I Ung Vänster cirkulerar en namnlista som kräver att förbundsstyrelsen avgår och utlyser en extrakongress. Initiativet kommer från Örebrodistriktet och Markus Allard, men också delar av Uppsala- och Blekingedistriktet. Deras kandidat till ordförandeposten är Markus Allard, som sedan tidigare är utesluten ur Vänsterpartiet och avstängd från Ung Vänster. Men även om Avanti! naturligtvis aldrig hymlat med vår kritik mot förbundsledningens reformistiska linje, så tror vi att uppropet för en extrakongress är ett allvarligt misstag.
Kopplingen till Örebropartiet
Uteslutningen av Allard fick vissa inom framförallt Örebro-, Blekinge- och Uppsaladistriktet, som har Allard som centralfigur, att dra slutsatsen att det nu är ”omöjligt” att vara revolutionär inom Vänsterpartiet. Därför kräver de att Ung Vänster helt ska ta avstånd från Vänsterpartiet. De menar att Ung Vänster annars kommer utplånas som alternativ för radikala ungdomar.
I själva verket är sambandet det motsatta. Alla känner till Vänsterpartiet, men endast det mest politiskt aktiva lagret av arbetarklassen känner till Ung Vänster. Ett Ung Vänster som skiljer sig och tar avstånd från Vänsterpartiet och resten av arbetarrörelsen kommer inte kunna vara något annat än en stor sekt. Arbetarklassen känner Ung Vänster som Vänsterpartiets ungdomsförbund, det vill säga som det mest radikala arbetarpartiets ungdomsförbund. Och utan koppling till något av de större arbetarpartierna kommer Ung Vänster bara ses som spridda grupper av radikala ungdomar.
Vi är motståndare till uteslutningen av Markus Allard. Men uteslutningen av Allard gjorde det inte på något sätt ”omöjligt” att arbeta som revolutionär inom Ung Vänster. Allard har visserligen spelat en viktig roll i Örebrodistriktet, men han är trots allt bara en person. Det finns dessutom absolut ingenting som hindrar honom från att fortsätta samarbeta med kamraterna i Ung Vänster Örebro. Hela resten av distriktet, som har samma politiska linje, är i stora drag intakt och skulle, med några mindre justeringar, kunna arbeta på precis samma sätt som tidigare för att vinna en majoritet i Ung Vänster för sina idéer.
Flera medlemmar i Örebro-distriktet står på en vallista för Örebropartiet och har, sedan uppropet för en extrakongress påbörjats, också uteslutits ur Ung Vänster. Erik Drottman, ordföranden för Karlskrona-distriktet, har gått samma öde till mötes, efter att ha uttalat sig i SVT om att ledningen för Ung Vänster bör avgå. De flesta medlemmar i Ung Vänster frågar sig naturligtvis: Vilken är kopplingen mellan startandet av Örebropartiet och kravet på att ersätta förbundsstyrelsen?
Allard-tendensen vill ha en ”öppen och förutsättningslös debatt”, men en förutsättning för det är att man faktiskt lägger korten på bordet och säger vad man vill göra med förbundet. Om målet är att ge Ung Vänster samma relation till Örebropartiet som förbundet har till Vänsterpartiet idag, så borde man öppet erkänna det. Det skulle nämligen göra stor skada på i första hand Ung Vänster, men också på sikt arbetarklassens kamp. Det mest radikala alternativet skulle bli isolerat till en mindre sekt.
Hur kämpar man för en revolutionär linje?
Uppropet för en extrakongress och startandet av Örebropartiet har flyttat diskussionen inom Ung Vänster från vilken förbundets politiska linje ska vara, till organisatioriska och personliga frågor, om skandaler och vem som har ”mest rätt” eller gjort ”mest fel”. Dessa frågor är helt omöjliga för vanliga medlemmar att kontrollera – om man ens har intresse för det. De flesta lär i allmänhet lita på förbundsstyrelsens linje, eftersom förbundsstyrelsen är de valda ledarna för organisationen.
Om målet är att vinna Ung Vänster till en revolutionär linje, så är det därför en usel taktik att börja med att försöka vinna stöd via organisations- och personfrågor – för att först därefter, under en ”öppen och förutsättningslös debatt”, lägga fram några politiska krav. Vi vinner Ung Vänster till en revolutionär linje genom att vinna en majoritet av medlemmarna till det. Det kan vi endast göra genom att lägga fram krav och resonemang som de förstår och kan återkoppla till sin egen erfarenhet. Och frågan är: Vad har organisatoriskt käbbel med en vanlig arbetartjejs vardag att göra?
Såklart skulle det vara bra om Ung Vänster började hålla kongress oftare. Vi tycker att Ung Vänster borde ha kongress varje år för att politiken och ledningen bättre ska spegla medlemmarnas åsikter och organisationens uppgifter. Om någon nu påstår att det ”skulle ta för mycket tid och energi”, är det rent nonsens. Tvärtom skulle det ge enormt med energi åt Ung Vänstrare från hela landet, som får träffas, diskutera och inspirera varandra.
Men den viktigaste frågan är likväl inte hur ofta Ung Vänster håller kongress. De viktigaste frågorna är om Ung Vänster och Vänsterpartiet är beredda att ta kamp mot nedskärningarna i offentlig sektor, om man kommer kräva expropriering av bankerna istället för reglering, om man konsekvent vägrar låta arbetare betala för en kris som vi inte bär ansvar för – kort sagt om man kommer vara beredd att föra en revolutionär socialistisk politik, eftersom det är den enda vägen ut ur krisen.
Med nuvarande program och idéer kommer varken Ung Vänster eller Vänsterpartiet kunna göra detta. I detta råder det ingen väsentlig skillnad mellan förbundet och partiet. Istället talar man om stimulans och investeringar, i ett läge där systemet är i djup kris och land efter land får allt mindre pengar att investera med och borgarklassen vägrar att investera eftersom den ändå inte kan få sålt sina varor.
Man har skjutit frågan om en socialistisk revolution över hela världen till en obestämd framtid, i ett läge där arbetarklassen i land efter land över hela världen ifrågasätter alla kapitalismens grundvalar – bankerna, kungahuset, den borgerliga staten, parlamentarismen och så vidare. Arbetare och radikala ungdomar letar efter en revolutionär väg framåt, vilket Vänsterpartiet och Ung Vänster skulle kunna utgöra.
Men frågan är å andra sidan vilket Allard-tendensens alternativ är. På Ung Vänsters senaste riksting nöjde de sig med att skicka in avslagsyrkanden på hela förbundsstyrelsens förslag till både valdokument och EU-dokument – utan att ens presentera ett eget alternativ. Om förslaget hade gått igenom hade det fullständigt dödat all politisk diskussion under helgen, eftersom det inte skulle finnas något dokument överhuvudtaget att diskutera.
Detta är ett allvarligt symptom på en fullständigt felaktig metod. Istället för att tålmodigt ta diskussioner där man försöker vinna så många som möjligt till sina idéer, så nöjer man sig med att bara avfärda reformismen – man presenterar inget motförslag. Och istället för att ta politiska diskussioner söker man organisatoriska, byråkratiska genvägar, där man hoppas kunnat ta kontroll över förbundet. Men på vilket program? För att göra vadå? Förena Ung Vänster med Örebropartiet? Om Allard-tendensen åtminstone gett svar på dessa frågor, så hade medlemmarna i Ung Vänster kunnat ta ställning – åtminstone till något annat än organisatoriska påhopp från två sidor.
Nu eller aldrig?
Anledningen till att Allard-tendensen så akut vill ha en extrakongress är att de menar att Ung Vänster och Vänsterpartiet kommer gå under om de inte antar en revolutionär linje snarast. Vi delar naturligtvis åsikten att det är viktigt att de båda förbunden antar ett revolutionärt program så snart som möjligt – men vi inser också att detta inte kommer ske över en natt på en kongress, och framförallt räcker det inte med att några enstaka vänsteraktivister vill det för att det ska hända.
Som revolutionärer är vi tvungna att ha ett längre perspektiv än bara några års omedelbara erfarenheter. Det första vi kan konstatera är att arbetarrörelsen och dess partier alltid, precis som alla andra fenomen under kapitalismen, speglat trycket från å ena sidan borgarklassen, å andra sidan arbetarklassen. Under långa perioder med mindre kamp minskar trycket från arbetarklassen på dess ledare. Detta resulterar i att dessa ledare närmar sig borgarklassen och dess idéer. Det var grunden till den socialdemokratiska ledningens förräderi när de röstade för beviljandet av krigskrediter vid utbrottet av första världskriget, men också när de genomförde nedskärningar på 1990-talet.
Och fenomenet är inte i grunden annorlunda nu. Det enda som skiljer är graden som ledningen för arbetarrörelsen har svängt åt höger. Där ledningen under 60- och 70-talet åtminstone pratade om socialism – medan de i praktiken snällt höll sig inom kapitalismens ramar – tävlar nu såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet öppet om vem som kan framstå som mest ”ansvariga” för den borgerliga statens budget och långsiktiga fortlevnad.
Men det är varken vänsteraktivister, partier eller fackföreningar som driver historien framåt. Tvärtom återspeglar de i allmänhet snarare den föregående perioden än den nya och klarar sällan av att anpassa sig. Detta syns i hur många vänsteraktivister nu konsekvent blundar för existensen av en massiv vänstervåg på världsskala, som tar sig uttryck i kamputbrott i land efter land. Man har vant sig vid att kämpa i motvind, vid nederlag efter nederlag, och klarar inte av att se de enorma möjligheter som den nya situationen ger oss.
Revolutionens utveckling
Arbetare drar slutsatser av den ekonomiska krisen i raketfart. I land efter land går man ut i kamp för att försvara sina intressen då det blir allt tydligare att man kommer förlora allt om man inte gör det. Den ekonomiska krisen drar masken av alla fina ord om ”klassamarbete”, ”nationell enighet” och så vidare. Det framstår allt tydligare för allt fler att borgarklassen kommer rädda sina vinster till varje pris, oavsett vilka konsekvenser detta får för vanliga arbetare.
Men krisens brutalitet tog den svenska arbetarklassen med chock, samtidigt som man var glad över att slippa de brutala attacker som sker i resten av Europa. Detta är dock inte ett tillstånd som kommer vara för evigt. Vi kan bara ta försämringar till en viss gräns – och den gränsen är nådd inom i stort sett hela offentlig sektor, men också inom stora delar av industrin. Det finns en ilska som pyr under ytan bland svenska arbetare, som måste få ett utlopp.
Och i något läge kommer först och främst fackförbundsledningen tvingas reflektera arbetarnas krav, för att inte själva bli utbytta. Men detta gäller också arbetarnas partier som, trots konstanta svek och besvikelser i 100 år, fortsätter åtnjuta en klar majoritet av arbetarklassens förtroende. Det är inte heller märkligt – även de mest radikala arbetare inser att grunden till vår styrka som klass ligger i vår kollektiva storlek. Och naturligtvis strävar vi efter att bygga organisationer där vi kan organisera så stora delar av arbetarklassen som möjligt.
Detta förhållande är inget som exempelvis uteslutningen av Markus Allard ändrar på. Efter tyska revolutionen 1918 mördade de tyska socialdemokraterna brutalt revolutionens ledare – Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Trots detta förräderi – och stödet till första världskriget dessförinnan – fortsatte likväl majoriteten av arbetarklassen att följa reformisterna, trots existensen av ett genuint revolutionärt marxistiskt parti. Uteslutningen av Markus Allard är en mycket liten sak i jämförelse.
Vilka är våra uppgifter?
Enskilda vänsteraktivister har aldrig och kommer aldrig skapa en revolutionär rörelse. Den skapas av kapitalismens egen utveckling, som pressar arbetarklassen till kamp. Men det betyder naturligtvis inte att vi bara kan sitta och rulla tummarna i väntan på kamp. Tvärtom sker vårt viktigaste arbete nu, med att vinna, skola och organisera nya revolutionära marxister, som kommer kunna spela en ledande roll på sina arbetsplatser och i sina fackförbund. Där den nuvarande ledningen för arbetarklassen speglar det förflutna, så speglar dessa nya ledare framtiden.
Det finns det inga genvägar runt detta. Denna situation kan endast och kommer förändras genom stora händelser, genom masskamp. Det är också i detta perspektiv som marxister måste arbeta och utbilda nya ledare i.
Att försöka ta genvägar till att vinna majoritet via organisatoriska frågor och skandaler är inte bara direkt skadligt för organisationen – det är också framförallt skadligt för de som utbildas i den metoden. Istället måste vi tålmodigt föra fram och förklara behovet av en socialistisk revolution, vilket i alla avseenden är en uppgift som blir allt lättare.
Medvetandet hos medlemmar i Ung Vänster och Vänsterpartiet utvecklas precis som medvetandet hos alla människor – genom erfarenheter – och mer specifikt, genom erfarenhet av masskamp. I ett läge där vi i stort sätt haft över 30 år av stiltje och nederlag, så är det naturligt att majoriteten av arbetare och ungdomar, även inom Ung Vänster, är pessimistiska om möjligheterna till en revolution. Därmed vattnar man också ner sina krav för att de ska vara mer ”godtagbara”.
Men det har redan börjat hända saker även i Sverige, som avslöjar att radikala stämningar håller på att utvecklas. Trots att fackförbundet fullständigt vägrat ta ledningen, så har unga sjuksköterskor upprätthållit en kamp där man vägrat ta jobb med ingångslöner under först 24 000, sedan också 25 000. I Stockholmsförorterna ledde missnöjet till kravaller förra sommaren. Och efter de fascistiska attackerna har vi sett massiva demonstrationer med radikala ungdomar och arbetare runt om i hela Sverige, som ett första tecken på vad som komma skall.
Både Vänsterpartiet och Ung Vänster har i detta läge enorma möjligheter – och båda organisationerna växer redan. Men de närmaste åren kommer också innebära ett vägskäl, där de kommer få välja mellan att stötta nedskärningar – eller gå ut med ett socialistiskt program som direkt bryter med kapitalismen.
Marxisternas uppgift är att tålmodigt bygga för att vinna en majoritet för ett socialistiskt program, vilket vi också är övertygade om att vi kommer kunna göra, men inte direkt nu – och inte genom en extrakongress.
Kravet på förbundsstyrelsens avgång och en extrakongress är ett organisatoriskt försök att tackla ett politiskt problem. Problemet är i Ung Vänster är inte främst ”interndemokratin” – även om den naturligtvis har många brister. Problemet är att förbundet talar om gradvisa reformer inom systemet i ett läge där kapitalismen är i början på sin värsta kris någonsin. Revolutionärer måste vara ärliga – och vinner absolut ingenting på att gömma sig bakom ett skynke av krav på ”demokrati”.
Tvärtom är vår uppgift att gå ut med ett radikalt socialistiskt program till ungdomar och radikala arbetare, koppla det till deras erfarenheter, och skola dem till marxistiska kadrer. Det finns inga genvägar till varken ett revolutionärt Ung Vänster eller en revolutionär arbetarrörelse, annat än energisk och tålmodig kamp för marxismens idéer.