Kommunistiska manifestet avslutas med de bevingade orden: ”Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!”
Inga andra ord sätter sådan skräck i den härskande klassen, och inga andra ord har så beväpnat arbetarklassen för de historiska uppgifter man står inför. Manifestet är ett stridsrop för den vetenskapliga socialismen: en revolutionärs viktigaste verktyg och vapen. Läs inte bara manifestet – studera det om och om igen, tills du har gjort idéerna till dina.
Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.
Var finns det oppositionsparti som inte har fördömts som kommunistiskt av sina regerande motståndare? Var finns det oppositionsparti, som inte slungat tillbaka den brännmärkande beskyllningen för kommunism mot såväl de mer avancerade oppositionsmännen som mot sina reaktionära motståndare?
Två ting framgår av detta faktum.
Kommunismen erkänns redan av alla europeiska makter som en makt.
Det är hög tid att kommunisterna öppet inför hela världen lägger fram sin åskådning, sina mål, sina syften och gentemot sagan om kommunismens spöke ställer ett manifest av partiet självt.
För detta ändamål har kommunister av de mest olika nationaliteter samlats i London och utarbetat följande manifest, som offentliggörs på engelska, franska, tyska, italienska, flamska och danska språken.
1. Borgare och proletärer
Historien om alla hittillsvarande samhällen1 är historien om klasskamp.
Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.
I tidigare historiska epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.
Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har inte upphävt klassmotsättningarna. Det har bara satt nya klasser, nya villkor för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.
Vår epok, bourgeoisiens epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisie och proletariat.
Ur medeltidens livegna härrör de första städernas småborgare, och ur denna småborgerlighet utvecklade sig bourgeoisiens första element.
Upptäckten av Amerika och omseglingen av Afrika skapade en ny terräng för den uppåtgående bourgeoisien. Den ostindiska och kinesiska marknaden, koloniseringen av Amerika, varuutbytet med kolonierna, ökningen av bytesmedlen och varorna överhuvudtaget gav handeln, sjöfarten och industrin ett hittills oöverträffat uppsving och därmed åt det revolutionära elementet i det sönderfallande feodala samhället en snabb utveckling.
Det hittillsvarande feodala eller skråmässiga driftsättet i industrin räckte inte längre för de nya marknadernas växande behov. Manufakturen trädde i dess ställe. Skråmästarna trängdes ut av det industriella medelståndet, arbetets delning mellan de olika korporationerna ersattes av arbetets delning inom den enskilda verkstaden.
Men ständigt växte marknaderna, ständigt ökade behoven. Inte ens manufakturen räckte längre. Då revolutionerade ångan och maskinerna den industriella produktionen. I manufakturens ställe trädde den moderna storindustrin, i det industriella medelståndets ställe trädde de industriella miljonärerna, cheferna för hela industriella arméer, de moderna borgarna.
Storindustrin har skapat den världsmarknad som upptäckten av Amerika förberedde. Världsmarknaden har gett handeln, sjöfarten och landskommunikationerna en omätlig utveckling. Detta har i sin tur återverkat på industrins utvidgning och i samma mån som industri, handel, sjöfart och järnvägar utvidgade sig utvecklade sig bourgeoisien, ökade sitt kapital och trängde alla från medeltiden härstammande klasser i bakgrunden.
Vi ser således, hur den moderna bourgeoisien själv är produkten av en lång utvecklingsprocess, en rad omvälvningar i produktions- och utbytessätt.
Vart och ett av dessa bourgeoisiens utvecklingsstadier åtföljdes av ett motsvarande politiskt framsteg för denna klass. Från att ha utgjort ett förtryckt stånd under feodalherrarnas herravälde, från en beväpnad och sig själv förvaltande association i kommunen2, från en oberoende stadsrepublik (såsom i Italien och Tyskland), från skatteskyldigt tredje stånd under monarkin (såsom i Frankrike), sedan under manufakturens tid motvikt mot adeln i ståndsmonarkin eller i den absoluta monarkin, sedan huvudgrundval för de stora monarkierna överhuvudtaget, tillkämpade den sig slutligen efter storindustrins uppkomst det politiska ensamherraväldet i den moderna representativstaten. Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.
Bourgeoisien har spelat en högst revolutionär roll i historien.
Bourgeoisien har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.
Bourgeoisien har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.
Bourgeoisien har ryckt av familjeförhållandet dess rörande-sentimentala slöja och återfört det till ett rent penningförhållande.
Bourgeoisien har avslöjat hur den brutala kraftutvecklingen, som reaktionen så mycket beundrar hos medeltiden, lämpligt kompletterades med den trögaste flegma. Först den har visat vad mänsklig verksamhet kan åstadkomma. Den har utfört helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler: den har utfört helt andra tåg än folkvandringar och korståg.
Bourgeoisien kan inte existera, utan att ständigt revolutionera produktionsinstrumenten, det vill säga produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden. Ett oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisiens epok gentemot alla andra. Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.
Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisien över hela jordklotet. Överallt måste den nästla sig in, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser.
Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. De urgamla nationella industrierna har förintats och förintas alltjämt dagligen. De utträngs av nya industrier, vilkas införande blir en livsfråga för alla civiliserade nationer, industrier, som inte längre bearbetar inhemska råämnen, utan råvaror från de avlägsnaste områden och vilkas produkter förbrukas inte blott i det egna landet utan i alla världsdelar. I stället för de gamla behoven, som kunde tillfredsställas genom landets egna resurser, träder nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna länder och klimat för att bli tillfredsställda. I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig förbindelse, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Och såsom det går i den materiella, så går det även i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga produkter blir allmän egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig, och av den mycket nationella och lokala litteraturen bildas en världslitteratur.
Bourgeoisien rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer, in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera. Den tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisiens produktionssätt, om de inte vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, det vill säga att bli bourgeoisie. Med ett ord: bourgeoisien skapar sig en värld i sin egen avbild.
Bourgeoisien har lagt landsbygden under stadens herravälde. Den har skapat kolossala städer, den har i hög grad ökat invånarantalet i städerna i förhållande till befolkningen på landsbygden och därigenom dragit en betydande del av befolkningen undan lantlivets förslöande inverkan. Och liksom den gjort landet beroende av staden, så har den gjort barbariska och halvbarbariska länder beroende av de civiliserade, bondefolken av de borgerliga folken, österlandet av västerlandet.
Bourgeoisien upphäver mer och mer splittringen av produktionsmedlen, av egendomen och av befolkningen. Den har trängt ihop befolkningen, centraliserat produktionsmedlen och koncentrerat egendomen på få händer. Den nödvändiga följden av detta var den politiska centraliseringen. Oberoende, blott löst förbundna provinser med olika intressen, lagar, regeringar och tullar sammanfördes till en nation, en regering, en lag, ett nationellt klassintresse, en tullgräns.
Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mer jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?
Vi har alltså sett att de produktions- och kommunikationsmedel, på vilkas grundval bourgeoisien växte fram, skapades av det feodala samhället. På ett visst stadium i utvecklingen av dessa produktions- och kommunikationsmedel, motsvarade de förhållanden, under vilka feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, inte längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden hämmade produktionen i stället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes.
I deras ställe trädde den fria konkurrensen med den därtill anpassade samhälleliga och politiska konstitutionen med borgarklassens ekonomiska och politiska herravälde. En liknande rörelse försiggår nu inför våra ögon. De borgerliga produktions- och utbytesförhållandena, de borgerliga egendomsförhållandena, det moderna borgerliga samhället, som framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit. Sedan årtionden är industrins och handelns historia blott historien om de moderna produktivkrafternas revolt mot de moderna produktionsförhållandena, mot egendomsförhållandena, som utgör livsbetingelsen för bourgeoisien och dess herravälde. Det är tillräckligt att nämna handelskriserna, vilka genom sin periodiska återkomst alltmer hotande ifrågasätter hela det borgerliga samhällets existens. Under handelskriserna förintas regelbundet inte bara en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig synes ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln synes förintade, och varför? Därför att det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. De produktivkrafter som står till samhällets förfogande tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta hinder bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisien kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna.
De vapen, varmed bourgeoisien slagit feodalismen till marken, riktar sig nu mot bourgeoisien själv.
Men bourgeoisien har inte bara smitt de vapen som skall bringa den döden, den har också frambringat de män som skall föra detta vapen – de moderna arbetarna, proletärerna.
I samma grad som bourgeoisien, det vill säga kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som bara lever så länge som de finner arbete och som bara finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar.
Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetets delning förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren. Han blir enbart ett tillbehör till maskinen, och man begär bara de enklaste, enformigaste och mest lättlärda handgrepp av honom. De kostnader som arbetaren förorsakar inskränker sig därför nästan blott till de livsmedel som han behöver för sitt uppehälle och fortplantning av sitt släkte. Men en varas pris, alltså även arbetets, är lika med dess produktionskostnader. I samma grad som arbetets motbjudande karaktär växer, sjunker därför lönen. Än mer, i samma grad som maskinanvändningen och arbetsdelningen tilltar ökar också arbetets mängd, vare sig det sker genom arbetstidens förlängning eller genom utökning av det på en viss tid krävda arbetet eller genom maskinernas uppdrivna fart och så vidare.
Den moderna industrin har förvandlat den patriarkala mästarens lilla verkstad till den industriella kapitalistens stora fabrik. De i fabriken sammanträngda arbetarmassorna organiseras som soldater. De ställs som meniga industrisoldater under uppsikt av en fullständig hierarki av underofficerare och officerare. De är inte bara borgarklassens och borgarstatens trälar, utan de trälbinds också dagligen och stundligen av maskinen, av förmannen och framför allt av den enskilde borgerlige fabrikanten själv. Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare, ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt syfte.
Ju mindre det manuella arbetet kräver skicklighet och kraft, det vill säga ju mer den moderna industrin utvecklas, desto mer trängs männens arbete undan av kvinnors och barns arbete. Köns- och åldersskillnader har inte längre någon social betydelse när det gäller arbetarklassen. Det finns nu bara arbetsinstrument, som allt efter ålder och kön orsakar olika kostnader.
När fabrikantens utsugning av arbetaren såtillvida är slut, att han fått sin lön kontant utbetald, så kastar sig de andra delarna av bourgeoisien över honom: hyresvärden, krämaren, pantlånaren och så vidare.
De hittillsvarande medelstånden, de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna, hantverkarna och bönderna, alla dessa klasser sjunker ned i proletariatet, dels därför att deras lilla kapital inte räcker till för drift av storindustri och dukar under i konkurrensen med de större kapitalisterna, dels därför att deras speciella skicklighet blir värdelös genom nya produktionssätt. Så rekryteras proletariatet ur befolkningens alla kretsar.
Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier. Dess kamp mot bourgeoisien börjar samtidigt med dess existens.
I början kämpar de enskilda arbetarna, sedan arbetarna vid en fabrik, sedan ett helt facks arbetare på en plats mot den enskilde borgaren, som direkt utsuger dem. De riktar inte bara sina angrepp mot de borgerliga produktionsförhållandena, utan också mot själva produktionsinstrumenten, de förintar de främmande konkurrerande varorna, de slår sönder maskinerna, de sticker fabrikerna i brand, de söker återvinna den medeltida arbetarens förlorade ställning.
På detta stadium utgör arbetarna en över hela landet spridd och genom konkurrensen splittrad massa. Arbetarnas sammanhållning som massa är ännu inte följden av deras egen förening, utan följden av att bourgeoisien förenats, bourgeoisien som för att uppnå sina egna politiska mål måste sätta hela proletariatet i rörelse, och tillsvidare också kan göra detta. På detta stadium bekämpar proletärerna alltså inte sina fiender, utan sina fienders fiender, resterna av den absoluta monarkin, godsägarna, den icke industriella bourgeoisien, småborgarna. Hela den historiska utvecklingen är på detta sätt koncentrerad i bourgeoisiens händer: varje seger som vinns under dessa förhållanden är en seger för bourgeoisien.
Men med industrins utveckling växer inte bara proletariatet, det trängs också samman i större massor, dess kraft växer, och den känner sin egen styrka mer. Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade, i det maskinerna mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet, och lönen nästan överallt trycks ned till samma låga nivå. Bourgeoisiens växande inbördes konkurrens samt de därur framväxande handelskriserna gör arbetarnas lön allt osäkrare, maskinernas ständiga, allt snabbare utveckling och förbättring gör hela deras levnadsställning allt ovissare, och alltmer antar sammanstötningarna mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av en sammanstötning mellan två klasser. Arbetarna börjar nu sluta sig samman mot bourgeoisien (i fackföreningar). De förenar sig för att hålla uppe sin lön. De bildar permanenta sammanslutningar för att kunna förbereda för eventuella resningar. Här och där bryter kampen ut i upplopp.
Ibland segrar arbetarna, men bara tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är inte den omedelbara framgången, utan den alltmer omfattande föreningen av arbetare. Den gynnas av de förbättrade kommunikationsmedlen som skapas av storindustrin och sätter arbetarna på de olika orterna i kontakt med varandra. Det var just denna kontakt som behövdes för att centralisera de många lönestriderna, som överallt har samma karaktär, till en klasskamp som omfattar ett helt land. Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp. Och den sammanslutning som medeltidens dåliga vägar behövde århundraden för att genomföra, den skapar det moderna proletariatet på några få år med hjälp av järnvägarna.
Denna proletariatets organisering till klass och därmed till politiskt parti stjälps hela tiden av konkurrensen mellan arbetarna själva. Men den lever oupphörligt upp igen, starkare, fastare, mäktigare. Den tvingar fram ett lagligt erkännande av vissa arbetarintressen genom att utnyttja splittringar inom bourgeoisien. Så drev man exempelvis igenom tiotimmarslagen i England.
Det gamla samhällets motsättningar befrämjar på många olika sätt proletariatets utveckling. Bourgeoisien befinner sig alltjämt i en fortgående kamp, i början mot aristokratin, senare mot de delar av själva bourgeoisien vilkas intressen hamnat i konflikt med industrins framsteg, och ständigt mot bourgeoisien i alla främmande länder. I alla dessa strider ser bourgeoisien sig tvungen att vädja till proletariatet, att ta dess hjälp i anspråk och på så sätt dra in det i den politiska rörelsen. Den själv tillför alltså proletariatet sina egna bildningselement, det vill säga den ger den själv vapen för att bekämpa bourgeoisien.
Som vi redan sett förekommer det dessutom att stora delar av den härskande klassen genom industrins framsteg kastas ned till proletariatet eller i varje fall hotas i sina levnadsvillkor. Även dessa tillför proletariatet en mängd bildningselement.
I de tider slutligen, då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisien, så övergår nu den del av bourgeoisien till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisiens ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.
Av de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisien, är endast proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt.
Medelstånden, den lille fabrikanten, den lille köpmannen, hantverkaren, bonden, alla bekämpar bourgeoisien för att skydda sin existens som medelstånd mot undergång. De är alltså inte revolutionära utan konservativa. Än mer, de är reaktionära, för de vill vrida tillbaka historiens hjul. Om de råkar vara revolutionära, så är de det med hänsyn till sin förestående övergång till proletariatet, så försvarar de inte sina nuvarande utan sina framtida intressen, så lämnar de sin egen ståndpunkt för att ställa sig på proletariatets.
Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men hela dess levnadsställning gör det dock mer villigt att låta sig köpas och bli ett verktyg för reaktionen.
Det gamla samhällets levnadsförhållanden är redan förintade i proletariatets levnadsförhållanden. Proletären är egendomslös, hans förhållande till hustru och barn har ingenting mer gemensamt med det borgerliga familjeförhållandet. Det moderna industriella arbetet, det moderna trälandet under kapitalet, som är detsamma i England som i Frankrike, i Amerika som i Tyskland, har utplånat all nationell karaktär hos proletären. Lagarna, moralen, religionen är för honom lika många borgerliga fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen gömmer sig.
Alla tidigare klasser, som tillkämpat sig makten, sökte skydda sin redan förvärvade levnadsställning genom att underkasta hela samhället sina egna förvärvsbetingelser. Proletärerna kan bara erövra de samhälleliga produktivkrafterna genom att avskaffa sitt eget hittillsvarande förvärvssystem och därmed hela det hittillsvarande förvärvssystemet. Proletärerna har ingenting eget att värna, deras uppgift är att förstöra alla tidigare privata säkerheter och garantier.
Alla hittillsvarande rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den proletära rörelsen är den självständiga rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intresse. Proletariatet, det understa lagret i det nuvarande samhället, kan inte höja sig, inte resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt som bildar det officiella samhället sprängs i luften.
Proletariatets kamp mot bourgeoisien är till en början till formen, om än inte till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie.
När vi tecknade de allmänna faserna av proletariatets utveckling, följde vi det mer eller mindre dolda inbördeskriget inom det bestående samhället till den punkt där det bryter ut i en öppen revolution och proletariatet genom att våldsamt störta bourgeoisien grundar sitt eget herravälde.
Hela det hittillsvarande samhället vilade, som vi redan sett, på motsättningen mellan förtryckande och förtryckta klasser. Men för att kunna undertrycka en klass måste man dock garantera den villkor, inom vilka den åtminstone kan existera som träl. Den livegne har under livegenskapen arbetat sig upp till medlem av kommunen, liksom småborgaren till borgare under den feodala absolutismens ok. I stället för att höja sig i och med industrins framsteg sjunker däremot den moderna arbetaren allt djupare ned under sin klass’ levnadsvillkor. Arbetaren blir en fattiglapp, och fattigdomen utvecklar sig ännu fortare än befolkningen och rikedomen. Det framgår därav tydligt att bourgeoisien är oförmögen att längre förbli härskande klass i samhället och påtvinga samhället sin klass’ levnadsbetingelser som reglerande lag. Den är oförmögen att härska, eftersom den är oförmögen att tillförsäkra sin slav existens ens inom gränserna för hans slaveri, eftersom den är tvungen att låta honom sjunka ned i ett läge där bourgeoisien måste nära honom i stället för att näras av honom. Samhället kan inte längre leva under bourgeoisien, det vill säga dess existens är inte längre förenligt med samhällets.
Det väsentliga villkoret för borgarklassens existens och herravälde är anhopningen av rikedom i privata händer, bildandet och ökandet av kapital; kapitalets förutsättning är lönearbetet. Lönearbetet vilar uteslutande på konkurrensen mellan arbetarna. Framstegen inom industrin, vars viljelösa och motståndslösa bärare bourgeoisien är, ersätter arbetarnas isolering genom konkurrensen med deras revolutionära sammanslutning i föreningar. Med storindustrins utveckling undanrycks alltså själva den grundval på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna under bourgeoisiens fötter. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga.
2. Proletärer och kommunister
I vilket förhållande står kommunisterna till proletariatet i allmänhet?
Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna.
De har inga andra intressen än proletariatet som helhet.
De ställer inte upp några särskilda principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen.
Kommunisterna skiljer sig bara från de övriga proletära partierna därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsstadier, som kampen mellan proletariat och bourgeoisie går igenom, alltid och överallt företräder hela rörelsens intressen.
Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om villkoren för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen.
Kommunisternas omedelbara mål är detsamma som alla övriga proletära partiers: proletariatets utbildande till klass, störtandet av bourgeoisiens herravälde, proletariatets erövring av den politiska makten.
Kommunisternas teoretiska slutsatser bygger inte på något sätt på idéer och principer som uttänkts eller upptäckts av den ene eller andre världsförbättraren.
De är endast allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående historisk rörelse. Avskaffandet av hittillsvarande egendomsförhållanden är ingenting som särskilt kännetecknar kommunismen. Alla egendomsförhållanden har alltid varit underkastade en ständig historisk växling, en ständig historisk förändring.
Den franska revolutionen avskaffade till exempel feodalegendomen till förmån för den borgerliga egendomen.
Vad som utmärker kommunismen är inte avskaffande av egendomen överhuvudtaget, utan avskaffandet av den borgerliga egendomen.
Men den moderna borgerliga privategendomen är det sista och mest fulländade uttrycket för produktionen och tillägnandet av produkter, som bygger på klassmotsättningar, på fåtalets utsugning av flertalet.
I denna bemärkelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i meningen: privategendomens avskaffande.
Man har anklagat oss kommunister för att vi vill avskaffa den personligt förvärvade, genom eget arbete frambragta egendomen; den egendom, som skulle utgöra grundvalen för all personlig frihet, verksamhet och självständighet.
Genom eget arbete förvärvad, självförtjänt egendom! Talar ni om småborgarens eller småbondens egendom, som föregick den borgerliga egendomen? Vi behöver inte avskaffa den; industrins utveckling har avskaffat den och avskaffar den dagligen.
Eller talar ni om den moderna borgerliga privategendomen?
Men skapar lönearbetet, proletärens arbete, egendom åt arbetaren? Inte på något sätt. Det skapar kapital, det vill säga den egendom, som utsuger lönearbetet och som bara kan föröka sig genom att skapa nytt lönearbete för att på nytt utsuga det. Egendomen i sin nuvarande form rör sig i motsättningen mellan kapital och lönearbete. Låt oss betrakta de båda sidorna av denna motsättning.
Att vara kapitalist betyder inte bara att inta en rent personlig, utan en samhällelig ställning i produktionen. Kapitalet är en social produkt och kan bara sättas i rörelse genom en gemensam verksamhet av många medlemmar, ja, i sista instans bara genom den gemensamma verksamheten av alla samhällets medlemmar.
Kapitalet är alltså inte en personlig, utan en samhällelig makt.
Om kapitalet alltså förvandlas till gemensam egendom som tillhör alla samhällets medlemmar, så förvandlas inte därmed personlig egendom till samhällelig. Endast egendomens sociala karaktär förvandlas. Den förlorar sin klasskaraktär.
Vi kommer nu till lönearbetet.
Lönearbetets genomsnittspris är arbetslönens minimum, det vill säga summan av de livsmedel som är nödvändiga för att hålla arbetaren som arbetare vid liv. Vad lönearbetaren således genom sitt arbete tillägnar sig räcker endast till för att uppehålla livet. Vi vill inte på något sätt avskaffa detta personliga tillägnande av arbetsprodukten för livets omedelbara reproduktion, ett tillägnande som inte ger något överskott, vilket kunde ge makt över främmande arbete. Vi vill bara upphäva detta tillägnandes eländiga karaktär, där arbetaren endast lever för att öka kapitalet, endast lever i den mån det passar den härskande klassens intressen.
I det borgerliga samhället är det levande arbetet bara ett medel för att öka det ackumulerade arbetet. I det kommunistiska samhället skall det ackumulerade arbetet bara vara ett medel för att utvidga, berika och främja arbetarnas livsprocess.
I det borgerliga samhället härskar alltså det förflutna över det nuvarande, i det kommunistiska samhället det nuvarande över det förflutna. I det borgerliga samhället är kapitalet självständigt och personligt, medan den arbetande individen är osjälvständig och opersonlig.
Upphävandet av detta förhållande kallar bourgeoisien upphävandet av personlighet och frihet! Och med rätta. Det handlar om upphävandet av den borgerliga personligheten, självständigheten och friheten.
Med frihet förstår man under de nuvarande borgerliga produktionsförhållandena den fria handeln, frihet att köpa och sälja.
Men försvinner schackrandet, så försvinner också det fria schackrandet. Pratet om det fria schackrandet har, liksom vår bourgeoisies alla övriga frihetsbravader endast någon mening gentemot det bundna schackrandet, gentemot medeltidens undertryckta borgare, men inte gentemot det kommunistiska upphävandet av schackrandet, av de borgerliga produktionsförhållandena och av bourgeoisien själv.
Ni förfasar er över att vi vill upphäva privategendomen. Men i ert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar – den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio tiondelar. Ni förebrår oss alltså för att vi vill upphäva en egendom som har till nödvändig förutsättning att det oerhörda flertalet i samhället är egendomslöst.
Ni förebrår oss med andra ord för att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi.
Från det ögonblick då arbetet inte längre kan förvandlas till kapital, pengar, jordränta, kort sagt till en samhällelig makt som kan monopoliseras, det vill säga från det ögonblick, då den personliga egendomen inte längre kan slå om i borgerlig, förklarar ni, att personligheten är upphävd.
Ni medger således att ni med ”individ” inte syftar på någon annan än borgaren, den borgerlige egendomsägaren. Och denna person ska förvisso upphävas.
Kommunismen tar inte ifrån någon makten att kunna tillägna sig samhälleliga produkter; allt den gör är att avskaffa makten att genom detta tillägnande kunna utsuga främmande arbete.
Man har invänt att all verksamhet skulle upphöra och en allmän lättja inträda om man avskaffade privategendomen.
I så fall måste det borgerliga samhället för länge sedan ha gått under av slöhet, för de som arbetar här förvärvar ingenting, och de som förvärvar, de arbetar inte. Hela invändningen leder till tautologin att det inte längre kommer att finnas lönearbete, när det inte längre finns kapital.
Alla invändningar som riktas mot det kommunistiska sättet att producera och tillägna sig materiella produkter, har även utsträckts att gälla tillägnandet och produktionen av andliga produkter. Liksom klassegendomens avskaffande för borgaren framstår som liktydigt med att avskaffa själva produktionen, så ter sig klassbildningens upphörande för honom identiskt med bildningens upphörande överhuvudtaget.
Den bildning vars förlust han beklagar utgör för det enorma flertalet utbildningen till maskin.
Men tvista inte med oss genom att med era borgerliga föreställningar om frihet, bildning, rätt och så vidare bedöma avskaffandet av den borgerliga egendomen. Era idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt bara är er till lag upphöjda klassvilja, vars innehåll är givet i de materiella levnadsbetingelserna för er klass.
Den själviska missuppfattning, vari ni förvandlar era produktions- och egendomsförhållanden från historiska, under produktionens utveckling övergående, förhållanden till eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla tidigare härskande klasser, som gått under. Vad ni förstår, när det gäller den antika egendomen, vad ni förstår, när det gäller den feodala egendomen, det vågar ni inte begripa, när det gäller den borgerliga egendomen.
Familjens upphävande! Även de radikalaste beklagar sig över denna skändliga avsikt hos kommunisterna.
Varpå vilar den nuvarande, den borgerliga familjen? På kapitalet, på den enskilda tillägnelsen. Fullständigt utvecklad existerar den bara för bourgeoisien, men den finner sin komplettering i den tvungna familjelösheten hos arbetarna och i den offentliga prostitutionen.
Den borgerliga familjen bortfaller naturligtvis samtidigt med denna dess komplettering, och båda försvinner i och med kapitalets försvinnande.
Förebrår ni oss, att vi vill upphäva föräldrarnas utsugning av barnen? Vi erkänner oss skyldiga till detta brott. Men, säger ni, vi upphäver de ömtåligaste förhållanden, när vi i stället för uppfostran i hemmet sätter samhällelig uppfostran.
Och är inte också er uppfostran bestämd genom samhället? Genom de samhällsförhållanden, under vilka ni uppfostras, genom samhällets mer eller mindre direkta inblandning, genom skolan och så vidare. Kommunisterna uppfinner inte samhällets inverkan på uppfostran, de förändrar bara dess karaktär, de undandrar uppfostran den härskande klassens inflytande.
Det borgerliga pratet om familj och uppfostran, om det ömma förhållandet mellan föräldrar och barn, blir alltmera motbjudande, ju mer alla proletariatets familjeband slits sönder till följd av storindustrin och barnen förvandlas till vanliga handelsartiklar och arbetsredskap.
Men ni kommunister vill införa kvinnogemenskap, skriker hela bourgeoisien i kör.
Borgaren ser i sin hustru endast ett produktionsinstrument. Han hör att produktionsinstrumenten ska göras till allmän egendom och kan då naturligtvis inte tänka sig annat än att gemensamheten också skall bli kvinnans lott.
Han anar inte ens att det handlar just om att upphäva kvinnans ställning som endast ett produktionsinstrument.
Det finns för övrigt ingenting löjligare än vår borgarklass’ högmoraliska harm över kommunisternas föregivna officiella kvinnogemenskap – kommunisterna behöver inte införa kvinnogemenskap – den har nästan alltid existerat.
Våra borgare, som inte är nöjda med att deras proletärers hustrur och döttrar står till deras förfogande, för att nu inte tala om den officiella prostitutionen, finner ett särskilt nöje i att ömsesidigt förföra varandras hustrur.
Det borgerliga samhällets äktenskap är i verkligheten hustrugemenskap. Man kunde på sin höjd förebrå kommunisterna för att de i stället för en under hyckleri dold kvinnogemenskap ville sätta en officiell, öppen sådan. Men det säger sig i övrigt av sig självt, att med de nuvarande produktionsförhållandenas upphävande även den ur dessa uppkomna kvinnogemenskapen, det vill säga den officiella och icke officiella prostitutionen, kommer att försvinna.
Man har vidare förebrått kommunisterna för att de vill avskaffa fäderneslandet och nationer.
Arbetarna har inget fosterland. Man kan inte ta ifrån dem något som de inte har. Då emellertid proletariatet till att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig till nationell klass och konstituera sig självt som nation, så är det självt ännu nationellt, men inte i samma mening som bourgeoisien.
Den nationella avskildheten och motsättningarna mellan folken försvinner mer och mer redan med bourgeoisiens utveckling, med handelsfriheten, världsmarknaden, den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållandena.
Proletariatets herravälde skall få dem att försvinna ännu fortare. Samfälld aktion, åtminstone av de civiliserade länderna, är en av de första betingelserna för proletariatets befrielse.
I samma grad som den ena individens exploatering av den andra upphävs, i samma grad upphävs den ena nationens exploatering av den andra.
Med klassmotsättningarna inom nationerna faller den fientliga ställningen mellan nationerna.
De anklagelser mot kommunisterna, som i allmänhet höjs från religiösa, filosofiska och överhuvudtaget ideologiska synpunkter, förtjänar inget utförligt bemötande.
Behövs det en djupare insikt för att förstå, att med människornas levnadsförhållanden, med deras samhälleliga förbindelser, med deras samhälleliga tillvaro också deras föreställningar, åskådningar och begrepp, med ett ord, även deras medvetande förändrar sig.
Vad bevisar idéernas historia om inte att den intellektuella produktionen förändrar sig i takt med den materiella? Varje tids härskande idéer har alltid bara varit den härskande klassens idéer.
Man talar om idéer, som revolutionerar ett helt samhälle; man uttalar därmed bara det sakförhållandet, att inom det gamla samhället bildats elementen till ett nytt och att de gamla idealens upplösning håller jämna steg med de gamla livsförhållandenas upplösning.
När den gamla världen höll på att gå under besegrades de gamla religionerna av kristendomen. När de kristna idéerna på 1700-talet överflyglades av upplysningsidéerna, kämpade det feodala samhället sin dödskamp med den då revolutionära bourgeoisien. Samvets- och religionsfrihetens idéer uttryckte bara den fria konkurrensens herravälde på vetandets område.
Men, skall man säga, religiösa, moraliska, filosofiska, politiska, rättsliga idéer och så vidare förändrade sig dock under den historiska utvecklingens förlopp. Religionen, moralen, filosofin, politiken och rätten överlevde dock alltid dessa växlingar.
Det ges dessutom eviga sanningar såsom frihet, rättfärdighet och så vidare vilka är gemensamma för alla samhällstillstånd. Men kommunismen avskaffar de eviga sanningarna, den avskaffar religionen och moralen i stället för att omskapa dem, den står därför i strid med all hittillsvarande historisk utveckling.
Vartill reducerar sig denna anklagelse? Alla hittillsvarande samhällens historia har bestått i utvecklingen av klassmotsättningar, som tagit olika form under olika perioder.
Men vilken form de tagit, så är den ena delen av samhällets utsugning av den andra ett för alla gångna århundraden gemensamt faktum. Det är därför inte särskilt förvånande att det sociala medvetandet under alla århundraden rört sig, trots all mångfaldighet och olikhet, i vissa gemensamma former, former av medvetande, som först med klassmotsättningarnas fullständiga försvinnande kommer att upplösas helt och hållet.
Den kommunistiska revolutionen är den radikalaste brytning med de nedärvda egendomsförhållandena; det är inte konstigt att dess utveckling innebär det mest radikala brottet med de traditionella idéerna.
Men låt oss lämna bourgeoisiens invändningar mot kommunisterna.
Vi såg redan ovan, att det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin.
Proletariatet kommer att använda sin politiska makt till att så småningom ta ifrån bourgeoisien allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i händerna på staten, det vill säga proletariatet organiserat som härskande klass, och fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.
Till en början kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena, således genom åtgärder, som verkar ekonomiskt otillräckliga och ohållbara, men som under rörelsens utveckling kommer att spränga sina egna gränser och är oundvikliga som medel att omstörta hela produktionssättet.
Dessa åtgärder kommer naturligtvis att vara olika i olika länder.
För de utvecklade länderna ska dock tämligen allmänt följande kunna komma till användning:
1. Jordegendomens expropriering och jordräntans användning till statsutgifter.
2. Stark progressiv beskattning.
3. Arvsrättens avskaffande.
4. Konfiskering av alla emigranters och rebellers egendom.
5. Kreditens centralisering i statens händer genom en nationalbank med statskapital och exklusivt monopol.
6. Centralisering av transportväsendet i statens händer.
7. Utökande av nationalfabriker och produktionsinstrument ägda av staten; uppodling och förbättring av jorden efter en samhällelig plan.
8. Lika arbetstvång för alla, upprättande av industriella arméer, särskilt för jordbruket.
9. Förenande av jordbruks- och industridriften; åtgärder för att så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd.
10. Offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn. Avskaffande av fabriksarbetet för barn i dess nuvarande form. Uppfostrans förenande med den materiella produktionen och så vidare.
När under utvecklingens gång klasskillnaderna försvunnit och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisien med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass.
I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, där var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.
3. Socialistisk och kommunistisk litteratur
I. Den reaktionära socialismen
a) Den feodala socialismen
Den franska och den engelska aristokratin var enligt sin historiska ställning kallad att skriva smädeskrifter mot det moderna borgerliga samhället. I den franska julirevolutionen 1830 och i den engelska reformrörelsen hade den ännu en gång varit den hatade uppkomlingen underlägsen. Det kunde inte längre bli tal om en allvarlig politisk kamp. Endast den litterära kampen återstod. Men även på litteraturens område hade restaurationstidens3 gamla talesätt blivit omöjliga. För att väcka sympati måste aristokratin skenbart ställa sina egna intressen åt sidan och formulera sin anklagelseakt mot bourgeoisien endast i den exploaterade arbetarklassens intresse. Den sökte sig tröst i att sjunga smädevisor om sin nya härskare och viska olycksprofetior i hans öra.
På så sätt uppstod den feodala socialismen, halvt klagosång, halvt smädeskrift, halvt återfall i det förgångna, halvt hotelse för framtiden, stundom träffande bourgeoisien i hjärtat genom en bitter, genialt mördande dom, städse verkande komisk genom sin fullkomliga oförmåga att förstå den moderna historiens gång.
De feodala socialisterna svängde den proletära tiggarpåsen i handen som en fana för att samla folket bakom sig. Men så ofta folket följde dem, upptäckte det på deras bak de gamla feodala vapensköldarna och drog sig tillbaka med ett högt och vanvördigt skratt.
En del av de franska ”legitimisterna” och det unga England uppförde detta skådespel.
När de feodala bevisar, att deras sätt att utsuga var av en annan art än det borgerliga, så glömmer de bara, att de utplundrade under helt andra och nu föråldrade förhållanden och förutsättningar. När de gör gällande att det moderna proletariatet inte existerade under deras herravälde, så glömmer de bara att just den moderna bourgeoisien var en nödvändig ättling till deras samhällsordning.
För övrigt döljer de den reaktionära karaktären av sin kritik så illa, att deras huvudanklagelse mot bourgeoisien just består i att det under dess regim utvecklar sig en klass, som kommer att spränga hela den gamla samhällsordningen i luften.
De förebrår bourgeoisien långt mer för att den frambringar ett revolutionärt proletariat än för att den överhuvudtaget frambringar ett proletariat.
I den praktiska politiken deltar de därför i alla våldsåtgärder mot arbetarklassen, och i det dagliga livet bekvämar de sig gärna, trots alla uppstyltade talesätt, att plocka de gyllene äpplena och schackra bort sin tro, kärlek och ära mot ull, betor och brännvin.4
Liksom prästen alltid gick hand i hand med de feodala, så går prästsocialismen samman med den feodala socialismen.
Ingenting är lättare än att ge den kristna askesen [avhållsamheten] en socialistisk anstrykning. Gick inte också kristendomen mot privategendomen, äktenskapet och staten? Predikade den inte i stället välgörenhet och tiggeri, celibat och köttets dödande, klosterliv och kyrka? Den kristna socialismen är blott det vigvatten, varmed prästen välsignar aristokratins vrede.
b) Småborgerlig socialism
Den feodala aristokratin är icke den enda klass, som störtades av bourgeoisien, och vars levnadsbetingelser minskades och upphörde med det moderna borgerliga samhället. Medeltidens småborgerlighet och småbondestånd var den moderna bourgeoisiens förelöpare. I de industriellt och kommersiellt mindre utvecklade länderna vegeterar denna klass vidare bredvid den uppväxande bourgeoisien.
I de länder där den moderna civilisationen utvecklats fullt ut har det uppstått en ny småborgerlighet, som svävar mellan proletariatet och bourgeoisien, och som ständigt bildas på nytt som en kompletterande del av det borgerliga samhället, men vars medlemmar oupphörligt genom konkurrensen kastas ned i proletariatet och som med storindustrins utveckling till och med ser en tidpunkt närma sig, när de fullständigt försvinner som en självständig del av det moderna samhället och inom handel, industri och åkerbruk ersätts med arbetsinspektörer och tjänstemän.
I länder som Frankrike, där bondeklassen utgör långt mer än hälften av befolkningen, var det naturligt, att de skriftställare, som uppträdde för proletariatet mot bourgeoisien, anlade småborgarens och småbondens måttstock på sin kritik av den borgerliga regimen och tog arbetarnas parti från en småborgerlig ståndpunkt. Så bildades den småborgerliga socialismen. Sismondi är huvudrepresentanten för denna litteratur inte bara för Frankrike utan också för England.
Denna socialism klarlade högst skarpsinnigt motsägelserna i de moderna produktionsförhållandena. Den avslöjade nationalekonomernas hycklande försköningar. Den uppvisade ovedersägligt de ödeläggande verkningarna av maskinerna och arbetsdelningen, kapitalens och jordegendomarnas koncentration, överproduktionen, kriserna, småborgarnas och småböndernas nödvändiga undergång, proletariatets elände, anarkin i produktionen, de skriande missförhållandena i rikedomens fördelning, det industriella förintelsekriget nationerna emellan, de gamla sedernas, de gamla familjeförhållandenas och de gamla nationaliteternas upplösning.
Till sitt positiva innehåll vill emellertid denna socialism antingen återställa de gamla produktions- och kommunikationsmedlen och med dem de gamla egendomsförhållandena och det gamla samhället, eller också vill den med våld spärra in de moderna produktions- och kommunikationsmedlen inom de gamla egendomsförhållandenas ram, som av de förra sprängts och måste sprängas. I båda fallen är den reaktionär och dessutom utopisk.
Skråväsen i industrin och patriarkalisk hushållning på landsbygden är dess sista ord.
I sin fortsatta utveckling har denna riktning utmynnat i ett fegt gnällande.
c) Den tyska eller ”sanna” socialismen
Frankrikes socialistiska och kommunistiska litteratur, som uppstod under trycket från en härskande bourgeoisie och utgör det litterära uttrycket för kampen mot detta herravälde, infördes till Tyskland vid en tidpunkt då bourgeoisien just börjat sin kamp mot den feodala absolutismen. Tyska filosofer, halvfilosofer och skönandar kastade sig begärligt över denna litteratur och glömde bara, att de franska levnadsförhållandena inte hade invandrat samtidigt med dessa skrifter till Tyskland. Inför de tyska förhållandena förlorade den franska litteraturen all omedelbar praktisk betydelse och antog ett rent litterärt utseende. Den måste framstå som endast en orkeslös spekulation över det mänskliga väsendets förverkligande. Så hade för 1700-talets tyska filosofer den första franska revolutionens fordringar blott mening som ”det praktiska förnuftets” fordringar i allmänhet, och den revolutionära franska bourgeoisiens viljeyttringar betydde i deras ögon den rena viljans lagar, viljan sådan den måste vara, den sant mänskliga viljan.
De tyska litteratörernas enda arbete bestod i att de satte de nya franska idéerna i samklang med sitt gamla filosofiska samvete eller snarare att de från sin egen filosofiska ståndpunkt tillägnade sig de franska idéerna.
Detta skedde på samma sätt som man överhuvudtaget tillägnar sig ett främmande språk: genom översättning.
Det är välkänt hur munkarna skrev smaklösa katolska helgonhistorier ovanpå de manuskript där den gamla hednatidens klassiska verk var nedskrivna. De tyska författarna gjorde tvärtom med den profana franska litteraturen. De skrev sitt filosofiska nonsens efter det franska originalet. Så skrev de till exempel efter den franska kritiken av penningförhållandena: ”prisgivande av det mänskliga väsendet”, efter den franska kritiken av borgarstaten: ”upphävande av det abstrakta allmännas herravälde” och så vidare.
Insmugglandet av dylika filosofiska fraser bakom de franska framställningarna döpte de till ”handlingens filosofi”, ”sann socialism”, ”tysk socialistisk vetenskap”, ”filosofisk motivering av socialismen” och så vidare.
Den franska socialistiskt-kommunistiska litteraturen blev på så sätt formligen kastrerad. Och då den i tyskarnas händer upphörde att vara ett uttryck för den ena klassens kamp mot den andra, så var tysken övertygad om att ha övervunnit ”den franska ensidigheten”, att i stället för sanna behov ha tillgodosett sanningens behov, i stället för proletariatets intressen det mänskliga väsendets intressen, människans i allmänhet, den människa som inte tillhör någon klass, som överhuvudtaget inte tillhör verkligheten utan enbart den filosofiska fantasins dimvärld.
Denna tyska socialism, som tog sina tafatta övningar så allvarligt och högtidligt och så skrytsamt utbasunerade dem, förlorade emellertid småningom sin pedantiska oskuld.
Den tyska och särskilt den preussiska bourgeoisiens kamp mot det feodala och absoluta kungadömet, med ett ord, den liberala rörelsen blev allvarligare.
Den ”sanna” socialismen bjöds därmed det önskade tillfället, att mot den politiska rörelsen ställa upp de socialistiska fordringarna, att utslunga det gamla anatemat mot liberalismen, den representativa staten, den borgerliga konkurrensen, borgerlig pressfrihet, borgerlig rätt, borgerlig frihet och jämlikhet, och predika för folkmassorna att de inte hade något att vinna genom denna rörelse, utan snarare allt att förlora. Den tyska socialismen glömde mycket lägligt, att den franska kritiken, vars själlösa eko den var, förutsätter det moderna borgerliga samhället med motsvarande materiella levnadsbetingelser och dithörande politiska konstitution, idel förutsättningar som det först gällde att tillkämpa sig i Tyskland.
Den ”sanna” socialismen tjänade de tyska absoluta regeringarna med deras följe av präster, skolmästare, junkrar och byråkrater som lämplig fågelskrämma mot den hotfulla uppåtsträvande bourgeoisien.
Den utgjorde det sliskiga komplementet till de svidande piskslag och gevärskulor som samma regeringar kuvade de tyska arbetarupproren med.
Medan den ”sanna” socialismen på så sätt blev ett vapen mot den tyska bourgeoisien för regeringarna, representerade den även omedelbart ett reaktionärt intresse, den tyska småborgerlighetens intresse. I Tyskland bildade småborgerligheten, en relik från 1500-talet som sedan dess i olika former åter och åter dykt upp, den egentliga sociala grunden för de bestående förhållandena.
Upprätthållandet av denna klass betyder att upprätthålla de bestående tyska förhållandena. Av bourgeoisiens industriella och politiska herravälde fruktar det den säkra undergången å ena sidan till följd av kapitalets koncentration, å andra sidan genom uppkomsten av ett revolutionärt proletariat. Denna småborgerlighet tyckte att den ”sanna” socialismen slog två flugor i en smäll. Den spred sig också som en epidemi.
Den skrud, virkad av spekulativ spindelväv, översållad med vacker retorik, genomdränkt av kärleksvarma daggdroppar, denna hjärtrörande skrud, vari de tyska socialisterna inhöljde sina få beniga ”eviga sanningar”, ökade blott avsättningen av dessa varor hos denna publik.
Å sin sida insåg den tyska socialismen allt mer sin kallelse: att vara denna småborgerlighets högtravande representant.
Den proklamerade den tyska nationen som normalnation och den tyske spetsborgaren som normalmänniska. Den gav åt varje nedrighet av denne borgare en fördold, högre socialistisk mening, enligt vilken den kom att betyda motsatsen. Den drog den sista konsekvensen, när den uppträdde direkt mot kommunismens ”brutalt destruktiva” inriktning och förkunnade sin upphöjda opartiskhet över alla klasstrider. Med mycket få undantag hör allt, som i Tyskland cirkulerar av föregivna socialistiska och kommunistiska skrifter till denna smutsiga, fördummande litteratur.5
II. Den konservativa eller borgerliga socialismen
En del av bourgeoisien vill avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets fortbestånd.
Dit hör ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.
Ett exempel på detta är Proudhons Philosophie de la Misère.
Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets livsvillkor utan de strider och faror som med nödvändighet följer med det. Den vill behålla det bestående samhället med undantag för de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisie utan proletariat. Bourgeoisien föreställer sig naturligtvis den värld där den själv härskar som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna tröstande föreställning till mer eller mindre fullständiga system. När den uppmanar proletariatet att förverkliga ett sådant system och gå rakt in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden bara att det skall förbli i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt.
En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av socialismen sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse genom att hävda att det inte var den ena eller andra politiska förändringen utan endast en förändring av de materiella levnadsförhållandena, de ekonomiska förhållandena, som kunde vara av nytta för den. Men med förändring av de materiella levnadsförhållandena menar denna socialism inte på något sätt att de borgerliga produktionsförhållandena ska avskaffas, vilket bara är möjligt på revolutionär väg, utan administrativa förbättringar som är möjliga på dessa produktionsförhållandens mark och alltså inte ändrar någonting i förhållandet mellan kapital och lönearbete, utan i bästa fall bara minskar bourgeoisiens kostnader för dess herravälde och förenklar dess statshushållning.
Sitt rätta uttryck uppnår den borgerliga socialismen först då, när den blivit enbart en retorisk formel.
Fri handel! – i arbetarklassens intresse. Skyddstullar! – i arbetarklassens intresse. Fängelsereform! – i arbetarklassens intresse. Detta är den borgerliga socialismens sista enda allvarligt menade ord.
Bourgeoisiens socialism består just i påståendet att bourgeoisien är bourgeoisie – i arbetarklassens intresse.
III. Den kritiska utopiska socialismen och kommunismen
Vi berör inte här den litteratur som i alla stora moderna revolutioner fört fram proletariatets krav (skrifter av Babeuf med flera).
Proletariatets första försök under en tid av allmän jäsning, under perioden för det feodala samhällets störtande, att direkt förverkliga sitt eget klassintresse, strandade med nödvändighet på proletariatets eget outvecklade tillstånd liksom därpå, att de materiella betingelserna för dess befrielse saknades. De uppkom först som en produkt av den borgerliga epoken. Den revolutionära litteratur, som åtföljde dessa första proletära rörelser, är till sitt innehåll nödvändigtvis reaktionär. Den förkunnar en allmän askes och en grov likhetslära.
De egentliga socialistiska och kommunistiska systemen, Saint-Simons, Fouriers, Owens och så vidare, dök upp under den första outvecklade perioden av kamp mellan proletariat och bourgeoisie, som vi förut skildrat (”Borgare och proletärer”).
Uppfinnarna av detta system ser visserligen både motsättningen mellan klasserna och de upplösande elementens verksamhet i det rådande samhället. Men de ser ingen historiskt befogad självverksamhet hos proletariatet, ingen för densamma säregen politisk rörelse.
Eftersom klassmotsättningarnas utveckling håller jämna steg med industrins utveckling, finner de inte heller de materiella förutsättningarna för proletariatets frigörelse och söker då i stället efter en social vetenskap, efter sociala lagar för att skapa dessa betingelser.
I stället för samhällelig verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i stället för de historiska betingelserna för frigörelsen sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets successiva och spontana organisering till klass sätter de sin egen godtyckligt uttänkta samhällsorganisation. Den kommande världshistorien upplöser sig för dem i propaganda för och i praktiskt utförande av deras samhällsplaner.
De är visserligen medvetna om att i sina planer företräda framför allt den arbetande klassens intresse i dess egenskap av den mest lidande klassen. Bara ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för dem.
Men klasskampens outvecklade form liksom deras eget klassläge för med sig, att de tror sig vara vitt höjda över varje klassmotsättning. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars levnadsförhållanden, även de bäst ställdas. De vädjar ständigt till alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande klassen. Man behöver bara förstå deras system för att erkänna det som den bästa möjliga plan för det bästa möjliga samhälle.
De förkastar därför varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion, de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker genom små experiment, som naturligtvis slår fel, och exemplets makt att bana väg för det nya sociala evangeliet.
Den fantastiska skildringen av det framtida samhället uppstår i en tid, då proletariatet ännu är högst outvecklat och därför självt ännu uppfattar sin ställning fantastiskt, den speglar dess första aningsfulla längtan efter en allmän omgestaltning av samhället.
Men i dessa socialistiska och kommunistiska skrifter ingår även kritiska element. De angriper alla grundvalar för det bestående samhället. De har därför lämnat ett högst värdefullt material till arbetarnas upplysning. Deras positiva teorier om det kommande samhället, till exempel upphävandet av motsättningen mellan stad och land, familjen, den privata vinsten, lönearbetet, förkunnandet av den sociala harmonin, statens förvandling till enbart en förvaltning av produktionen – alla dessa idéer är bara uttryck för bortfallandet av de klassmotsättningar som först nu börjar utveckla sig och som de känner endast i deras första formlösa obestämdhet. Dessa teorier har därför ännu en rent utopisk innebörd.
Den kritiskt utopiska socialismens och kommunismens betydelse står i omvänt förhållande till den historiska utvecklingen. I samma mån som klasskampen utvecklar sig och tar bestämd form, förlorar denna fantastiska upphöjdhet över den, detta fantastiska bekämpande av densamma, allt praktiskt värde och allt teoretiskt berättigande. Även om upphovsmännen till dessa system i många avseenden därför var revolutionära, så har deras anhängare likväl alltid bildat reaktionära sekter. De håller fast vid sin mästares ursprungliga åskådningar trots proletariatets historiska framsteg. De söker därför konsekvent avtrubba klasskampen och jämna ut motsättningarna. De drömmer alltid om att få förverkliga sina sociala utopier på försök, stifta enskilda falangstärer, grunda hemkolonier, upprätta ett litet Ikarien6 – ett nytt Jerusalem i fickformat – och för uppbyggandet av alla dessa luftslott måste de vädja till det borgerliga hjärtats och penningpåsens filantropi. Så småningom hamnar de i kategorin av ovan skildrade reaktionära eller konservativa socialister och skiljer sig från dem bara genom sitt mer systematiska pedanteri, genom sin fantastiska övertro på sin samhällsvetenskaps förmåga att göra underverk.
De motsätter sig därför häftigt alla politiska rörelser bland arbetarna, som bara kan uppstå ur den blinda otron gentemot det nya evangeliet.
Så reagerar owenisterna i England mot chartisterna, och fourieristerna i Frankrike mot reformisterna.
4. Kommunisternas ställning till de olika oppositionella partierna
Kapitel två har klargjort kommunisternas förhållande till de redan existerande arbetarpartierna, alltså deras förhållande till chartisterna i England och agrarreformivrarna i Nordamerika.
Kommunisterna kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbara och närmaste mål och intressen, men de representerar inom den nutida rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialistiskt-demokratiska7 partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisien, utan att därför överge rätten att förhålla sig kritiska till de fraser och illusioner som ärvts från den stora revolutionen.
I Schweiz understödjer de de radikala utan att glömma att detta parti består av inbördes oeniga element, delvis av demokratiska socialister i fransk mening, delvis av radikal bourgeoisie.
I Polen understödjer kommunisterna det parti, som ställer en agrar revolution som villkor för den nationella befrielsen, samma parti, som framkallade Krakówupproret 1846.
I Tyskland kämpar det kommunistiska partiet tillsammans med bourgeoisien när den agerar revolutionärt, mot den absoluta monarkin, den feodala jordegendomen och småborgerligheten.
Men det försummar inte för ett ögonblick att bland arbetarna inskärpa ett så klart medvetande som möjligt om den fientliga motsättningen mellan bourgeoisie och proletariat, så att de tyska arbetarna omgående kan vända de sociala och politiska förhållandena, som bourgeoisiens herravälde måste medföra, mot bourgeoisien själv, så att kampen mot bourgeoisien i Tyskland kan inledas direkt efter att de reaktionära klasserna störtats.
Kommunisterna riktar sin huvudsakliga uppmärksamhet mot Tyskland, eftersom Tyskland står inför en borgerlig revolution, och eftersom det fullbordar denna omvälvning under mer framskridna betingelser av den europeiska civilisationen överhuvudtaget och med ett långt mer utvecklat proletariat än England på 1600-talet och Frankrike på 1700-talet. Den tyska borgerliga revolutionen kan sålunda bara bli det omedelbara förspelet till en proletär revolution.
Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena.
I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan som rörelsens grundfråga, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit.
Kommunisterna arbetar slutligen överallt för förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska partierna i alla länder.
Kommunisterna föraktar hemlighållandet av åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål bara kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.
Proletärer i alla länder, förena er!
Översättningen har redigerats av SK för Bokförlaget Stormklockan.
- Det vill säga, noga talat, den skriftligt bevarade historien. År 1847 var samhällets förhistoria, den samhälleliga organisation, som föregick all nedskriven historia, ännu så gott som okänd. Sedan dess har Haxthausen påvisat den gemensamma jordegendomen i Ryssland. Maurer har bevisat att den är den samhälleliga grundval från vilken alla tyska stammar historiskt utgick, och småningom fann man att bykommuner med gemensam jordegendom var samhällets urform från Indien till Irland. Slutligen blev den inre organisationen av detta primitiva kommunistiska samhälle i dess typiska form blottad genom Morgans glansfulla upptäckt av gensens natur och dess ställning i stammen. Med upplösningen av detta ursprungliga byalag påbörjas splittringen i särskilda och slutligen varandra motsatta klasser [Engels anmärkning till den tyska upplagan 1890].
- Så kallade Italiens och Frankrikes stadsborgare sina stadssamhällen, sedan de köpt eller tilltvingat sig av sina länsherrar de första självförvaltningsrättigheterna [Engels anmärkning till den tyska upplagan 1890]. De uppkommande städerna i Frankrike kallades ”kommuner” till och med före den tid, då de av sina feodalhärskare tillkämpat sig lokal självförvaltning och politiska rättigheter som ”tredje stånd”. Överhuvudtaget har här, som typiskt land för bourgeoisins ekonomiska utveckling, tagits England; som exempel på bourgeoisins politiska utveckling – Frankrike [Engels anmärkning till den engelska upplagan 1888].
- Här avses inte den engelska restaurationstiden 1660–1689, utan den franska restaurationen 1814–1830 [Engels anmärkning till den engelska upplagan 1888].
- Detta hänför sig huvudsakligen till Tyskland, där den godsägande aristokratin och junkerdömet brukar stora delar av sina egendomar genom förvaltare och dessutom är stora producenter av betsocker och brännvin. Den rika engelska aristokratin har ännu inte nått därhän, men även den vet redan, hur man kan motverka den sjunkande jordräntan genom att låna sina namn till grundläggare av mer eller mindre tvivelaktiga aktiebolag [Engels anmärkning till den engelska upplagan 1888].
- Revolutionsstormen 1848 sopade bort hela denna vidriga riktning och betog den lusten att vidare göra i socialism. Huvudrepresentant och klassisk typ för denna riktning är herr Karl Grün [Engels anmärkning till engelska upplagan 1888].
- Hemkolonier (kolonier inom landet) kallade Owen sina kommunistiska mönstersamhällen. Falangstärer kallades de av Fourier planerade socialistiska kolonierna. Ikarien kallades det utopiskt fantastiska land, vars kommunistiska inrättningar Cabet skildrade [Engels anmärkning till den tyska upplagan 1890].
- Detta parti representerades då i parlamentet av Ledru-Rollin, i litteraturen av Louis Blanc, i den dagliga pressen genom tidningen Reforme. Benämningen socialdemokrati betydde, att denna del av det demokratiska eller republikanska partiet, liksom författarna till denna benämning, var mer eller mindre socialistiskt färgade [Engels anmärkning till den engelska upplagan 1888]. Det parti i Frankrike som då kallade sig socialistiskt-demokratiskt samt politiskt stod under Ledru-Rollins ledning och litterärt under Louis Blancs, var himmelsvitt skilt från nutidens tyska socialdemokrati [Engels anmärkning till tyska upplagan 1890].