Den svenska ekonomin beskrevs länge som en framgångssaga, med höga vinster och export. Sedan krisen har tillväxten stannat in men i jämförelse med andra länder är Sverige ett av de mindre krisdrabbade länderna. Det betyder att den svenska borgarklassen än så länge står sig i den internationella konkurrensen, men dess exportmarknad krymper. Samtidigt får arbetare det sämre och sämre.
Hälften av alla som arbetar är uttröttade fysiskt varje vecka. En femtedel har svårt att sova och 39 procent upplever sitt arbete som psykiskt påfrestande. Antalet anmälningar om arbetsskador har ökat markant de senaste åren. Andelen som blir långtidssjukskrivna för stressrelaterade problem ökar hela tiden – och då väntar låg ersättning och hotet om att bli utskriven. Inom offentlig sektor blir arbetsvillkoren sämre och sämre för varje dag. Listan kan göras hur lång som helst. Samtidigt med detta gör kapitalisterna enorma vinster. Hur kan det vara så?
Efterkrigstiden
Under efterkrigstiden expanderade världshandeln med omkring 10 procent varje år. Detta gav kapitalisterna nya marknader och efterfrågan på deras varor var stor. Profiterna (vinsterna) ökade som en konsekvens av den enorma mängden sålda varor och av teknologiska förbättringar som gjorde att man kunde producera billigare. Behovet av arbetskraft var samtidigt enormt och arbetslösheten låg under 2 procent. Detta gjorde att arbetarklassen hade en bra position för att med hjälp av sina starka organisationer tvinga igenom många förbättringar och stora reformer.
Kapitalisternas vinster ökade under den här perioden nämligen snabbare än kostnaderna för arbetarnas krav. De kunde ge med sig eftersom de hade sina marknadsandelar och sina vinster säkrade. Borgarklassen behövde dessutom samtidigt den arbetskraft som kvinnorna utgjorde och det krävde i sin tur en välfärdssektor som tog över delar av hemarbetet. Av alla dessa skäl kunde vi få igenom stora reformer som som barnbidrag, försörjningsstöd och tjänstepension. Välfärdsstaten byggdes upp med barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Borgarklassen kunde samtidigt, i trygg förvissning om att de skulle få sina varor sålda, återinvestera en stor del av sina vinster.
Men detta tog slut i samband med krisen 1973, som ledde till en mer begränsad marknad och hårdare internationell konkurrens. För att den svenska borgarklassen skulle klara sig skulle de bli tvungna att öka sina vinster på ett annat sätt än att investera i produktionen. Borgarklassen tvingades göra ett strategiskt skifte och istället för att göra medgivanden öka pressen på arbetsplatserna. Bakom slagord om ”flexibilitet” och ”avreglering” började de driva upp arbetstakten, hålla tillbaka lönerna och försämra anställningsvillkoren. Detta är anledningen till pressen på arbetarklassen, till våra sömnlösa nätter, värkande kroppar och jagade blickar.
Kapitalismens logik
Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är jakten på allt större vinster. För att kunna konkurrera med andra kapitalister och undgå att bli utkonkurrerad måste varje enskilt företag öka lönsamheten. På samma sätt måste varje enskilt land förbli ”konkurrenskraftigt”, det vill säga hålla ned kostnaderna för arbetskraften, för att inte förlora marknadsandelar till andra länders borgarklasser. Den som är mest framgångsrik i att minska sina kostnader – det vill säga i att pressa sina arbetare – kommer lyckas bäst.
Alla värden skapas i produktionen av varor och tjänster. Bara en del av de producerade värdena går till att betala arbetarklassens löner. Resten går till det som Marx kallar för mervärdet, som är källan till kapitalisternas vinster. För att öka vinsterna försöker borgarklassen alltså se till att mervärdet ökar på lönernas bekostnad. Därför strävar varje kapitalist alltid efter att sänka lönerna, försämra arbetsvillkoren, förlänga arbetsdagen och öka arbetstakten. Huruvida de kan göra detta bestäms av styrkeförhållandena mellan klasserna.
Som vi sett i dokumentärer som Lönesänkarna, bestämde sig det fackliga ledarskapet för att prioritera kapitalisternas vinster före arbetarnas löner. Detta för att de menade att Sverige skulle stå sig i den internationella konkurrensen. Detta inledde en ny period av tillbakahållna löner och försämringar för arbetarna.
I och med krisen i början av 1990-talet, tvingades den svenska borgarklassen till ännu hårdare attacker mot arbetarklassen. Enorma nedskärningar gjordes i offentlig sektor, arbetslösheten var uppe i 12 procent, och a-kassa, sjukersättning, barnbidrag, bostadsbidrag och föräldrapenning försämrades. Den socialdemokratiska regeringen genomförde 1994 tillsammans med Centerpartiet nedskärningar på 120 miljarder kronor. Sedan dess har nedskärningarna fortsatt. Arbetslösheten har legat kvar omkring höga 8 procent och det har varit hård press på ökad takt på arbetsplatserna.
Tack vare detta har Sverige kunnat vara ett framgångsrikt exportland. Socialdemokraterna hoppades att eftergifterna till borgarklassen skulle ge utdelning i investeringar från deras sida och därmed nya jobb. Men eftersom folk inte har råd att köpa alla de varor som produceras, är det osäkert för borgarklassen att investera eftersom man inte vet om man kan få sålt ytterligare varor. De investerar inte och arbetslösheten är därför fortsatt hög.
Borgarklassen har inte heller något behov av välfärdsstaten längre, då de inte behöver mer arbetskraft. Tvärtom passar arbetslösheten dem bra. När alla är rädda för att bli av med jobbet kan de utnyttja arbetarklassen till max för att öka sina vinster. Lönernas andel av förädlingsvärdet, ett borgerligt mått på det värde som läggs till en vara under produktionsprocessen, har minskat från 55 procent 1980 till enbart 45 procent 2005.
Alliansens attacker
Arbetslösheten och stressen har blivit en del av vardagen för den svenska arbetarklassen. Alliansens politik har ökat pressen ytterligare. De sociala trygghetssystemen har försämrats betydligt, med allt mindre ersättning både från a-kassa och försäkringskassa. Det skapar en enorm press på arbetarna, både de som är utan jobb och de som är rädda att förlora det jobb de har. Jobbskatteavdragen ger arbetarklassen några kronor mer i månaden – men bakom detta döljer sig det faktum att detta gjort det lättare att hålla tillbaka kraven på högre löner.
Arbetsvillkoren har fortsatt försämras, med fler ofrivilligt deltidsanställda och en permanent hög arbetslöshet. Den nya anställningsformen ”allmän visstidsanställning” är allt vanligare särskilt bland unga, vilket skapar en ständig oro för om man kommer att kunna behålla sitt jobb eller inte.
Intensiteten på arbetet har fortsatt öka. För de som jobbar i offentlig sektor, som sjuksköterskor och lärare, har arbetsbördan ökat på grund av flera anledningar: mindre resurser, ökad konkurrens och högre krav på dokumentering. Det syns i statistik som att 29 procent av alla kvinnor tror att deras arbete kommer att påverka deras hälsa negativt inom en snar framtid.
Och alla dessa politiska beslut döljs under Alliansens så kallade ”arbetslinje”. Det är en skyll på offren-retorik, där arbetarklassen får höra att det är för att de är dumma, lata och dåliga som de inte har jobb, och att dessa politiska beslut är ett sätt för alla dessa dumma, lata och dåliga att ta sig i kragen.
Det är en strategi som reducerar allting till individuella problem. Var och en ska lösa sitt eget ”livspussel”. Det är ett försök att splittra arbetarna och öka pressen på att vi ska jobba hårdare – samtidigt som borgarklassen tack vare dessa kontrareformer kan öka sin produktivitet och säkra sina internationella marknadsandelar.
Precis som Socialdemokraterna gjorde förr, påstår Alliansen att de lägre lönerna och försämrade villkoren kommer leda till fler jobb då det blir ”billigare att anställa”. Den svenska borgarklassen behöver mycket riktigt göra arbetskraften billigare för att stå sig i konkurrensen på världsmarknaden. Detta kommer dock inte leda till fler jobb, eftersom marknaden hela tiden krymper som en konsekvens av krisen som bröt ut 2008. Det enda som följer är fortsatt höga vinster för borgarklassen och allt sämre levnadsstandard för arbetarklassen.
Nu är det nog
Efter allt detta hycklande och alla dessa käftsmällar från Alliansen så vittnar de värkande ryggarna och den vardagliga stressen om att det är nog. Åtta år är en alltför lång tid med en regering som konstant attackerar våra livsvillkor samtidigt som de springer borgarklassens ärenden. Det är dags för en regering som tar arbetarklassens livsvillkor på allvar – och inte bara snackar, utan faktiskt genomför reformer.
Problemet är att vi inte befinner oss i en värld med enorm efterfrågan, som under efterkrigstiden. Den globala kapitalismen befinner sig tvärtom i den värsta överproduktionskrisen sedan 1930-talet. Den svenska borgarklassen vill varken investera för att skapa jobb eller satsa på en välfärdssektor som kostar pengar. Tvärtom, för att kunna behålla sina marknadsandelar internationellt så kommer de behöva öka pressen på arbetarklassen än mer, med ytterligare attacker: ännu lägre löner, ännu färre i arbete, ännu sämre villkor och ännu högre tempo. Det ser vi redan idag i stora delar av världen och Europa, i Grekland och Spanien till exempel.
Det är dags att arbetarrörelsen vaknar upp och slutar drömma sig tillbaka till välfärdsstatens glansdagar. Den perioden var ett undantag i kapitalismens historia och idag står vi inför decennier av kris, kontrareformer och attacker. Att i en sådan period ha illusioner om att det kommer vara lätt att genomföra reformer är livsfarligt. Bara för att bibehålla vår nuvarande standard och de reformer vi uppnått under efterkrigstiden kommer det krävas en hård försvarskamp.
Att då tala om att genomföra stora reformer, utan att koppla det till kamp, är i bästa fall utopiskt. Borgarklassen är så pressade att de hellre riskerar mer eller mindre öppet klasskrig än att böja sig för reformkrav.
Det betyder inte att vi ska ge upp utan tvärtom att vi måste kämpa så mycket hårdare och. Kampen för reformer måste också kopplas till kampen för socialism, som är det enda alternativet till kapitalismens kris och högerpolitiken.