Politikerna bråkar, ljuger och skyller ifrån sig. Företagsledare och banker fortsätter att håva in rekordvinster medan planeten brinner och översvämmas. FN:s klimatmöten besöks av fler olje-lobbyister än klimatexperter. Under det här systemet finns det ingen framtid.
I en studie genomförd i tio länder världen över, ser tre av fyra ungdomar på framtiden med skräck. 83 procent känner ilska mot vuxenvärlden som lämnat planeten i förfall. Hälften ser ingen väg framåt. Bara en av tre tror att klimatkrisen ens går att lösa.
Det är inte svårt att förstå varför. De senaste tio åren har varit de varmaste som någonsin uppmätts. År 2024 blev det varmaste året på 175 år och då passerades även den kritiska gränsen på 1,5 graders global uppvärmning jämfört med förindustriell tid, den nivå forskare pekat ut som avgörande för att undvika de värsta konsekvenserna.
Om temperaturökningen når 3,5 grader till 2100, förutspår forskare att 92 procent av barnen som föds 2020 kommer att drabbas av extremväder – för att inte tala om de generationer som kommer sedan.
Inför FN:s 30:e klimatmöte (COP30) hölls ett förberedande möte i juni. Som vanligt ingav det mycket lite förtroende. Samma budskap upprepas: att länder måste skynda på, ta större ansvar, att rika länder ska göra mer. Denna vädjan för döva öron påminner om Olof Palmes öppningstal på FN:s första miljömöte 1972. Sedan dess har utsläppen nått rekordnivåer.
Liberaler har lyft ”framgångar” inför COP30, exempelvis att man minskat antalet möjliga indikatorer för att rapportera klimatanpassning – från 9 000 till 500. Dessa ska nu diskuteras vidare. En annan “bedrift” som genomförts: workshops i byråkrati för låginkomstländer om hur man fyller i FN:s rapporteringsformulär. Som om bättre rapportering skulle stoppa klimatkrisen?
Systemet är problemet
Det är tragiskt att FN:s ändlösa COP-möten, liberalt snömos och brist på alternativ från arbetarrörelsen har fått så många unga att tro att klimatkrisen är olöslig. Men det finns en lösning – bara inte inom det kapitalistiska systemet.
I det kapitalistiska systemet styrs produktionen av en superrik elit för vinstens skull, inte för mänskliga eller ekologiska behov. Den rikaste 1 procenten bär ansvar för 20 procent av uppvärmningen sedan 1990-talet och kommer orsaka 1,3 miljoner dödsfall i värmeböljor mellan 2020 och 2030. En miljardär släpper ut mer koldioxid på ett år än någon av de allra fattigaste skulle göra på 1500 år.
Faktum är att så få som 57 jätteföretag är knutna till hela 80 procent av alla växtgasutsläpp sedan 2016. Så länge vinst går före liv, kommer klimatkrisen fördjupas.
Lösningen
Lösningen är en global socialistisk omställning, där arbetarklassen tar kontroll över de största företagen och bankerna. I stället för miljardvinster och lyxyachter till Jeff Bezos eller Elon Musk kan resurser användas demokratiskt till förnybar energi, klimatanpassad produktion och skydd av ekosystem. Enligt forskares uppskattning räcker 30% av världens existerande resurser och energi för att ge 8.5 miljarder människor “decent living standards”, med ett enormt överflöd kvar till ytterligare bekvämligheter och investering i utveckling. Mat, kläder och bostäder som redan produceras och ligger på hög kan användas för att direkt lyfta hela mänskligheten ur svält och hemlöshet.
Redan idag finns exempel på organisering. I Florens ockuperade italienska arbetare bilväxelfabriken GKN efter ett nedläggningsbesked från cheferna. Arbetarna samarbetade med radikala forskare och ungdomar i klimatrörelsen för att ta fram en konkret klimatomställningsplan för fabriken.
På 1970-talet tog på samma sätt 18 000 arbetare på vapenfabriken Lucas Aerospace i Storbritannien fram en alternativ miljövänligare plan för produktionen, från militärteknik för krig, förstörelse och död till samhällsnytta. Med utgångspunkt i forskning och arbetares kreativitet, går det att ställa om produktionen.
Organisering krävs
Vi ser ungdomar resa sig i kamp, i Bangladesh, Serbien, Iran, Kenya – och globalt, för Palestina och klimatet. Samtidigt strejkar arbetare världen över mot effekterna av kapitalismens kris. Den stora uppgiften är att binda samman dessa rörelser i en gemensam kamp för den socialistiska revolutionen.
För det krävs global organisering – ett världsparti – just det som vi bygger i Revolutionära kommunistiska internationalen.