För 50 år sedan gick gruvarbetarna på statliga LKAB ut i en mäktig vild strejk som skar rakt igenom propagandan om det snälla klassamarbetets Sverige. De inspirerade arbetare i hela landet att ta strid för bättre arbetsvillkor, i en våg av vilda strejker som spred sig som en löpeld. Detta är historien om den stora gruvstrejken.
”Vi känner oss utestängda, avsnästa, utfrusna, tillrättavisade, kontrollerade, vägda och mätta, kort sagt vi känner det som att tiden går utan att vi får inträde i en meningsfull samvaro där arbetet skulle kunna vara den värdefullaste delen av det hela. Nu ses det som något ofrånkomligt ont. Hela tillvaron skulle kunna vara mer människovänlig”.
”Det är inte plastbåt, frysbox och barskåp som fattas mig… Det är det att jag, att vi, alla mina kompisar, varenda jobbare i hela Sverige är utestängd från samhället. Vi är ofria. Okunniga. Maktlösa”. (Röster från två arbetare i Sara Lidmans och Odd Uhrboms bok Gruva, utgiven 1968)
När förmiddagsskiftet, 35 man, vid Leveäniemigruvan i Svappavaara tisdagen den 9 december 1969 lade ner arbetet, inledde detta en 57 dagar lång gruvstrejk i malmfälten. Dagen efter var strejken total i Svappavaara och då inleddes även strejken i Kiruna. På torsdagen hade strejken spridit sig till Malmberget och snart var strejken total inom hela LKAB, inklusive arbetarna vid malmlastningen i Luleå.
Gruvstrejken i malmfälten vintern 1969–70 är en viktig milstolpe i den svenska arbetarkampens historia. Vad var orsaken? Hur agerade företagsledningen? Hur agerade företrädare för arbetar- och fackföreningsrörelsen? Hur agerade strejkledningen? Och viktigast av allt: vad kan dagens klasskämpar lära av strejken?
En ökad press
LKAB ägdes länge gemensamt av Grängesbergsbolaget och staten, men statens inflytande över bolaget var mycket begränsat. Men från 1 oktober 1957 blev LKAB helstatligt.
Det nya bolaget skulle, enligt den socialdemokratiska regeringens proposition (nr 171/1956), helt drivas ”efter affärsmässiga principer” och den nya företagsledningen borde få en ”så stor handlingsfrihet som möjligt”. Det var också startskottet för omfattande rationaliseringar och ”effektivisering” av LKABs verksamhet med grundsyftet att, som vilket annat kapitalistiskt företag som helst, maximera vinsten och ge en säker utdelning till kapitalägarna – i detta fall Statsföretag AB. Men det innebar också att arbetarnas löner behövde hållas tillbaka och det krävde i sin tur ett hårdare ”personalpolitiskt” reglemente. Redan under åren 1960–62 infördes till exempel stämpelklockor, mot arbetarnas vilja. Det innebar en allt hårdare kontroll av hur arbetarna skötte sitt arbete. Det blev allt vanligare med varningar om avsked och suspensioner. Detta var en viktig orsak till att strejken utvecklades till mycket mer än bara en isolerad sittstrejk.
Vid tiden för strejken 1969 var LKAB världens största järnmalmsexportföretag. I fråga om produktivitet räknades bolaget till ett av världens ledande. Den nya gruvan i Svappavaara, Leveäniemi, där strejken inleddes, var mycket produktiv, med en produktivitet som beräknades vara 50 procent högre än i Kiruna.
Sedan staten tog över 1957 hade LKABs produktion fördubblats, men antalet anställda hade minskat med 1 400 personer, från 8 200 till 6 800 personer. Bara från 1967 till 1969 hade produktionen ökat från 20 miljoner till 28 miljoner ton! Bruttovinsten (rörelseöverskottet) var 1969 cirka 400 miljoner, ungefär 40 procent av omsättningen. Aktieutdelningen höjdes 1968 till 12 procent efter att ha varit nere på 10 procent 1967. Men det var ändå högre än de 8 procent Volvo hade ”rekordåret” 1969!
Löneeftersläpning
Gruvarbetarna hade under många år haft en sämre löneutveckling än andra industriarbetare. Visserligen hade de i genomsnitt högre löner än genomsnittet av sina övriga kamrater inom industrin. Men det var ingen som ifrågasatte detta på grund av det tunga och påfrestande gruvarbetet, inte minst under jord. Om riksgenomsnittet för vuxna manliga industriarbetare skulle sättas till 100 skulle lönerna för gruvarbetarna i genomsnitt mellan 1963 och 1969 ha minskat från 121 till 116.
Eftersläpningen var särskilt tydlig i Norrbotten. Inom gruvindustrin ökade timlönerna mellan 1963 och 1969 med i genomsnitt 2,90 kr men i Norrbotten med 2,74 kr (riksgenomsnittet för industriarbetare var en ökning med 3,19 kr). LKAB hade också lyckats hålla tillbaka lönerna, bland annat på grund av det svaga Gruvindustriarbetareförbundet, i vars ledande organ gruvarbetarna i malmfälten var mycket starkt underrepresenterade – trots att de utgjorde ungefär hälften av Gruvs ca 12 100 medlemmar.
LKAB:s ledning planerade att fortsätta lönenedpressningen. På en SAF-konferens våren 1968 sa LKAB:s VD, envoyé Arne S Lundberg, att han trodde att ”det snarare är fråga om att försöka ställa om psykologin på ett … mindre hastigt löneökningstempo än vi haft under senare år”. Ledningen för bolaget insåg att det skulle bli motstånd mot lönenedpressningen, men räknade kallt med att det skulle de klara av som förr – och med Gruvs goda minne.
Arbetarna i Svappavaara hade jobbat upp sitt ackord till hyfsade nivåer, men det sades ensidigt upp våren 1968, utan att säga upp den tidigare uppgörelsen. Efter centrala förhandlingar nåddes överenskommelsen om att det nya ackordet skulle gälla, men LKAB var inte beredd att retroaktivt betala full kompensation för den tid, ca 1 000 arbetstimmar, som arbetarna faktiskt hade arbetat under den tidigare överenskommelsen.
LKAB:s ultimatum
Våren 1969 fortsatte ledningens hårda linje mot arbetarna i Svappavaara. Det gällde nya ackord för just de grupper som senare inledde strejken i december. Tre veckor före strejken ställde LKAB ett ultimatum att om facket inte antog ledningens bud fick de behålla det gamla avtalet, som skulle ha varit mycket sämre.
Också i Kiruna och Malmberget drev bolagsledningen en hård linje. De lyckades i september tvinga fram en uppgörelse om nya löner och arbetsvärdering. Den fasta delen i ackordet höjdes, men i stället minskades den rörliga delen. Dessutom genomdrevs en så kallad omräkningsfaktor i arbetsvärderingssystemet, som skulle tillämpas på den rörliga delen i ackordet, olika för olika arbeten. Bolagsledningen, men även majoriteten i avdelningsstyrelserna, försäkrade att detta inte innebar någon lönesänkning. Men det gjorde det – främst i Kiruna och särskilt för verkstadsarbetarna. För många innebar det lönesänkningar på mellan en till två kronor i timmen!
Lojalitet mot överordnad
Hur var det med bolagsledningens ”positiva” syn på samverkan med de anställda och ”samarbetet” i den så kallade företagsdemokratin? I slutet av 1968 blev de så kallade 31 teserna kända för allmänheten genom att en bibliotekarie i Kiruna fick tag på dem och gjorde dem offentliga. De hade utarbetats av en amerikansk konsult, Kenning. Dessa teser visade vilken syn bolagsledningen hade på de anställda och vilken roll de ansåg att cheferna skulle spela. Här är några exempel:
De anställdas arbetsuppgifter och placering i organisationen ”måste accepteras såsom vidtagen i företagets intresse” (tes 13). Ett ”effektivt ledarskap är att leda genom styrning och inte genom exempel” (tes 15). En chef ”måste visa fullständig lojalitet mot överordnad” (tes 17), ”identifierar sig med och understödjer alla beslut i företaget” (tes 18), ”måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef” (tes 20) och ”utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order” (tes 29). Inte undra på att också många tjänstemän kom att stödja strejken!
Det blev en omfattande debatt om dessa teser. Den socialdemokratiska regeringen visade var den stod när statsrådet Krister Wickman, som hade Statsföretag AB i sitt ansvarsområde, i en interpellationsdebatt om teserna den 20 februari 1969 sa att det var ”en ödets ironi att just LKAB på detta sätt kommit i skottgluggen när det gäller företagsdemokratin. Jag tror att man kan påstå att LKAB är bland de svenska företag, som faktiskt gjort mest när det gäller att engagera de anställda i frågor som rör företaget”. Men även Gruvs dåvarande förbundsordförande, Nils Lindell försvarade teserna: ”Sannolikt har ordvalet medverkat till en alltför onyanserad massmediabehandling som inte har förbättrats av bristande insikt i skriftens innehåll”, sa han enligt Gruvarbetarens april–majnummer 1969.
Arbetsvärderingssystemet UMS (Universal Maintenance Standards) hade också införts. Det kan ungefärligen översättas som standardtider för underhållsarbete, men i arbetarhumorn har det fått namn som ”Utan Mat Snart”, ”Ultra Modernt Slaveri” eller ”MUMS för arbetsgivaren”. Det var en vidareutveckling av det amerikanska arbetsvärderingssystemet MTM (Metod Tid Mätning). Det översattes finurligt av många arbetare som ”Mindre Till Mat”, vilket också var vad det i realiteten handlade om – ett sätt att pressa lönerna. Det byggde på att allt manuellt arbete delades upp i enkla grundrörelser, till exempel hur lång tid det tog för ögonförflyttningar, ben- och armrörelser eller sidoförflyttningar med mera. Allt arbete tidsstuderades och dessa blev sedan grund för hur ackorden sattes. Det var i verkstäderna som detta system först infördes och det var just arbetarna i truckverkstaden i Svappavaara som inledde strejken.
Socialdemokratisk majoritet
Hur var då det politiska läget i Sverige i slutet av 1960-talet? Under 1969 var självförtroendet hos den socialdemokratiska partiledningen mycket högt och stödet inom arbetarklassen var mycket stort. Valet 1968 hade faktiskt inneburit egen majoritet i riksdagen, över 50 procent av rösterna. VPK (dagens Vänsterpartiet) hade bara fått 3 procent av rösterna, till stor del på grund av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien strax före valet.
I september 1969 blev Olof Palme ny partiledare för Socialdemokraterna och därmed också statsminister. Utan tvekan hade han även ett stort stöd bland många ungdomar (inklusive mig själv!), särskilt som han framstod som mycket radikal i utrikespolitiken, med hård kritik av USA:s krig i Vietnam.
Det är något av en ödets ironi att Sara Lidman i oktober 1967 åkte upp för ett möte i Svappavaara, som ett led i FNL-gruppernas solidaritetsmöten över hela landet. Hennes uppdrag gällde främst att öka stödet för solidaritetsarbetet i Vietnamfrågan, inte att ta reda på vad arbetarna tyckte och tänkte om samhällsutvecklingen i Sverige. Men när hon i samma veva fick en förfrågan om att i ett bokprojekt med text illustrera Odd Uhrboms foton av gruvarbetare och deras arbetsmiljöer, ställde hon upp och åkte därför tillbaka i december och gjorde intervjuer med ett 40-tal arbetare i Svappavaara och Kiruna. Det blev boken Gruva. Den blev samtidigt en första utsaga om att ”den svenska modellen” med samförstånd mellan arbetsgivare och anställda inte var så perfekt som så högtidligt förkunnades. Den blev också en föraning om att förtroendet för de fackliga ledarna hade börjat ifrågasättas.
En arbetare sa enligt boken att han ”börjat undra om fackföreningarna riktigt är på arbetarnas sida. Styrelse väljer man. Men det är ombudsmannen som är högsta hönset. Och förbundet. Så vi har ingenting att säga till om.” En annan arbetare sa: ”Fackföreningen har ingen makt. Man kan aldrig gå genom fackföreningen om man har något klagomål”. Och ytterligare en: ”Sorgligt att säga har fackföreningsrörelsen förlorat det stora perspektivet….Överblicken. Det stora kamratskapet.”
Trots den dramatiska utvecklingen i Frankrike 1968 rådde ett relativt lugn i den svenska klasskampen. Det stalinistiska Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien var definitivt en hämsko på radikaliseringen. Men motsättningar på arbetsplatserna hade börjat märkas, om än så länge i mindre skala. En som kanske börjat känna vartåt det började blåsa var den dåvarande finansministern Gunnar Sträng. Men han tonade ändå ned problemet i ett tal på Arosmässan i Västerås den 28 oktober:
”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att det mesta av de så kallade konflikterna är konstruerade … Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på att allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”
Men vad månde han ha tänkt när hamnarbetarna i Göteborg strax därefter inledde den mest radikala strejken under 60-talet? Dess militans, att den drevs utanför det etablerade facket och att den var mer långvarig än normalt, bröt mot de strejker som tidigare förekommit under efterkrigstiden. Men det var ändå den senare gruvstrejken som visade att den svenska arbetarkampen definitivt hade gått in i ett nytt skede. Den blev en verklig kalldusch för inte bara arbetsgivarna, utan också den socialdemokratiska regeringen och de ledande i fackföreningsrörelsen. Den visade något helt annat än ”gemensamt intresse” och klassamarbete mellan arbete och kapital.
Tändande gnista
Det var efter lönebeskedet den 5 december som de 35 arbetarna i Svappavaara den 9 december kom att bli den gnista som tände präriebranden. De krävde 40 öre mer per timme, vilket hade varit ett krav i de tidigare förhandlingarna. LKAB hotade, via fackets ordförande morgonen efter, med att lockouta hela gruvan och i flera år ”sätta den i malpåse”! Senare under förmiddagen upprepas dessa hotelser även av ombudsmannen Rehnkvist. Det var verkligen att sätta fyr på brasan! Kvart i elva var strejken total i Svappavaara. Under de kommande två dagarna följde arbetarna i Kiruna och Malmberget efter.
Det första egentliga strejkmötet hölls i Kiruna torsdagen den 11 december. Det var den före detta socialdemokraten och mycket fackligt erfarne Harry Holmlund som på eget initiativ bokade Sporthallen för ett möte om strejken.
Strejken hade dittills saknat egentlig ledning, men nu valdes en strejkkommitté på nio personer. Den bestod av såväl aktiva som före detta socialdemokrater, VPK:are och ”partilösa” – samt även en folkpartist! De flesta av dem var äldre arbetare med gedigen facklig bakgrund.
Samma kväll valde de strejkande i Svappavaara sin strejkkommitté om tre personer. Ingen av dem hade någon egentlig facklig eller politisk bakgrund.
På fredag den 12 december höll de strejkande i Malmberget sitt första strejkmöte och valde då också sin strejkkommitté om nio personer. Här dominerade VPK:are, men ett par av dem var ”partilösa”. En av dem var före detta socialdemokrat, men han ersattes senare av en VPK:are.
Även socialdemokrater
På strejkmötet i Malmberget deltog cirka 2 000 arbetare. Samtidigt hade Gruvfyran ett medlemsmöte. Till det kom bara ett 30-tal personer! Efter strejkmötet tillslöt dock en del till det fackliga mötet. Som mest uppgick det till ett 90-tal personer. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Karl-Erik Häll, som var ombudsman i Gruvfyran innan han blev riksdagsman 1969, höll ett tal om LO-SAP:s program om arbetarskydd. Det bemöttes med total tystnad. Kritiken var hård mot både förbundet och LKAB – även från ledande lokala socialdemokrater. Till exempel sa kommunfullmäktiges ordförande, en socialdemokratisk gruvarbetare, till och med att ”han skämdes när han hörde Sträng”.
Även i Kiruna kom det svidande kritik från lokala socialdemokrater. På den socialdemokratiska fackklubbens möte på söndag kväll den 14 december gav medlemmarna sin ordförande hård kritik för att några dagar tidigare ha angripit de strejkande. Kritiken mot LO-ledningen var också mycket hård. Klubbmötet stödde de strejkandes krav (förutom kravet på envoyén Lundbergs avgång) – och det är värt att notera att de även stödde att VPK:aren Rantatalo skulle vara förhandlingsledare. Några medlemmar tyckte till och med att det kunde vara ”bra med en kommunist” som kanske stod ”friare att föra en hårdare linje”!
De flesta av de strejkande gruvarbetarna såg sig säkert som socialdemokrater, även om stödet för VPK var stort i malmfälten, särskilt i Malmberget. Men de flesta ledande socialdemokrater var definitivt inte beredda att acceptera ”kommunistiskt” inflytande i facket. Och inom Gruvindustriarbetarförbundet har det ända sedan gruvstrejken 1928 och dess kongress 1929 förts en hård kamp mot ”kommunistisk infiltration” i facket, inte minst i malmfälten.
Gruvstrejken 1969–70 gav också exempel på detta. Den dåvarande ordföranden i Gruv, Nils Lindell, hade en del hälsoproblem och förbundsledningen i Grängesberg var ”förstärkt” med den tidigare ordföranden, Vilhelm Isaksson. Han ansåg att förhållandena i LKAB inte var olidliga, att man hade kunnat förhandla i lugn och ro och klarat av att lösa de ”småsaker” som var ”diskutabla”. Skulden för missnöjet la han på ”vissa kommunistagitatorer” som utnyttjade en ”masshysteri” som uppkommit. Strejken berodde på ”agitation och masspsykos”! Flera gånger under strejken återkom anklagelser mot VPK:arna Rantatalo, som hade varit ordförande i Gruvtolvan, och Hermansson, som var dåvarande ordförande i Gruvfyran, att de ville hämnas på förbundet för att de inte fick en ombudsmannatjänst de sökt, som i stället gått till socialdemokrater.
Gruvs tillförordnade ordförande, Bernt Nilsson, åkte upp till ett strejkmöte i Svappavaara för att få de strejkande att avbryta strejken. Han misslyckades med detta, och talade med massmedia om ”krafter” bakom strejken och att många ”springer kommunisternas ärenden”. Kanske menade han då sådana som den aktive socialdemokrat som på strejkmötet i Malmberget den 15 december sa att de hade två mäktiga organisationer att slåss mot – LO och SAF! Han lär ju inte ha menat de anonyma flygblad som postdistribuerades i Malmberget, undertecknat av ”Socialdemokrater inom arbetarrörelsen” som menade att strejken var ”helt politisk” och att ”vi övriga arbetare inte kan godkänna att en kommunistsplittrad strejkkommitté vill ställa sig över alla lagar som våra fäder med blod, svett och tårar slogs för”!
Aftonbladet
Det är också intressant hur media beskrev och behandlade strejken. Borgerlig media blev, allteftersom strejken fortsatte, alltmer ifrågasättande. Framför allt togs varje tillfälle att blåsa upp motsättningar inom strejkledningen. Aftonbladet, som i slutet av 60-talet kan anses ha legat något till ”vänster” i den socialdemokratiska pressen, hade på ledarplats en något försiktig linje, men stod helt bakom LO:s och Gruvs ståndpunkt att det var facket som skulle förhandla, inte strejkkommittén. Det var främst den ”direkta demokratin” och strejkens beslutsformer som kritiserades. Även här fanns antydningar om ”partipolitiska motsättningar” inom strejkledningen. Men i likhet med LO-ledningen var man också kritisk till hur Gruvs ledning agerade och kritiserade dess brist på förankring. Men hela tiden var det egentliga budskapet: Återgå till arbetet.
De värsta angreppen gjordes på nyhetsplats, särskilt från Aftonbladets facklige reporter Kurt Bergström. Han lanserade till och med idén om att Ture Rantatalo var ”Moskvaagent”. Det var också denne reporter som letade alla möjliga sprickor inom strejkledningen och utnämnde dem till partipolitiska motsättningar, mellan socialdemokrater och kommunister. Han var heller inte sen att medvetet vinkla en del uppsägningar till att strejkfronten ”sviktade”. Detta stärkte naturligtvis den fackliga byråkratins försök att angripa strejkledningen.
Så sent som i början av februari påstod förbundsstyrelseledamöter i Gruv att det inte var 5 000 gruvarbetare som stod bakom strejken, utan att det var ”en liten grupp kommunister och FNL:are” som utnyttjat masshysterin för sin propaganda!
Det finns dock inget som helst som tyder på att strejken var annat än spontan. Från början saknade den helt en ledning.
Den före detta socialdemokraten Elof Luspa, som också varit ordförande i Gruvtolvan 1966–69 förklarade detta i en intervju flera år senare:
”Det fanns ingen kommunistisk inspiration till strejken. Inte för fem öre. Strejken gick helt utanför deras led och dom hade ingenting med den att göra.” (Ragnar Järhult. Nu eller aldrig. En bok om den ”den nya strejkrörelsen”. Stockholm 1982)
Strejkledning
Tillsammans kom de 21 valda arbetarna från Kiruna, Svappavaara och Malmberget att bilda den centrala 21-mannakommittën. Strejken hade därmed organiserats och fått en ledning. De krav som man enades om var att lönefrågan skulle förhandlas om innan man återgick till arbetet. De krävde månadslön motsvarande 15 kronor per timme under jord och 13,50 ovan jord, vilket motsvarade runt 24 procents löneökning. Omräkningsfaktorn skulle bort, UMS likaså. LKAB skulle lämna Svenska arbetsgivareföreningen, SAF. De krävde dessutom ålderstillägg, rekreationsbidrag i nivå med tjänstemännens, att övertiden minskades, att busstransporterna skulle förbättras och att riskerna med dieselavgaserna skulle undersökas. Dessutom krävde de att förhandlingarna skulle vara öppna.
Men medan 21-mannakommittén förberedde sig inför gemensamma förhandlingar tog i stället LO och Gruvs ledning initiativ till separata förhandlingar gällande Svappavaara, trots att man tidigare sagt att man inte skulle förhandla så länge strejken pågick! Det kan inte ses som något annat än ett försök att splittra upp strejken. Det avtal som på detta sätt slöts över arbetarnas huvuden kom på söndag den 20 december upp till omröstning bland Svappavaaraarbetarna. Det förkastades med 141 röster mot 5 (avdelningsstyrelsens röster).
Det råder ingen tvekan om att strejken hade nästan totalt stöd från de strejkande. Men även bland de övriga invånarna. Vid demonstrationen i Kiruna lördagen den 13 december deltog över 3 000 personer och i Malmberget tågade 2 000 under fackföreningsfanor och facklor – två riktigt mäktiga ”luciatåg”! En ny demonstration hölls i Kiruna tisdag den 16 december – nu med cirka 5 000 deltagare! Till Gruvtolvans informationsmöte den 17 december med en förbundsombudsman kom omkring 800 av de strejkande. Förbundsombudsmannen uppmanades att lämna Kiruna, uppmaningen att återgå till arbetet förkastades och mötet uttalade sitt stöd för strejkkommittén, däremot inte för avdelningsstyrelsen. Dagen efter var det i Malmberget en ny demonstration – på stormötet efteråt deltog över 2 000. Till och med kyrkoherden i Malmberget gav de strejkande sitt helhjärtade stöd på mötet!
LO och Gruvs ledning försökte hela tiden få de strejkande att återgå till arbetet, samtidigt som de förklarade att de strejkandes krav var berättigade. Men LO-ordföranden Arne Geijer försökte även skylla problemen i LKAB på tjänstemännen, att de hade fått ”breda ut sig i alltför stor utsträckning på arbetarnas bekostnad” (presskonferens i Stockholm den 18 december). LO skickade även den 21 december upp sin vice ordförande Kurt Nordgren för att påverka strejkkommittén, men den stod pall.
Ny förhandlingsdelegation
Strejkkommittén la dock den 29 december förslag om att bilda en förhandlingsdelegation om 27 personer, 21-mannakommittén utvidgad med två vardera från Gruvtolvans och Gruvfyrans avdelningsstyrelser samt de två ombudsmännen. På grund av den omfattande kritiken mot en av dessa ombudsmän ersattes han av förbundsombudsmannen Anders Stendalen (som senare skulle bli Gruvs förbundsordförande). Men nu hade alltså strejkledningen även tagit in de fackrepresentanter som dittills faktiskt hade motarbetat strejken! Det skulle kosta mer än det smakade. I den nämnda intervjun förklarade Elof Luspa:
”Jag tycker att 21-mannakommittén var väldigt bra, ända tills vi tog in dom sex fackföreningsrepresentanterna. Det skulle vi aldrig ha gjort. Det var dom som malde sönder strejken. Sakta, men säkert.”
LKABs styrelsemöte i Stockholm den 7 januari beslutade att inga eftergifter skulle ges de strejkande. Dagen efter hölls stora strejkmöten både i Kiruna och Malmberget. I Kiruna röstade närmare 3 000 för fortsatt strejk – bara en enda person röstade emot! Arbetarna stod pall, men det hade börjat knaka i fogarna inom strejkledningen. Vid 27-mannadelegationens möte den 13 januari hölls en omröstning. Med 14 röster mot 9 beslutades att förhandlingen även i fortsättningen skulle utgå ifrån vad de strejkande kommit överens om på stormötena. Här märktes alltså en spricka i enigheten. Men de strejkande var fortfarande för fortsatt strejk.
Nästa försök att splittra kom när den socialdemokratiske ordföranden i Kiruna kommunfullmäktige, Rolf Dahlström, föreslog att även LOs vice ordförande Kurt Nordgren borde ingå i 27-mannadelegationen. Detta stöddes av de båda avdelningsstyrelserna, inklusive alltså även Gruvfyrans ordförande, VPK:aren Ivar Hermansson, och ytterligare en VPK:are, det vill säga två personer som bara två dagar tidigare sagt att de anslöt sig till strejkrörelsen! En av ledamöterna i Malmbergets strejkkommitté, den ”partilöse” Harry Isaksson, har senare kallat denne Hermansson för ”den där kalkskallen som eljest inte gjort något när det gällde att slåss mot LKAB. Att få disciplin på arbetarklassen var en viktig sak för den där VPK:aren”. Hermansson satt även i VPK:s partistyrelse och blev senare också riksdagsman.
Även denna gång avvisades förslaget i kommittén, nu med 12 röster mot 9. Men det stod nu helt klart att Kirunarepresentanterna inte var representativa för de strejkande. Även i Malmberget hade det för första gången uppkommit en minoritet, två VPK:are som argumenterade för Nordgren. Vid de slutna strejkmöten som hölls i både Kiruna och Malmberget avvisades dock förslaget om Nordgren med en klar majoritet, 1 530 röster mot 999.
Eftergift
Men kommittén föll till slut ändå till föga och inbjöd vid sitt möte den 19 januari Nordgren som ”observatör”. Två dagar senare gjordes ytterligare en eftergift genom att även acceptera Stendalen som delegationsledare (i stället för Rantatalo, som strejkmötena dittills hade stöttat). Samma dag meddelade även statsrådet Wickman att en ansökan skulle komma under året om att LKAB skulle lämna SAF.
Nu hade såväl bolagsledningen som LO och Gruv fått som de ville. Och den 26 januari påbörjades ”samtal” (som envoyé Lundberg föredrog att kalla dem) mellan LKAB och förhandlingsdelegationen. Redan den 29 januari kunde LKAB lova att både UMS och omräkningsfaktorn skulle tas bort och att en mindre grupp kunde tänkas erbjudas månadslön samt att man kunde tänka sig än mer generösa löneerbjudanden vid de kommande förhandlingarna! Allt detta innebar naturligtvis att LO:s Kurt Nordgren fått ny hjälp för att igen plädera för återgång till arbetet. Den frågan skulle dock beslutas om vid fackföreningsmöten i Kiruna och Malmberget. Röstresultatet vid mötet i Kiruna den 31 januari skulle dock inte redovisas förrän Malmberget haft sitt möte dagen efter. Trots att Nordgren pratade för en återgång på båda mötena, blev det sammanräknade resultatet 1 620 röster för fortsatt strejk, 1 552 för en återgång till jobbet och 7 ogiltiga röster.
Nu argumenterade de fackliga representanterna för att man även skulle ha en omröstning i kommittén, eftersom det hade varit så liten majoritet för fortsatt strejk: 60 i Kiruna och bara 8 i Malmberget. De la förslag om att uppmana de strejkande att återgå till arbetet. Omröstningen slutade 12–12. Rantatalo fällde sen avgörandet genom att också rösta för återgång (Harry Holmlund, som tillsammans med ytterligare en i kommittén skjutsade Kurt Nordgren till flyget och därför inte var närvarande, har senare förklarat att det i vilket fall hade slutat på samma sätt eftersom han också skulle ha röstat för återgång).
Fiasko
Men uppmaningen om återgång måndag den 2 februari blev ett fiasko, i Svappavaara var det bara ett 20-tal som gick tillbaka, i Malmberget 160 och i Kiruna omkring 100. Tvekan uppstod därför om rätt beslut hade tagits. Den gamla 21-mannakommittén träffades den 2 februari och tog enhälligt beslut att dra tillbaka rekommendationen om återgång, varpå de fackliga representanterna hotade med att helt bryta med strejkkommittén. Nordgren förklarade å sin sida i radio att hans arbete varit helt bortkastat. Men uppmaningen om fortsatt strejk följdes nästan till hundra procent. Men risken för en definitiv splittring, genom hotet från fackföreningsstyrelserna att helt ta över förhandlingarna, gjorde att strejkkommittén till slut enhälligt rekommenderade en återgång. Onsdag den 3 februari återgick de strejkande till arbetet.
Efter strejkens avblåsning följde en period av förhandlingar. Den 12 mars la bolaget fram ett slutbud, det så kallade Paketet. Det innebar bland annat att lönepotten höjdes till ca 15 miljoner, vilket var 17 miljoner lägre än det ursprungliga kravet och 6 miljoner lägre än delegationens senaste bud. Omröstning om budet genomfördes på avdelningsexpeditionerna och utföll med 2397 röster för Paketet och 983 röster emot. 31 mars skrev delegationen under Paketet. Förhandlingarna återupptogs i juni och först den 29 september skrevs den slutgiltiga överenskommelsen under – av alla utom Elof Luspa och Harry Isaksson.
Inget misslyckande
I intervjun från 1982 förklarade Elof Luspa:
”Strejken var inget misslyckande. Det var kanske ett nederlag för oss gruvarbetare, men det var en stor seger för andra arbetare. Den visade att det enda som hjälper i det svenska systemet är strejkerna. Dom samarbetsstrejker som LO sysslar med är ju inga strejker egentligen. Dom är bara ett stort och invecklat lurendrejeri. 1969 var ett avgörande år för den socialdemokratiska parlamentarismen. Dom skulle upplysa hela Europas arbetarklass om att i Sverige har vi ett absolut vattentätt system där problemen löses i samförstånd, utan strejker. Gruvarbetarna gick i strejk och blåste bort det svenska undret.”
I samma bok uttrycker Harry Isaksson det på detta sätt:
”Jag tror inte att resultatet hade kunnat bli så mycket annorlunda för det fanns inte förutsättningar för det. Hade vi varit mer politiskt medvetna hade det kommit i ett annat läge. Det viktiga med sådana här strejker är att det kommer fram nya idéer. Folk som du har känt i hela ditt liv och betraktat som skit, blir världens militanter. Andra som gått och viftat med röda fanor visar sig bara vara strunt – dom är lästa och näst intill odugliga. Dom värdefullaste killarna under en konflikt är avvikarna. Radikala idéer finns latent hos folk, men dom kommer inte upp till ytan så länge du följer dom mönster som samhället och facket har byggt upp. Dom är byggda för att mota bort vissa människor och puffa fram andra.”
Elof Luspa var dock ”besviken på att det inte blev tillräckligt belyst vilka det var som slog sönder strejken – fackföreningarna och deras sex representanter”. Och han ger också en kanske oväntad kommentar: ”Visst fanns det riktiga kommunister som hjälpte till, men det var ’kommunisterna’ bland dom fackliga representanterna som slog sönder strejken, inte socialdemokraterna”!
Här ligger också nyckeln till hur strejken hade kunnat bli en verklig seger, inte bara för gruvarbetarna utan för hela svenska arbetarklassen. Om det hade funnits en verklig marxistisk ledning av strejken hade alla initiativ till sympatistrejker uppmuntrats! Ett förslag om en 24 timmars generalstrejk hade fått ett massivt gensvar, i hela landet, och hade även gett eko internationellt.
Det övervägande flertalet i Kiruna och Malmberget stod bakom sina strejkande. En utvidgad kamp hade till och med kunnat leda till att gruvarbetarna själva tog över kontrollen av produktionen och ledningen av företaget, det vill säga en verklig ”socialisering” av LKAB.
Strejkledningen var satt under hård press från både borgerlighet och massmedia – men även från sina ”representanter” i LO och Gruv (bakom kulisserna också den socialdemokratiska regeringen). Lokalt agerade både reformisterna i SAP och stalinisterna i VPK för att begränsa strejken. De lyckades inte bryta gruvarbetarnas kampvilja – däremot lyckades de bryta enigheten inom själva strejkkommittén. Enligt Elof Luspa var det till och med de lokala VPK:arna som ”slog sönder strejken” – inte Socialdemokraterna!
Ett tidigt misstag av strejkkommittén, vilket de också själva insåg senare, var att de avböjde erbjudande om en sympatistrejk av arbetarna vid LKAB:s malmskeppning i Narvik. Det var därifrån det mesta av malmexporten skeppades. Detta hade varit mycket viktigt, särskilt mot slutet av strejken när lagren började tömmas.
Klassolidaritet
Gruvstrejken gav råg i ryggen, ett helt nytt självförtroende, till andra arbetargrupper i Sverige. Under 1970-talet skedde en våg av ”vilda” strejker bland metallarbetare, skogsarbetare, med mera. Detta fick också politiska konsekvenser. Socialdemokraterna och LO började allt mer att tala om ”arbetsplatsdemokrati” och ”ekonomisk demokrati”. Både ”medbestämmandelagen” och beslutet om ”löntagarfonder” är ett resultat av gruvstrejken och den nya arbetarkampen.
Men samtidigt som man svängde till vänster i retoriken och gav arbetarna vissa eftergifter, skärpte man också lagstiftningen mot ”olovliga” strejker och höjde böterna kraftigt. Borgarklassen och LO-byråkratin hoppades att detta skulle avskräcka arbetarna från att ta liknande strider i framtiden. I kamp mot inskränkningen av medlemsdemokratin inom LO bildades också det mer stridbara Hamnarbetarförbundet 1972. I ett försök att kuva dem och förhindra framväxten av mer stridbara fackföreningar har Socialdemokraterna och LO tidigare i år medverkat till att inskränka strejkrätten, men i praktiken kommer detta att användas mot mer än bara hamnarbetare.
Innebär detta att fackliga kämpar ska ”ställa facket åt sidan”, som sekterna skrek vid den tiden? Självfallet inte. Visst kommer det i perioder av masskamp uppstå nya strukturer och beslutsformer beroende på den konkreta situationen. Men i dag gäller det att ta kampen där man finns. Det gäller att utmana den fackliga byråkratin, och inte minst dess förlängning i form av karriärister som till och med finns på små arbetsplatser. Dagens klasskämpar måste ta kampen för att göra facket till en kämpande organisation, en organisation som sätter sina medlemmars intressen i första rummet.
Gruvarbetarnas kamp skapade en klassolidaritet som gjorde att arbetarna kunde hålla ut så länge som de gjorde, trots alla försök från fackrepresentanter att bryta upp strejken. Ett exempel är att arbetarna i Svappavaara den 20 december förkastade ett bra separat bud därför att de förstod att det var avsett att splittra dem från kamraterna i Kiruna och Malmberget.
Under 60-talet var det bland ”radikala intellektuella” mycket vanligt att skriva av arbetarklassen som en kraft som kunde förändra samhället. I stället betonades de ”intellektuellas” roll. Detta var också vanligt bland en del ”socialister” som ansåg att arbetarklassen hade ”förborgerligats” och att den inte var beredd att kämpa för att förändra samhället. Men oj, vad fel de hade!
Revolutionen i Frankrike 1968 var inte bara en chock för borgarklassen. Den var även en pekpinne till de arbetarrepresentanter i fackföreningarna och i arbetarrörelsens politiska partier – även i svenska VPK – som hade slutat tro att arbetarklassen var en kraft som kunde förändra sina livsvillkor och samhället. De förstod inte – eller ville kanske inte förstå – de underliggande processerna inom arbetarklassen, att motsättningarna förr eller senare skulle bryta ut i öppen, stridbar kamp. Denna misstro mot arbetarklassens kampvilja kom tyvärr även till uttryck inom ledningen för strejken.
En kort personlig reflektion
Jag råkade själv befinna mig på expeditionen för Gruvfyran i Malmberget den dag som strejken bröt ut i Svappavaara. En ledamot i Gruvfyrans styrelse, som också var aktiv medlem i VPK, reagerade upprört på nyheten om strejken: ”Men dom strejkar ju mot oss! Vi måste omedelbart gå ut i Gruvradion och förklara vad som gäller!”
Jag var då en ung socialdemokrat och ”palmesympatisör” som rörde mig åt vänster liksom många unga socialdemokrater vid den tiden. Jag kände faktiskt i det läget allt annat än sympati för dessa ”kommunister”. I det fackliga arbetet var det ingen avgörande skillnad mellan dessa och de ledande socialdemokraterna i avdelningsstyrelserna. De hade ingen tilltro till sina medlemmar, till de arbetare de var valda att representera.
Det viktigaste resultatet av strejken är nog att arbetarna blev medvetna om sin egen styrka. Arbetare som tidigare inte varit aktiva eller någonsin haft ett förtroendeuppdrag steg fram på möten, berättade om sina erfarenheter och gav sin syn på bolaget och hela samhällsutvecklingen. Det är också så nya politiska massalternativ kan bildas – i själva kampen.
Elof Luspa förklarade att han efter strejken ”ville bygga en politisk organisation där det viktigaste var den självständiga arbetarkampen och kritiken av parlamentarismen” – en verkligt revolutionär uppgift. Precis som före gruvstrejken har vi nu haft en period av låg kampaktivitet. Men vi går mot en period av djupare kris för kapitalismen, men även en kris för en socialdemokratin och reformismen som inte längre levererar förbättringar för arbetarklassen – tvärt om! Och vi kommer att uppleva nya perioder av intensiv, stridbar masskamp, för ingenting kan bryta arbetarklassens vilja att förändra samhället.
Alla bilder är från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som i sin tur fått bilderna från Folket i Bild/Kulturfronts arkiv. Referenskod: 1592. Vi har försökt kontakta upphovsrättsinnehavare. Om det finns någon som har anspråk på upphovsrättigheter i denna skrift vänligen kontakta redaktionen.