. 

Oktoberrevolutionens borgerliga kritikerna vill gärna framställa bolsjevikerna som blodtörstiga monster som var ute efter att förstöra alla civiliserade mänskliga värderingar. De försöker likställa revolutionens konst med den stalinistiska ”socialistiska realismens” styltigt byråkratiska konst. 

Det är en lögn. Åren som följde på oktoberrevolutionen frigjorde den uppdämda kreativa potentialen hos det ryska folket – inte bara hos arbetarna, utan även hos intelligentians bästa skikt. 

Namn som Tatlin, Meyerhold, Sjostakovitj och Majakovskij utgör en del av en stjärnspäckad  samling talanger, vars like inte skådades varken förr eller senare under 1900-talet. 

Revolutionens drama utspelade sig i stor skala, men också i miljontals hushåll och mänskliga hjärtan och sinnen.

Revolutionen slog an en ton som gav djup genklang hos massorna och väckte en törst efter kunskap och kultur som länge hade förtryckts av klassamhället. 

Det var en scen som var mer kolossal än någon som tidigare hade mött Aischylos eller Shakespeares tragedier. Majakovskijs poesi lyssnades till med hänförd uppmärksamhet av arbetare och soldater som började upptäcka nya dimensioner i livet och i sin egen personlighet.

Under dessa stormiga år var Bolsjojteatern i Moskva – som tidigare varit förbehållen de borgerliga och småborgerliga ”kulturella klasserna” – plötsligt fylld till bredden av arbetare i overall och av soldatrockar, alla ivriga att upptäcka en ny värld av musik som ditintills varit stängd för dem. 

De blev trollbundna av Mussorgskijs, Borodins och Rimskij Korsakovs spektakulära operor och Tjajkovskijs underbara baletter. 

De träder in i en ny värld, som de knappt visste fanns, och rycks med av nya känslor som de aldrig tidigare känt. Vid denna punkt blir gränsen mellan konsten och livet självt suddig och upphör nästan att existera.

Det här var en period av oändliga debatter och diskussioner. Många nya konstriktningar föddes och försvann lika snabbt igen. En del av de nya idéerna var fruktbara. Andra var dödfödda. Men alla diskuterades öppet och med fullständig frihet.

Trotskij kunde, med sin briljanta stil och mästerliga användning av dialektiken, möta de sovjetiska konstnärerna och författarna i deras egen terräng och besvara dem på deras eget språk.

På så sätt befäste han bolsjevikernas och oktoberrevolutionens auktoritet och bidrog till att locka de bästa konstnärerna och författarna till den revolutionära saken. Byråkratiskt översitteri och tjat hörde inte hit, än mindre administrativt våld. 

”Socialistisk realism”

Allt förändrades emellertid när den demokratiska regim som Lenin och Trotskij etablerade i oktober 1917 störtades av den stalinistiska byråkratiska kontrarevolutionen.

Detta hade en mycket destruktiv effekt på konsten i synnerhet och på originellt och kreativt tänkande i allmänhet. Den nya officiella doktrinen, som kallades ”socialistisk realism”, bestod huvudsakligen i att hylla byråkratin på ett språk som den kunde begripa. 

Syftet med denna konst var att framställa partiet – byråkratins kollektiva politiska uttryck – som allvetande och allsmäktigt. 

Och i toppen av partiet stod den allvetande och allsmäktige chefen, Stalin, som stod ut bland bolsjevikpartiets ledare som en man som utstrålande kulturell tomhet, och var likgiltig eller till och med öppet fientlig mot konst och kultur. 

Rutin finns inom konst och litteratur, precis som överallt annars. Revolutionen ifrågasatte de gamla konservativa rutinerna och öppnade dörrarna för nya och spännande idéer. Men detta var det sista Stalin och byråkratin behövde. 

Konst- och litteraturhistorien har många hjältar, men också sin beskärda del av andra klassens konstnärer, ögontjänare och slöa kälkborgare. Dessa varelser skyndade nu till för att tjäna Stalins diktatur och agera som trogna vakthundar för att kontrollera och censurera konst, musik och litteratur. 

De dörrar som hade öppnats av revolutionen smälldes snabbt igen. De som opponerade sig hamnade snart i fängelse eller i sibiriska arbetsläger. 

Majakovskijs självmord 1930, vid 36 års ålder, var en tidig protest mot den kvävande, konservativa och repressiva atmosfären i Stalinregimen. Detta var raka motsatsen till allt som Majakovskij och bolsjevismen representerade.

Det är en seger för det sovjetiska folkets gränslösa konstnärliga anda att de stora traditionerna inom rysk litteratur, konst och musik mot alla odds hölls vid liv. 

Lågan hölls vid liv, och det gjorde även folkets lidelsefulla lojalitet mot Lenin och minnet av oktoberrevolutionen. Det gjorde det möjligt för dem att besegra Hitlers nazi-horder, uppbackade av hela Europas samlade rikedomar. 

Kapitalism och konst 

Under sin uppgångsperiod spelade borgarklassen en progressiv roll för att utveckla produktivkrafterna och flytta fram civilisationens och kulturens gränser. 

Men under sitt senila förfall är den inte längre intresserad av att utveckla produktivkrafterna. Kapitalismens snäva ramar kan inte ens rymma de produktivkrafter som redan har skapats.

Den härskande klassen har idag varken breda horisonter, djup filosofi eller en vision om framtiden. Hela dess existens är centrerad kring att roffa åt sig pengar i ordens snävaste och mest motbjudande bemärkelse.

Det är som om borgarklassen har drabbats av en kollektiv regression till den primitiva kapitalackumulationens stadium. Trångsynthet som existensvillkor och snålhet som den enda moraliska dygden. 

I sin senila skröplighet uppvisar kapitalismen alla de motbjudande drag som Shakespeare karakteriserade så slående:

”Och utan tänder, syn, och smak, och allt.”¹⁵

Äkta konst är revolutionerande 

De mest negativa effekterna av denna degenerering återfinns i kulturens värld. Vart vi än tittar ser vi att den borgerliga konsten är på väg att somna och dö stående. 

Symptomen på förfallet är oräkneliga. Situationen för det mesta av bildkonsten är uppriktigt sagt bedrövlig, och för det som tidigare kallades ”klassisk” musik är det ännu värre.

De krafter som behövs för att utmana kapitalismens senila regim finns inte inom den konstnärliga intelligentsians värld. 

Konstnärer både kan och måste spela en roll i den socialistiska revolutionen. Men de kan bara lyckas genom att förena sig med det revolutionära proletariatet.

Precis som under feodalismens nedgång, då kyrkans och monarkins tyranni endast kunde störtas av en framväxande revolutionär klass, borgarklassen, kan kapitalismens stagnerande och förtryckande regim endast störtas av en makt som är större än den själv. 

Det kan bara vara den klass som utgör majoriteten av samhället, den klass som har den ekonomiska makten i sina händer och som, när den väl har mobiliserats för att förändra samhället, inte kan undgå att lyckas.

Det som behövs är ett utbrott av den klasskamp som kommer att utmana status quo och krossa den kvävande atmosfär av självbelåtenhet och självgodhet som håller på att döda konsten.

När arbetarklassen reser sig kommer klasskampens friska vindar att sopa bort allt damm och all spindelväv som har lagt sig på mäns och kvinnors sinnen, förslöat deras medvetande och bedövat deras sensibilitet. 

När massorna väl börjar röra på sig kommer de inte att nöja sig med den tionde klassens så kallade ”kultur” som de för närvarande fördummas av. De kommer att leta efter något bättre än vad de hittills har funnit sig i: de kommer att leta efter nya böcker, nya idéer, ny musik. 

Genom att förkasta allt som är förfallet och ruttet i dagens kultur kommer de att med entusiasm anamma de bästa idéerna och den bästa kulturen från det förflutna. 

Kampen för arbetarklassens sociala frigörelse är otänkbar utan dess intellektuella och kulturella frigörelse.

Konst och kommunism

Äkta konst är alltid revolutionär till sin natur.

Konsten måste motsätta sig tyranniets ok i alla dess former, inte bara polisen med sin batong och sina handbojor, inte bara den själlöse byråkraten som rider sina paragrafer, och inte bara kyrkans andliga poliser, utan också kapitalets diktatur, både på den materiella och den andliga nivån. 

Konstnärer och författare kan inte förbli likgiltiga inför människosläktets fruktansvärda lidande. Även de måste bestämma sig för vilken sida de står på och ta plats på barrikaderna. 

När män och kvinnor verkligen är fria att utveckla sig själva och förverkliga sin sanna potential som människor, när arbetsdagen reduceras till ett minimum och brist och nöd avskaffas, då kommer det inte att råda någon brist på Shakespeares, Rembrandts och Beethovens, och inte heller på Einsteins och Darwins.

Klassamhällets uppkomst innebar massornas förfrämligande från konstens och kulturens värld. Genom att störta det skapas de materiella förutsättningarna för att avskaffa den förlamande uppdelningen mellan mentalt och manuellt arbete. 

Efter årtusenden av slaveri kommer isoleringens elfenbenstorn att rivas ner. De dörrar som stängt oss ute från kulturen kommer att kastas upp. Nya riktningar och former för konst, musik och litteratur kommer att blomstra, obehindrade av statens, kyrkans eller marknadens censur. 

Men kommunismen kommer att innebära en djupare och viktigare omvandling. 

Under kommunismen kommer konsten återigen att bli hela folkets egendom. Den kommer inte längre att vara en ouppnåelig dröm, något märkligt och främmande som är skilt från det verkliga livet. 

Konsten kommer att smälta samman med vardagen och så småningom bli en oupplöslig del av den. För den högsta konsten av alla är konsten att leva. Det är den verkliga innebörden av Engels berömda definition av kommunism: ”Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.”¹⁶

---

1.  K Marx, ”Economic Manuscripts of 1857-1861”, Marx and Engels Collected Works, Vol. 28, Progress Publishers, 1986, s. 46.
   ↩︎
2.  F Engels, ”Engels to C Schmidt in Berlin”, Karl Marx and Frederick Engels Selected Correspondence, Progress Publishers, 1965, s. 423.
   ↩︎
3. Aristoteles, Metafysik, University of Michigan Press, 1966, s. 7.
   ↩︎
4.  En arabisk term för jordbrukare. ↩︎
5. W K Simpson (red.), ”The Satire on the Trades: The Instruction of Dua-Khety”, The Literature of Ancient Egypt, Yale University Press, 2003, s. 432-437. ↩︎
6.  G W F Hegel, Philosophy of History, P F Collier and Son, 1901, s. 511. ↩︎
7.  W R Manchester, A World Lit Only by Fire, Little, Brown and Co, 1993, s. 26 ↩︎
8. Citerat i W R Manchester, A World Lit Only by Fire, s. 3 ↩︎
9.  F Engels, Naturens dialektik, Wellred Books, 2012, s. 21-22 ↩︎
10.  J Milton (Victor Emanuel Öman), Milton’s poetiska verk: Det Förlorade Paradiset och Det återvunna Paradiset, Upsala, 1862, s. 20. ↩︎
11.  G Plekhanov, Filosofiska verk i urval, Vol. 5, Progress Publishers 1981, s. 395. ↩︎
12. W Wordsworth, William Wordsworth: Poems, Faber and Faber, 2001, s. 127. ↩︎
13.  Beethoven, ”An den Musikverleger N Simrock in Bonn”, Beethovens sämtliche Briefe, Schuster und Loeffler, 1906, s. 17-18, vår översättning. ↩︎
14.  N H Dole (red.), De latinska poeterna: en antologi, Thomas Y Crowell and Co. 1905, s. xi. ↩︎
15. W Shakespeare (Johann Henrick Tomander), Som ni behagar, Georg Scheutz, 1825, s. 74. ↩︎
16.  F. Engels. Anti-Dühring. Marxists Internet Archive, 1878, https://www.marxists.org/svenska/marx/1878/20-d025.htm ↩︎