Som undersköterska spänns öronen lite extra när vården nämns någonstans utanför torra debatter i kommunpolitiken eller som valfläsk från partiledare. Och under Guldbaggegalan hände det! Bianca Kronlöf fick pris för sin roll som vårdbiträde i filmen Så länge hjärtat slår, där hennes karaktär avslöjar att ledningen på ett privat boende struntar i smitthanteringen under pandemin, vilket utsätter brukarna för livsfara.
I sitt tal tackade Kronlöf vårdarbetarna och gav en känga till samhällets snedprioriteringar och bristerna i privat vård. Inget i talet är något nytt. Det går knappast en vecka utan rapporter om hur vården misshandlar patienter och underfinansierar exakt allt som är viktigt medan pengar går till vansinnesprojekt som Millenium.
Millenium var Västra Götalandsregionens försök till ett enhetligt journalsystem som personal och sakkunniga gång på gång försökte stoppa, men som istället infördes och omedelbart ledde till patientfara, hög arbetsbelastning och uppsägningar.
Systemet “pausades” efter bara tre dagar. Kalaset förväntas kosta minst 5 miljarder kronor, en summa som skulle kunna täcka årslönen för 8000 sjuksköterskor, eller varför inte betydande upprustningar av bristfälliga vårdlokaler eller löneökningar som får personal att stanna i yrket!
På min arbetsplats, på ett av landets större sjukhus, har överbeläggningar – alltså att vi ska vårda fler patienter än vad vi har personal för – sedan länge blivit det nya normala. En vanlig helg är vi bemannade för 10 patienter, men under de senaste helgerna har vi vårdat 13 eller 14. I de fallen tvingas vi springa mellan rum för att dela ut medicin och ge omvårdnad till svårt sjuka, och till och med döende, patienter. Det är en vård som inte någonstans känns värdig.
Detta leder till uppsägningar och sjukskrivningar på löpande band. Vad görs då åt de problem som läggs på hög för vårdarbetare?
En början på ett svar på frågan ger Kronlöf i fortsättningen på sitt tal.
”Jag vill dedikera det här till alla kärringar mot strömmen, det är en skam att ni kämpar så ofta själva för att ha ett drägligt arbetsförhållande”.
Här håller jag helt med henne. Varför är det visselblåsare och debattartiklar underskrivna av enskild vårdpersonal, eller stormningar av presskonferenser som blivit vapnet vi tvingats ta till?
Var är den fackliga kampen för en patient- och personalsäker vård? Jo, på min arbetsplats lämnade sjuksköterskor Vårdförbundet efter att de svek dem genom att sluta ett uselt avtal efter en strejk som hade lovat betydligt mer. Mina undersköterskekollegor ser inte Kommunal som mycket mer än ett dyrt försäkringsbolag. Eftersom Kommunals närvaro på vår arbetsplats som bäst innebär gratis fika och prylar, istället för kamp för bättre arbetsförhållanden, kan jag inte klandra dem.
Kronlöf har rätt i att det är en skam att vårdpersonal kämpar själva, och inte bara en skam – utan också lönlöst. Vi behöver kollektiv kamp med stridsdugliga fackföreningar som är villiga att sätta hårt mot hårt. Då kan vi få en vård som fungerar och fyller sitt syfte: att hjälpa människor!
“Det är inte aktieägarna som håller oss i handen när vi dör”, konstaterar Kronlöf i sitt tal och jag kan inte mer än hålla med. Vissa får samhället att gå runt medan vissa lever som blodiglar på det arbetet. Det är dags att vården och samhället får de resurser som aktieägarna och regeringen slösar bort.