Den sovjetiska filmindustrin växte fram sida vid sida med oktoberrevolutionens triumfer. På grund av landets underutveckling och den imperialistiska blockaden mot den unga sovjetstaten, kom den tidiga sovjetiska filmkonsten att präglas av en säregen stil.
Sovjetiska filmmakare fick klippa och klistra och experimentera med klipp från gamla journalfilmer och egna tecknade klipp. Denna filmteknik, som fick namnet montage, bygger på en dialektisk grund. Genom ett virvlande växelspel mellan två eller fler, till synes helt orelaterade filmklipp, skapas ett nytt koncept och en ny mening.
Föreställ dig till exempel tre klipp som visar en tom gata, en strejkande fabrik som blåser visslan och slutligen samma gata, denna gång full med marscherande människor. Trots sina olikheter är dessa klipp inte isolerade händelser utan skapar, i kombination med varandra, en sammanhängande berättelse.
För att illustrera detta börjar den sovjetiske regissören Sergej Eisenstein sin avhandling Bortom filmbilden med att citera Goethe: “Ingenting i naturen är isolerat utan allt är bundet till det som en gång har varit.”
Sergej Eisenstein såg konsten, och framförallt filmkonsten, som ett viktigt verktyg för revolutionen. Han var inte ensam om detta. Lenin lade stor vikt vid filmen. År 1922 skrev Lenin att filmkonsten var “proletariatets viktigaste verktyg” och att “om bröd ger näring åt kroppen ger filmkonsten näring åt själen”.
Detta var ingen överdrift. Filmkonsten spelade en helt avgörande roll under inbördeskriget. Under det ryska inbördeskriget använde Röda armén filmen som ett lika effektivt vapen som sabeln eller geväret. För att motarbeta kontrarevolutionens propaganda och för att höja den kulturella nivån hos det sovjetiska folket.
Modiga kameramän, kinoker, skickades till fronten för att filma den vita sidans barbari med slagordet “Filmen eller döden!”. Eisenstein reste själv tillsammans med en teaterensemble runt om i landet med målet att upplysa de sovjetiska massorna om revolutionens innebörd genom revolutionär teater.
Förutom den revolutionära montagetekniken utmärker sig Eisensteins filmer genom att det var vanliga arbetare som medverkade i filmerna. Istället för att fokusera på en eller två huvudkaraktärer, som är kutym i filmer idag, får dessa arbetare representera sin klass och dess kamp.
Trots minimal dialog (i stumfilmsformat) lyckas Eisenstein effektivt belysa arbetarklassens villkor, vilja och klassmotsättningarna i samhället. I filmen Oktober ser vi hur massorna tar till gatorna under julidagarna och i takt med att musiken ökar i intensitet klipps filmen snabbt mellan soldaternas vapen och de hungriga massorna. Scenen når sitt crescendo i ett klipp där soldaterna till slut skjuter skarpt på massorna. Sedan ser vi ett kort klipp på en häst som dödas i gevärselden och slutligen ett klipp på en ung arbetare som mördas av uppretade borgare. Denna sekvens visar med enkla medel en av revolutionens viktigaste vändpunkter på ett hänförande sätt som få filmer idag lyckas med.
Efter att den byråkratiska kontrarevolutionen segrat i Sovjetunionen censurerades över en kilometer filmrulle från Oktober av Stalin – bland annat ett tjugotal scener där Trotskij medverkade. Även filmen Pansarkryssaren Potemkin, som inleds med ett Trotskij-citat, censurerades och citatet byttes ut till ett Lenin-citat.
Sergej Eisenstein fann, likt många av sina kollegor inom den sovjetiska kultursfären, att den stalinistiska byråkratin kvävde den sprudlande och fria kreativitet som hade kännetecknat revolutionens första tid.
I sin dagbok, skriven några dagar innan hans död, skrev Eisenstein likväl några ord som klart sammanfattade hans gärning: “Vår filmkonst är inte ett pacifistiskt instrument, den är en stridskraft”.