Socialdemokratins kris är i öppen dager. I maj fick partiet 25,2 procent i Sifos mätning, vilket hör till de sämsta siffror de har haft sedan rösträttens införande.
Ingen borde vara förvånad. Under fyra år vid makten har nedskärningarna fortsatt, samtidigt som partiledningen antagit en retorik som är alltmer fientlig mot arbetarklassens mest förtryckta grupper – flyktingar, tiggare, arbetskraftsinvandrare, och så vidare. Men det finns redan partier som har denna politik: de borgerliga partierna, inte minst Sverigedemokraterna. Och vem vill rösta på kopian när man har originalet?
Död eller vänstersväng?
Nedgången följer en längre historisk trend, där partiet steg för steg tappat kontakt med sin bas i arbetarklassen. Efter kollektivanslutningens avskaffande 1992 hade partiet 259 000 medlemmar. Årsskiftet 2016/2017 hade siffran sjunkit till bara 89 000, och efter vågen av ilska och avhopp som följt i kölvattnet av de invandrarfientliga utspelen är det ingen vågad gissning att den lär ha sjunkit ytterligare.
Efter krisen i början på 1990-talet tog Socialdemokraterna ansvar för att ”lösa” de ekonomiska problemen i kapitalisternas intresse – genom hårda attacker och nedskärningar riktade mot arbetarklassen. Faktiskt är det under socialdemokratin som några av de värsta nedskärningarna och privatiseringarna genomförts. Stora delar av deras medlemmar har skolats in i att försvara denna politik som nödvändig och oundviklig.
Partihögern med Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Mikael Damberg och andra i spetsen verkar ha bestämt sig för att omvandla socialdemokratin till ett renodlat borgerligt parti.
De har inte lärt sig någonting av de senaste årens misslyckande med denna högerlinje. Att fortsätta längs den inslagna vägen kommer att försegla deras öde.
I Sverige har vänstern inom socialdemokratin hittills inte fört fram något seriöst alternativ eller ens någon utmaning till högern. De sitter still i båten. Det verkar därför som att ledningen kommer lyckas med sitt nya projekt, och därigenom utradera socialdemokratin som vi känner den.
En del hoppas på en utveckling liknande den Labour genomgått med vänsterledaren Jeremy Corbyn vid makten. Men Corbyns seger i partiledarvalet var en ren tillfällighet, som byggde på en felberäkning från delar av Labourpartiets höger. De släppte bara fram honom för att de trodde att hans vänsterreformistiska program skulle förlora stort – men han vann tvärtom en jordskredsseger.
Fortfarande har partihögern ett starkt grepp om viktiga delar av Labourapparaten, och har systematiskt utnyttjat sitt grepp för att utesluta folk till vänster. Kampen om Labourpartiet är långt ifrån avslutad. I Sverige är byråkratins grepp om Socialdemokratin till och med ännu starkare, och de kommer inte att göra om sitt systerpartis misstag: att släppa fram en radikal vänsterkandidat.
På grund av Socialdemokratins djupa rötter och långa traditioner inom arbetarklassen måste vi däremot vara försiktiga med kategoriska dödförklaringar. Även om allting pekar i en viss riktning just nu, innebär det inte att processen har gått så långt att den inte kan förändras. Man kan inte utesluta att enorm masskamp och radikalisering inom klassen vid ett givet stadium också kommer att återspeglas inom Socialdemokratin. Det återstår att se om processen gått bortom sin ”point of no return”, eller om partiet kan göra sig av med partihögern och återhämta sig. Ingenting utesluter heller att partiet splittras i framtiden, genom att en falang bryter sig ut och bildar ett nytt parti eller sonika lämnar för ett annat.
”Borgerliga arbetarpartier”
Det socialdemokratiska partiet har varit en garant för den rådande ordningen i över hundra år. Lenin beskrev de reformistiska masspartierna som ”borgerliga arbetarpartier”: medan de har en bas inom arbetarklassen är deras ledning borgerlig. Dessa byråkrater är beredda att försvara sina privilegierade positioner till sista blodsdroppen. De har i dag installerat sig som öppna försvarare av det kapitalistiska systemet.
Den 23 maj hade den borgerliga tidningen Dagens Industri en artikel med titeln ”S-krisen oroar näringslivet”, där de i intervju efter intervju visade att den svenska borgarklassen är allvarligt oroad över utvecklingen.
På många sätt är det nämligen ett drömläge för kapitalet just nu – där alla är överens om en politik som innebär fortsatta försämringar och attacker mot arbetarklassen, medan fackbyråkratin håller tillbaka kampen på arbetsplatserna. Problemet ur deras synpunkt är att det inte finns någon som är redo att ta över efter Socialdemokraterna, med samma auktoritet över arbetarklassen. En allt svagare Socialdemokrati får det svårare att förleda och förråda arbetarna i framtiden. Detta öppnar för en mer dramatisk utveckling.
Utrymmet för en stark vänster
Missnöjet med de etablerade partierna har lett till att Sverigedemokraterna kunnat stärkas. I desperation har till och med delar av arbetarklassen svalt deras retorik om att ”vi” inte har råd med invandringen. Nu verkar alla andra partier dessutom ha gett SD rätt, och tävlar i att föra den mest repressiva flyktingpolitiken. En klasspolitik, som skulle avslöja att de enda vinnarna på högerpolitiken har varit de kapitalister som fortsätter göra miljardvinster och gömmer undan enorma rikedomar i skatteparadis eller använder dem till spekulation, skulle kunna skära rakt igenom detta. De verkliga problemen beror på kapitalismen, och den verkliga motsättningen går inte mellan ”invandrare och svenskar” utan mellan arbete och kapital.
Allt pekar mot att valet blir en jordbävning, där ett eller flera partier åker ur riksdagen och de stora segrarna blir Sverigedemokraterna. Detta kommer på kort sikt att inleda en period av betydligt hårdare attacker mot arbetarklassen, som vi måste förbereda för. Men i det långa loppet ser vi början på en kris för hela den politiska sammansättning som borgarklassen baserat sig på. Det är inledningen till en ny historisk period.
Det finns ett stort vakuum på vänsterkanten. Vänsterpartiet har möjlighet att fylla detta, men bara under förutsättning att man avskiljer sig skarpt från högerpolitiken och socialdemokratin. De har, tyvärr, alltför ofta tillåtit sig att släpas med och fungerat som ett stödparti till S som det ”mindre onda” – ty om borgarna tar över blir det alltid ännu värre. Partiet måste göra upp med detta, och självständigt föra fram en genuint socialistisk politik.
De måste inte bara ta upp gamla krav som sex timmars arbetsdag eller 200 000 nya jobb i offentlig sektor, utan också visa hur detta hänger samman med kampen för socialism. Under förhållanden av kris kommer kapitalisterna inte att gå med på några stora reformer. Historien visar att arbetarklassen bara kan få igenom verkliga reformer och förbättringar som en biprodukt till revolution och klasskamp.
En ny borgerlig regering kommer att innebära stora försämringar. Förr eller senare måste arbetarklassen kämpa tillbaka. Detta kommer även att uttrycka sig på det politiska planet, precis som vi sett i andra länder. Utrymmet öppnas för en ny stark vänster. Erfarenheterna av krisen och uppsvinget i klasskampen kommer i framtiden skapa förutsättningarna för att vinna arbetarklassen till den revolutionära marxismen.
Efter socialdemokratin? En allt intensivare klasskamp. Ett politiskt etablissemang som får allt svårare att försvara den rådande ordningen. En mer turbulent period. Och därför en arbetarklass med bättre förutsättningar än på flera generationer att förändra samhället. Vi måste göra allt för att beväpna klassen med ett genuint revolutionärt socialistiskt program.