Den 18-20 april höll Ung Vänster riksting i Herräng utanför Norrtälje. Precis som i arbetarrörelsen i stort går förbundets ledning åt höger. I Ung Vänster har det orsakat skarpa interna konflikter. Vi har sett starka radikalistiska strömningar och samtidigt en kraftigt försvagad och desorienterad vänster. Behovet är enormt av ett seriöst revolutionärt marxistiskt alternativ till den nuvarande ledningens högerinriktning.
På rikstinget diskuterades många viktiga frågor om antifascism, EU och det kommande valet. Inför valet vill Vänsterpartiet inte något hellre än att sitta i en regering med Socialdemokraterna. De har redan anpassat sig åt höger under pressen från dem, och under rikstinget blev det tydligt att Ung Vänster gör detsamma. Men denna anpassning, som pågått under en längre tid i förbundet, är inte något som medlemmarna ställt sig okritiska till.
Radikalism
Några veckor innan rikstinget publicerades en artikel i Arbetaren, som styrelseledamöter från åtta distrikt skrivit under. Artikeln krävde en extrakongress för förbundsstyrelsens avgång och upphävandet av Markus Allards uteslutning, vilket Avanti skrivit om tidigare. En av dem som skrivit under artikeln gick veckan innan rikstinget ut i media och uttryckte sitt stöd för Revolutionära Fronten, och sade att uteslutningen av Allard kan liknas vid Stalins utrensningar. Två dagar innan rikstingets början blev han och några andra avstängda av förbundsstyrelsen. Stämningen var alltså minst sagt spänd inför rikstinget, med en hårt kritiserad ledning och en försvagad och splittrad vänster.
Några av dem som skrivit under artikeln hade även lämnat in motioner om att, utan politiskt grundade argument, helt avslå båda de dokument som skulle avhandlas. En av motionerna hade motiveringen att det skulle avslås enbart för att dokumentet var ”dåligt” och ”pinsamt”. Inga av dessa motioner röstades igenom, som tur var, eftersom de kommande dagarnas diskussioner behandlade flera politiskt viktiga frågor. Om motionerna gått igenom hade det inte blivit någon debatt. Marxisternas uppgift är att tålmodigt förklara innebörden av revolutionär politik, inte att kalla ledningens förslag för ”dåligt”. Detta är att avpolitisera diskussionen och sänka nivån.
Antifascism – men hur?
En av de viktigare debatterna var den om antifascismen. Fascisterna är, som vi under det senaste året bittert fått uppleva, ett konkret hot. Ledningen har gjort allt för att undvika diskussionen, bland annat genom uteslutningar. Det har inneburit en infekterad debatt, där många medlemmar konkret upplever polisens och domstolarnas passivitet inför fascisternas hot samtidigt som ledningen hävdar att vi ska förlita oss på just polisen och rättsstaten.
Förbundsstyrelsen talade varken om fascismen som rörelse i stort eller om de konkreta hot som vänsteraktivister idag står inför. De saknar en marxistisk analys av den borgerliga statens klasskaraktär. De är rädda för att debatten skulle skada Vänsterpartiet i valrörelsen och står därför för en pacifistisk linje, där de fördömer allt våld. Detta är ett hycklande – när arbetarrörelsen inte får försvara sig själv eller reagera på attackerna, får fascisterna fritt spelrum eftersom polisen inte gör något. Pacifismen innebär i praktiken ett försvar av fascisternas våld och polisens passivitet.
Ledningen blandade ofta också ihop begreppen fascism och rasism, och de används ofta som om de vore samma begrepp. Rasism är en förtryckande struktur som används av borgarklassen för att splittra arbetarklassen och försämra dess möjlighet till enat motstånd. Liksom fascismen måste den bekämpas genom klasskamp och kan slutgiltigt stoppas bara genom kapitalismens avskaffande. För att bekämpa rasismen måste vi kämpa mot den rasistiska politik som förs och föra en politik som kan ena hela arbetarklassen.
Fascism är däremot en rörelse som med våld skrämmer eller krossar arbetarrörelsen och arbetarklassens kamp. Att nästan alla fascister också är rasister gör inte att det är samma sak. I vissa perioder går borgarklassen in bakom fascisterna för att tillintetgöra arbetarrörelsen. Under andra perioder använder de fascisterna för att hota, skrämma och attackera vänstern. Detta ger behovet av att ställa upp ett fysiskt självförsvar mot fascisterna.
Många från vänstern talade för en motion från Ung Vänster Skåne om behovet av antifascistisk kamp, men med väldigt olika utgångspunkter. Vissa menar att den antifascistiska kampen är något som kan överlämnas åt autonoma grupper. Vi menar att det varken är demokratiskt eller effektivt att skilja den politiska kampen och självförsvaret åt. Det bästa sättet att desillusionera och slå tillbaka fascisterna är att mobilisera för massdemonstrationer som den i Kärrtorp, vilket visar fascisterna vilka små sekter de egentligen är. Men det måste också organiseras ett självständigt självförsvar inom hela arbetarrörelsen för att försvara oss när fascisterna attackerar våra demonstrationer, manifestationer och möten.
Motionen gick igenom, men debatten visade glappet mellan ledningen och medlemmarna. Motionen var inte perfekt, till exempel beskrev den inte vad fascismen verkligen är eller att vi behöver organisera ett självförsvar. Det stod endast i oklara termer om behovet av en bred rörelse mot fascismen. Trots detta var motionen ett steg i rätt riktning och ett stort steg framåt i jämförelse med ledningens pacifism.
Delta i parlamenten?
På samma sätt som Vänsterpartiets ledning vill undvika den antifascistiska debatten, så vill de att partiet ska framstå som ett regeringsdugligt parti, som tar ansvar för ekonomin – och därmed den svenska kapitalismen. Denna opportunism skapar en stark press på att Ung Vänster gå vidare i samma riktning. I det föreslagna valprofildokumentet fanns ett uttalat fokus på att det viktigaste för Ung Vänster ska vara parlamentariska segrar för Vänsterpartiet.
Många reagerade på ledningens reformism. Vissa slog över åt andra hållet och hävdade att vårt enda mål som utomparlamentariskt förbund är organisering. Det är en sund reaktion på ledningens hårdnackade reformism – men en alltför förenklad syn. Självklart spelar det roll hur Vänsterpartiet hanterar den parlamentariska arenan.
Andra hävdade att vi måste fånga upp det politikerförakt vi ser inom ungdomen. Det stämmer att det finns ett stort politikerförakt idag, särskilt bland arbetarklassens unga. Detta bygger på en korrekt magkänsla; de politiker som sviker arbetarklassen är värda att förakta. Men de flesta människor ser fortfarande till parlamentet som den främsta politiska arenan. Att ignorera valrörelsen, vad som beslutas i riksdagen eller till och med bojkotta parlamentsval skulle innebära att ett revolutionärt alternativ skulle förlora en viktig arena där vi kan propagera för behovet av att arbetarna tar makten. Därför är Vänsterpartiets valrörelse och valet i stort något som vi måste förhålla oss till.
Ung Vänster borde föra fram och förklara behovet av arbetarpolitiker på arbetarlön som för en socialistisk politik. Parlamenten bör användas – inte för att administrera kapitalismen – utan som en plattform för socialistisk agitation och avslöjanden. Varje ledamot bör fungera som en folktribunal mot kapitalismen. Ett sätt att göra det är naturligtvis att motionera om reformer som förbättrar för arbetarklassen. Men kohandel med högern eller reformisterna är inte vägen framåt. Vi måste ständigt förklara behovet av kamp för att få igenom förändring.
Vänsterpartiet i nedskärningsregering?
Vi befinner oss mitt i kapitalismens allvarligaste kris någonsin, och borgarklassens press kommer öka i takt med att krisen förvärras. De kommer kräva fruktansvärda attacker på arbetarklassen för att säkra sina vinster. Än så länge har attackerna varit mildare i Sverige än i exempelvis Grekland eller Spanien, eftersom krisen inte drabbat oss särskilt hårt. Men vi befinner oss bara i början av krisen, som efterhand kommer dra ned alla länder i en ekonomisk depression – inklusive Sverige. Men även innan vi ser en djupare nedgång är borgarklassen redan idag medveten om krisen, som minskar den exportmarknad som den svenska industrin är så beroende av.
Därmed är de försiktiga med investeringar och nyanställningar, och skär i många fall ned på personal och verksamhet. Istället för att åstadkomma högre vinster genom att öka produktionen och sälja fler varor, åstadkoms i dag de högre vinsterna genom att de arbetare de redan har pressas hårdare. Men också genom att sätta en hård press på att regeringen – oavsett färg – ska föra en politik som ger dem skattelättnader och nya marknader att investera i, genom privatiseringar och nedskärningar. Borgarklassen behöver i dagens läge en hård nyliberal politik och kommer inte gå med på några större reformer utan hård klasskamp.
Stefan Löfven visar tydligt att de inte kommer att genomföra några reformer, utan tjatar tvärtom om vikten av att ta ansvar för de offentliga finanserna. Det betyder att man vid minsta tecken på obalans eller kris kommer att genomföra nedskärningar. Att i detta läge sätta sig i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle därför innebära att delta i en regering som genomför kraftiga försämringar för arbetarklassen Vänsterpartiet skulle i en sådan koalition, om man inte bröt samarbetet, bara bli ett vänsteralibi för sossarnas högerpolitik. Detta verkar varken ledningen för Vänsterpartiet eller Ung Vänster förstå. Tvärtom verkar man ha stora illusioner i att man i ett samarbete med S och MP ska kunna genomföra ett flertal reformer.
Vi är naturligtvis inte emot ett samarbete mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i alla lägen. Tvärtom är vi för en enad arbetarrörelse på ett socialistiskt program. Vänsterpartiet borde kräva ett stopp för alla attacker och nedskärningar och kräva offensiva reformer. Om Socialdemokraterna inte går med på detta – vilket de inte i dagens läge inte kommer att göra – ska det inte heller bli något samarbete.
Förbud mot vinster
I nuläget är deras enda krav för att kunna delta i regeringen ett stopp för vinstuttag i välfärden. Det är konsekvensen av att man prioriterar det man kan få igenom inom kapitalismens ramar, reformer som när som helst kan undergrävas eller tas tillbaka. Det man borde prioritera är att vara ett alternativ för arbetarklassen och radikala ungdomar som vill organisera sig för att kämpa för socialism. Det kräver att man inte tar ansvar för en borgerlig politik, att man ställer sig utanför alla nedskärningsregeringar och att man för en socialistisk politik som inte begränsar sig till vad man kan få igenom inom kapitalismen. Det kräver att man tar en tydlig ställning för den kamp som bryter ut, deltar i den och försöker att leda den framåt.
Denna analys saknas helt hos förbundsstyrelsen. Det visar sig också när de inte inser vilka konsekvenser ett sådant svek från Vänsterpartiets sida skulle få. Om arbetarklassen får uppleva samma attacker från Vänsterpartiet som från andra partier, är risken stor för att det går likadant för partiet som för Rifondazione Communista i Italien eller Socialistisk Folkeparti i Danmark. De har båda tappat enormt i förtroende och medlemsantal efter att de suttit i koalitionsregeringar som genomfört nedskärningar. RFC står nu helt utan representation i parlamentet, och SF har gått från ett högsta resultat på 20 procent i opinionsundersökningar till 4-5 procent idag.
Om det skulle ske även i Sverige skulle det göra partiet till ett betydligt sämre politiskt verktyg i arbetarklassens ögon. Arbetare skulle tveka att vända sig till Vänsterpartiet och därmed göra att det skulle dröja längre innan arbetarklassens kamp skulle få ett organiserat politiskt uttryck. Detta skulle försvåra enormt för kampen för socialism i en kommande förrevolutionär situation.
Vi hade en motion där vi menade att Vänsterpartiet inte ska sitta i en nedskärningsregering efter ett eventuellt regeringsskifte. Den gick tyvärr inte igenom. Förbundsstyrelsen menade att vi inte ska lägga oss i vad Vänsterpartiet gör – som om det faktum att vi är separata organisationer skulle göra att vi inte kan analysera konsekvenserna av varandras agerande! Det argumentet används bara av ledningen när det passar dem, vilket är tydligt eftersom Ung Vänsters feministiska utskott tidigare har kritiserat partiet för deras hållning i frågan om surrogatmödraskap. Naturligtvis måste vi på samma sätt kunna ha en diskussion mellan våra organisationer om någonting så avgörande som om partiet ska ingå i regering eller inte.
Alternativet till EU – nationalism eller socialism?
Det föreslagna EU-uttalandet beskrev hur EU är en arena för borgarklassen och därmed för reaktionära krafter, och att vi därför är emot EU som institution. Så långt är förbundsstyrelsens analys korrekt. Men deras strategi är ett utträde ur EU. Sverige är enligt dem mer demokratiskt än EU och därför skulle mellanstatliga samarbeten vara att föredra, då det ger mer utrymme för ”demokratin”. Förbundsstyrelsen drömmer om en verklighet som inte existerar, där den isolerade svenska staten skulle bli ett verktyg i händerna på ”folket”. De har en förskönande beskrivning av den borgerliga demokratin och nationalstaten. Också här hade vi en motion, där vi förklarade följande:
”De borgerliga nationella institutionerna, parlamenten, må vara något mer demokratiska, men den verkliga möjligheten för arbetarklassen i respektive land att påverka sitt eget lands beslutsfattande är minimal. Demokratin är under kapitalismen borgarklassens verktyg, ett verktyg för att underkuva arbetarklassen, genomföra beslut som gynnar borgarklassen, men samtidigt inge lite illusioner hos arbetarklassen att de kan påverka de stora besluten.”
”Den svenska borgarklassen är inte snällare, bättre eller mindre imperialistisk än någon annan borgarklass. Den har bara mindre möjlighet att visa sin hunger efter mer vinst på världsmarknaden, eftersom den är liten och svag. Den är inte snällare mot sin egen arbetarklass, eller mer pacifistisk, den har bara haft turen att hamna i ett land där ekonomin hittills klarat sig bättre undan krisen. Men det kommer att ändras.”
I takt med att krisen förvärras kommer borgarklassen att kräva attacker på arbetarklassen – så även den svenska borgarklassen. Det är det kapitalistiska produktionssättet, inte EU som bara är en politisk överbyggnad, som är grunden till de attacker som vi ser i Sydeuropa. EU är bara ett politiskt verktyg i borgarklassens händer. Utan EU skulle de använda sig av andra verktyg – de nationella parlamenten.
Den linje som förbundsstyrelsen argumenterade för och som antogs på rikstinget innebär att vi har som långsiktigt mål att lämna EU och bereda vägen för det genom omförhandlingar och reformer inom EU. Vi menar att den svenska riksdagen inte är något alternativ till EU och att man inte kan bekämpa EU:s politik genom omförhandlingar och reformer – på parlamentarisk väg. EU:s reaktionära politik måste bekämpas genom klasskamp, i varje enskilt land men också över nationsgränserna.
Vi argumenterade för att den enda lösningen på EU:s reaktionära politik är en internationell klasskamp – en gemensam kamp för socialism! Det enda verkliga alternativet till EU är Europas Förenta Socialistiska Stater. Detta är inget utopiskt eller orealistiskt, det sker just nu framför våra ögon. I Grekland, Portugal och Spanien bekämpas EU:s politik genom strejker, demonstrationer och masskamp. Att man inte lyckats stoppa attackerna visar bara hur djup krisen är och hur hårdnackat borgarklassens motstånd är. Men om en sådan kamp inte bedrivits är det mycket möjligt att attackerna hade blivit ännu hårdare.
Det är orealistiskt att tro att man genom omförhandlingar långsamt kan stega ur och minska EU:s makt. Det enda alternativet är att föra klasskamp över nationsgränserna mot EU och dess politik. Det var så man lyckades besegra hamndirektivet 2003 och 2006 – genom en samorganiserad strejkrörelse av Europas hamnarbetare.
För en marxistisk politik
Rikstinget var ett fortsatt steg åt höger. Precis som Vänsterpartiets ledning ger Ung Vänsters ledning efter för pressen från borgarklassen och Socialdemokraterna. Att arbetarrörelsens ledning går till höger ser vi i de flesta länder, som en konsekvens av deras illusioner i kapitalismen och den hårda pressen på dem från borgarklassen. Vi kan också se att vänsterns motstånd inom arbetarrörelsen är svagt.
De största delarna av vänstern, så även inom Ung Vänster, har en reformistisk strategi där de anpassar sig till högern genom att urvattna sina förslag till vad som är ”möjligt” att få igenom. Andra delar är radikala men saknar ett politiskt alternativ. Därför har behovet av en verkligt marxistisk vänster aldrig varit större.
Arbetarrörelsen och Ung Vänster måste stå för ett alternativ som på riktigt bryter med borgarklassen och ställer sig på arbetarklassens sida. Därför har vi en självklar uppgift framför oss: att stärka marxismen i förbundet. Ung Vänster måste bli ett revolutionärt förbund, inte bara i ord utan också i handling – det måste bli en ledning för arbetarklassen i kampen för socialism.