Den världsordning som upprättades vid andra världskrigets slut byggde på USA-imperialismens totala dominans över den kapitalistiska världen. Nu faller den samman, med konsekvenser som knappast går att överskatta.
Vid krigsslutet var de gamla europeiska imperialistmakterna sönderbombade och i behov av uppbyggnad. Sovjetunionen, som hade befriat Europa från nazismen, stärktes enormt i arbetarklassens ögon och en revolutionär våg svepte över kontinenten. För att förhindra en socialistisk revolution i Europa såg sig USA tvungna att intervenera för att garantera dess stabilitet.
Därför genomförde man den berömda Marshallplanen, som påskyndade återuppbyggnaden. När Frankrike och Storbritannien ville plundra Västtyskland som man gjort vid Versaillesfreden efter första världskriget, satte USA stopp för det. De uppmuntrade också bildandet av Kol- och stålgemenskapen 1952. De behövde en stark europeisk allierad mot det röda öst.
Eftersom två tredjedelar av världens guld fanns i USA, accepterades dollarn i praktiken som en världsvaluta. Genom organisationer som FN, världshandelsorganisationen, Nato och diverse biståndsorganisationer dominerade USA-imperialismen världen, men maskerade utsugningen av världens folk bakom “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och multilaterala avtal – den så kallade “regelbaserade världsordningen”. En relativ stabilitet rådde, världshandeln och kapitalismen växte, på det ohotade USA:s villkor.
Efter kapitalismens återinförande i Kina och Sovjetunionen verkade segern klar. Nya marknader öppnades, världshandeln växte (“globaliseringen”) och gav den åldrande kapitalismen en extra dos med energi.
Borgarklassen i väst var överlycklig. Kapitalismen, sa de, hade bevisat sin överlägsenhet över kommunismen. George Bush Sr. utropade “en ny världsordning” under USA:s dominans och ekonomen och statsvetaren Francis Fukuyama yttrade numera ökända ord.
– Den liberala demokratin har triumferat, och människan har nått sin högsta visdom. Historien har kommit till ett slut, proklamerade han.
Den hybris som drabbade de amerikanska imperialisterna lever kvar hos en del av den amerikanska borgerligheten. Det visades inte minst av senator John McCains uttalande om Ryssland innan Ukrainakrigets utbrott.
– Ryssland är en bensinstation som maskerat sig som ett land.
Den europeiska borgarklassens glädje från 1990-talet har nu, drygt 30 år senare, förbytts till splittring och panik.
Ryssland är inte längre det fattiga och nedtryckta land det var efter att den sovjetiska planerade ekonomin avskaffats. Både Ryssland och Kina är stormakter som stärkts, medan USA-imperialismen – fortfarande starkast på planeten – relativt sett försvagats: för utspridd över för många krig på för många fronter, med en försvagad industriell bas.
Efter andra världskriget stod USA för nära hälften av världens BNP, men idag står den bara för runt en fjärdedel. Med USA:s nedgång följer också en kris för deras världssystem. De strukturer och den ordning som skapades efter världskriget för att etablera USA:s dominans, har levt kvar långt efter att den materiella grunden för den försvunnit.
Dessa processer kan pågå under lång tid utan att orsaka någon grundläggande förändring. Men så småningom exploderar allt på en gång. Vi genomlever just nu en sådan djupgående vändpunkt.
Den “regelbaserade ordningen”, med alla dess hycklande liberala fraser, har blivit för kostsam att upprätthålla. Men med det politiska etablissemanget knutet till den gamla världsordningen har det krävts en outsider från den härskande klassen – en Donald J. Trump – för att riva ned den.
Mer än ett enskilt nederlag
I Ukraina ger Trump en första glimt av vad detta innebär. Han har inlett direkta förhandlingar med Putin, där han utestänger de gamla imperialistmakterna i Europa som han visar öppet förakt för.
Han avslöjar även Zelenskyjs roll, som en marionett för större makter – och därmed kriget som ett proxykrig. Efter hundratusentals döda, infrastruktur och städer i ruiner, kan Ukraina nu knappast göra mer än att acceptera utgången i stormakternas överenskommelse.
Givet ryssarnas enorma övertag vid fronten, Ukrainas enorma svårighet att rekrytera soldater, att USA inte vill skicka mer stöd – kan förhandlingarna bara sluta på ett sätt: med att ge Putin vad han vill ha.
USA säger öppet att Ukraina måste göra territoriella eftergifter och glömma det ”orealistiska målet” att återgå till de gränser som fanns innan 2014. Framtida gränsdragningar skulle istället baseras på ”en realistisk bedömning av slagfältet”. Putin kommer att vilja införliva Krim, Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk i Ryssland.
USA har inget intresse av att ge säkerhetsgarantier till Ukraina i form av amerikanska trupper på marken, som skulle riskera att dras in i eventuella framtida konflikter. I den mån det talats om europeiska trupper som bas för en “fredsbevarande styrka”, har Trump gjort det tydligt att han inte har någon avsikt att försvara dem i händelse av krig (Natos artikel 5).
USA:s utgångspunkt i förhandlingarna inkluderade också ett löfte om att Nato inte kommer att expandera längre österut – alltså Putins ursprungskrav.
Detta är mycket mer än bara ett enskilt nederlag för västvärlden. Det är slutet för ”väst” som sådant. Trump har visat att han inte bryr sig om det ryska inflytandet i Östeuropa, eller om kontinentens öde över huvud taget. Nato har kvar sitt yttre skal, men i och med att USA dragit sig ur kriget har alliansen upphört att fungera i praktiken.
Liberalerna drömde om att Ukrainakriget skulle sluta med Putins fall och upplösningen av Ryska federationen. I stället ser vi nu hur hela efterkrigstidens världsordning kollapsar.
Trumps politik hade inte kunnat vara tydligare: America First. USA:s intressen i Europa är jämförelsevis små idag, knappast tillräckliga för att européerna ska åka snålskjuts på USA:s militära makt.
Den europeiska industrin och ”säkerheten” är inte Trumps problem. Det är från hans synvinkel mycket bättre att sluta ett avtal med Putin för att öka olje- och gasproduktionen. Därmed kan energipriserna sänkas som ett led i att genomföra Trumps löften om att få ned inflationen. Resultatet har blivit att Trump samarbetar med Putin mot Europa.
Uppvisning i västerländsk ”enighet”
De europeiska ledarna försöker nu skramla ihop allt stöd och alla pengar de kan för att finansiera massiva ökningar av ländernas militära utgifter – något som Trump länge krävt. Men även i denna fråga råder det oenighet, vilket visar sig varje gång de ska diskutera konkreta åtgärder, såsom vilka som ska skicka fredsbevarande trupper till Ukraina, och under vilka omständigheter.
Redan vid krigsutbrottet påpekade vi i Revolutionära kommunistiska internationalen att kriget skulle leda till en utvidgad splittring mellan USA och Europa.
“Europa är djupt beroende av att importera rysk gas (40 procent av Europas gas kommer från Ryssland). Detta gäller särskilt Tyskland som importerar 60 procent av sin naturgas från Ryssland och som dessutom har viktiga investeringar där. Detta är den verkliga orsaken till Tysklands motvilja mot att göra något som skulle kunna förvärra konflikten, liksom landets motvilja mot att införa sanktioner mot Ryssland.
Så fort den nuvarande konflikten tar slut (vilket den på ett eller annat sätt måste göra), kommer dessa sanktioner, och många andra, att i tysthet släppas eftersom skadorna på den europeiska ekonomin, i första hand den tyska, är alltför smärtsamma att utstå i längden. Sanningen är att Tyskland inte kan hitta några lämpliga alternativ till olja och gas till rimliga priser.”
När freden undertecknas kommer Europa att vara pressat mellan USA och Ryssland – och även Kina. I länder som Tyskland och Österrike höjs redan starka röster inom högern för att normalisera relationerna med Ryssland för att tillåta tillförseln av rysk olja och gas. Andra länder, som Sverige och Storbritannien, kommer att fortsätta sitt krypande inför USA.
Bland de härskande klasserna i Europa höjs nu röster som säger att de måste rädda sig själva först, på resten av kontinentens bekostnad om så krävs: Tyskland först, Frankrike först, och så vidare. De motstridiga intressena inom EU hotar att i slutändan leda till unionens fullständiga upplösande vid ett senare tillfälle.
Även om de mest optimistiska (läs: verklighetsfrånvända) europeiska ledarna pratar om ”europeisk enighet”, så är hela situationen en uppvisning i den europeiska kontinentens fullständiga splittring och maktlöshet.
Situationen har avslöjat vad som hämmar den europeiska kapitalismen: att det är ett lapptäcke av små, svaga ekonomier, som saknar inflytande.
Game over för Europas härskande klasser
I kapitalistiska kriser som den nuvarande så krymper marknaden. Konkurrensen om marknadsandelar ökar. Det är orsaken till tullkriget som nu sveper över världen, där varje land försöker stärka sin egen marknad på bekostnad av andras. De starkare länderna kommer att pressa ned de svagare, vilket nu också inkluderar Europa.
Den europeiska borgarklassen har inget annat val än att bedriva ett klasskrig mot arbetarklassen för att öka sin konkurrenskraft. De kommer att attackera arbetares löner och levnadsstandard på en skala som vi hittills inte sett.
De europeiska regeringarna planerar också att dra på sig mer skulder för att finansiera en febril militär upprustning för att försöka ersätta USA:s militära stöd. För att betala för detta kommer ytterligare nedskärningar att genomföras.
Europa är den kontinent där kapitalismen föddes. Nu, under kapitalismens dödsryckningar, befinner sig Europa i stormens öga. Men denna turbulens förbereder revolutionära explosioner som kommer att skaka den europeiska kapitalismens grundvalar, som spricker och splittras i detta nu.