Khadaffi är besegrad efter att ha suttit vid makten i Libyen i över fyrtio år. Rebellerna i landet har efter sex månaders inbördeskrig vunnit över Khadaffis styrkor och Khadaffi har troligen flytt landet. Segern ser ut att vara här och folk firar på gatorna och ett övergångsråd säger sig ha tagit över makten.
Libyens historia
Det var 1969 som Khadaffi, genom en kupp inspirerad av Nasser i Egypten, tog makten från Kung Idris som underkastat sig imperialismen. Khadaffi ville modernisera och utveckla landets ekonomi på kapitalistiskt vis men kom genast i konflikt med imperialisterna när han nationaliserade British Petroleum och slängde ut amerikansk militär. Libyen blev då isolerat och sökte sig till Sovjetunionen 1972 för ekonomisk hjälp, i syfte att utveckla oljeindustrin. Samtidigt var Khadaffi noga med att kalla sig anti-kommunist och publicerade 1974 sin bok Det heliga kriget mot kommunismen där han fastslog att ”det största hotet mot mänskligheten nuförtiden är kommunistisk teori”. Det gjorde att Imperialisterna och framför allt USA blev mer vänligt inställda till Khadaffi.
Vad som fick Khadaffi att ändra inställning till ekonomin var den världsomspännande recessionen 1974 som ledde till att han övergav sina planer på att utveckla kapitalism och började nationalisera företag. Detta utrotade nästan helt den privata sektorn i Libyen. Khadaffi ändrade landets namn till ”Det stora Socialistiska folkets Libyen”. Trots detta var landet långt ifrån socialism, inte ens av den urartade form som fanns i Sovjet och Kina, utan istället rådde en slags ”statskapitalism” där de rika styrde ekonomin genom staten. Fackförbund och all form av politisk organisering bannlystes.
Trots en brutal diktatur kunde Khadaffi, med pengar från oljeresurserna, bygga upp en viss välfärd. Tack vare detta ökade det folkliga stödet för regimen, särskilt bland äldre människor. På grund av nationaliseringarna bombade Reagan Libyen 1986, och västvärlden införde sanktioner mot landet med förevändningen att Khadaffi skulle ha börjat tillverka massförstörelsevapen. Regimen kunde hålla sig kvar vid makten med uppbackning från Sovjetunionen.
I början av nittiotalet föll Sovjet och började liksom Kina införa kapitalism. Detta i kombination med fallande oljepriser skapade svåra ekonomiska problem för Libyen, som tvingades öppna ekonomin för utländska investeringar. De diplomatiska relationerna till västvärlden förbättrades gradvis och Khadaffi hjälpte USA i ”kriget mot terrorismen” genom att ge information om islamistiska fundamentalister i Libyen. Libyen sågs då som en allierad till USA och detta visar att Khadaffi under senare tid var långt ifrån en antiimperialist utan en samarbetsvillig kompanjon till västmakterna. Det var därför han blev så chockad när Nato anföll. Han tyckte att han gjort allt han kunnat för att inte bli behandlad som Saddam Hussein. Khadaffi har dock alltid varit ett osäkert kort och västmakterna skulle inte missa en chans att byta ut honom mot någon mer pålitlig om de kunde.
Den libyska revolutionen
Upproret i Libyen berodde på hur Khadaffis regim utvecklats under de senaste åren. Genom att han öppnade upp ekonomin för utländska investeringar ökade de sociala problemen i form av en oerhört hög arbetslöshet, brister i utbildning och sjukvård och ökad korruption. Inspirationen till det Libyska upproret kom från revolutionerna i grannländerna Tunisien och Egypten. Det spreds från stad till stad över arabvärlden med en hiskelig fart och rebellerna i Libyen trodde att Khadaffi skulle lämna makten lika snabbt som Ben Ali och Mubarak i Tunisien och Egypten. Istället startade han ett krig mot sitt eget folk. Khadaffi visade sig ha lojala anhängare som var villiga att slåss för att han skulle få stanna kvar vid makten.
Trots att rebellerna var sämre beväpnade och hade sämre träning än Khadaffis soldater så intog de olika delar av landet med sådan fart att det inte gick att ta miste på hatet mot Khadaffi och viljan till förändring. Huvudstaden Tripoli var svårast att inta eftersom den försvarades av väl utrustade armésoldater, utländska legosoldater och ett fåtal trogna anhängare. Detta ledde till en brutal och utdragen strid om staden. Att revolutionen stannade upp berodde inte på ett massivt stöd från folket för Khadaffi, utan på avsaknaden av ett tydligt revolutionärt ledarskap och att arbetarklassen spelar en mindre roll i Libyen jämfört med Tunisien och Egypten.
Övergångsrådet
Maktvakuumet efter Khadaffi fylldes snabbt av ett självutnämnt övergångsråd som också spelat en avgörande roll för att stoppa revolutionen. Det består främst av gamla ministrar, varav vissa tidigare har försvarat den gamla regimen men bytte sida när de förstod att Khadaffi skulle falla. Övergångsrådet kom till makten när Benghazi intagits, och består förutom av gamla ministrar även av islamister och demokratikämpar vars främsta mål är någon slags form av borgerlig demokrati utan en tanke på de sociala och ekonomiska kraven från vanligt folk. Khadaffi och övergångsrådet skiljer sig inte så mycket i sin politik. De vill båda öppna upp ekonomin mot väst, privatisera och representerar inte alls det libyska folkets intressen. Gemensamt för nästan alla i övergångsrådet är att de är kända i västvärlden, ”imperialistvänliga” och spelar därmed en kontrarevolutionär roll.
Den imperialistiska interventionen
En tredje sak som hejdade rebellernas framfart var Natos intervention som inleddes med en flygförbudszon. När den installerades stärktes Khadaffi på flera sätt, bland annat genom att han kunde säga sig försvara nationen från imperialisterna. Många libyer som annars hade hjälpt rebellerna lät bli.
Den egyptiska revolutionen överraskade imperialisterna fullständigt och de vet att det inte finns något farligare än en revolution som sprider sig. I Libyen kunde de, i och med att Khadaffi attackerade sitt eget folk, hävda att interventionen krävdes av medmänskliga skäl. FN-resolutionen som röstades igenom innebar att endast en flygförbudszon skulle upprättas och att inga civila skulle skadas. Med facit i hand, och något vi redan visste från början, så blev det inte så.
Frågan om Natos intervention har splittrat vänstern i de som är för och de som är emot. En del stalinister, eller ex-stalinister, var emot för att de, konstigt nog, stödjer Khadaffi och ser honom som en ”anti-imperialist”, trots hans generösa affärer med imperialisterna de senaste åren.
De flesta inom vänstern stödde interventionen av ”humanitära” skäl. Reaktionen att ”vi måste göra någonting” är delvis förståelig, men man måste också reflektera över vad det leder till i det långa loppet. Det visade sig omöjligt att interventionen skulle stanna vid att upprätthålla en flygfri zon. För att upprätthålla en sådan krävs bombning av olika markmål. Man kan inte stoppa en arme med bara en flyginsats som inte påverkar helikoptrar, stridsvagnar eller infanteri. Man har bombat över 4000 mål, däribland flygplatser och specifika byggnader, men långt ifrån alla har varit militära. Det har inte handlat om att försvara civila utan om att avsätta Khadaffi.
Det är dock inte Natos förtjänst att rebellerna till slut har segrat. Kriget vanns av rebellernas marktrupper. Imperialisterna var rädda att kriget skulle pågå i flera år. Därför blev de lättade när rebellerna till slut intog Tripoli. Det är dock inte enbart glädje de känner. Rebellernas mål är fortfarande oklart, de är beväpnade och kommer nu att känna sig väldigt självsäkra vilket är farligt för imperialisterna eftersom folket kan få för sig att ta makten och stänga dem ute från inflytande i landet, både politiskt och ekonomiskt. Imperialismen kan förlora sitt inflytande över oljetillgångarna.
Imperialisternas verkliga mål med interventionen var ett regimskifte med en utgång som de kan påverka. Varför skulle de annars stanna kvar efter det att Khadaffi inte längre har makten? De är kvar för att stoppa revolutionen och få en regim som för en politik som liknar Khadaffis men som är mer pålitlig.
Marxisternas roll är att tålmodigt förklara vad som händer och varför. Vi måste förklara de verkliga orsakerna till imperialismens agerande. Det är samma imperialism som attackerar sina arbetare hemma, i USA och i Europa, som exploaterar folket i de forna kolonierna. Vi kan inte ha en policy hemma och en annan när det gäller utrikespolitik. Fienden är alltid densamme. Vi kan inte arrangera demonstrationer mot borgarna hemma och stödja dem när det gäller agerande i andra länder. Vår inställning till kriget måste grundas på vilka intressen som ligger bakom.
Efter Khaddaffi?
Khadaffis sista tid vid makten präglades av desperation och tal om att förhandla med övergångsrådet. Rådet gick omedelbart med på att låta Khadaffi och hans familj få lämna landet, precis som att de hela tiden har försökt att principlöst kompromissa med den gamla regimen. Detta stöddes inte av rebellerna som hade slagits i månader för att avsätta honom. De pressade på sin offensiv och besegrade de sista starka elementen som var kvar av Khadaffis trupper på nolltid.
Bakom kulisserna sker nu en strid om makten. Karriärister försöker armbåga sig fram och tränger undan unga revolutionärer. Alla motsättningar kommer nu upp till ytan. Övergångsrådet representerar inte på något sätt revolutionens intressen utan imperialistmens. De är bara intresserade av ”demokrati” och ”medmänsklighet” så länge de gynnar deras egen ställning.
Folkets uppror har kapats av borgerligheten och småborgliga element som inte är beredda att utveckla revolutionen i riktning mot socialism. Libyens folk kan bara lita på sig själva och deras allierade: det arabiska revolutionära folket. Utländsk hjälp kan bara komma från den arabiska revolutionen, inte från imperialisterna.
Både Egypten och Tunisien gränsar till landet och skulle kunna öppna gränserna och skicka vapen, män och förnödenheter till Libyen. Den bästa hjälpen Libyen kan få från dessa länder är att de själva fullföljer sina revolutioner. Även i dessa länder saknas emellertid en stark arbetarrörelse med marxistisk ledning.
Den libyska revolutionen innehåller många motsägelsefulla element och utvecklingen kan gå åt många olika håll. Det saknas ett revolutionärt parti, vilket är den främsta svagheten, men revolutionen har också många starka sidor och rebellerna är fyllda med självförtroende. Det krävs fullständig demokrati nu och en ny konstitution baserad på folkets demokratiska rättigheter: rätt att strejka, demonstrera och organisera sig.
Ingen tillit till övergångsrådet!
Makten måste tillhöra folket som avsatte Khadaffi!
Detta kan ske genom att bilda revolutionära kommittéer i varje stad, by, fabrik och skola. Det libyska folket slogs inte för att ersätta det gamla styret med ett nytt likadant. Avsättandet av Khadaffi var bara en början. Den verkliga revolutionen börjar nu.