Missnöjet fortsätter att sprida sig som en löpeld över Iran. Sedan början på december har det brutit ut 240 strejker och protester. Protesterna sprids till allt fler samhällsskikt och inkluderar studenter, basarhandlare, pensionärer, arbetslösa och arbetare från alla sektorer.
Sporadiska strejker och protester fortsätter bland 2500 arbetare inom oljeindustrin och bland sjuksköterskor som strider på frontlinjen mot covid-19. Hos Haft Tappeh-arbetarna fortsätter kampen mot privatisering, och många strejker och protester mot obetalda löner eller obetald socialförsäkring sker över hela Iran. Samtidigt som kampvågen växer försämras den ekonomiska situationen snabbt. Den iranska klasskampen är en tickande bomb som bara väntar på att explodera.
Irans ekonomi är helt paralyserad av de amerikanska sanktionerna och den globala ekonomiska krisen som förvärrats av årtionden av kapitalistiskt vanstyre. Sedan 2018 har Irans BNP fallit med 12 procent och den förväntas falla med ytterligare 5 procent under 2021. Regimen har inget annat val än att trycka pengar för att hålla den iranska kapitalismen flytande. Inflationen ligger officiellt på 30 procent men är i verkligheten närmare 100 procent. Systemet med subventioner och bailouts för att rädda kapitalisterna håller redan på att bryta samman och varslen och konkurserna ökar.
Detta har lett till en mardrömslik situation för massorna. Officiellt beräknas arbetslösheten vara 35 procent. Majoriteten av arbetarklassen arbetar i den informella sektorn. De lever under ständiga hot om uppsägning, vilket har lett till fortsatta protester — från Khorasan i nordöst till Khuzestan i sydväst — bland arbetslösa och arbetare med osäkra eller tillfälliga anställningar, som kräver trygga heltidskontrakt. Socialförsäkringar som pensioner, arbetslöshetsersättning och bidrag håller snabbt på att bli värdelösa inför den växande inflationen och äts upp av regimens korruption.
Under hela 2020 skedde enbart sporadiska protester bland pensionärer men sedan december har det skett över tio landsomfattande protester. Den 10 januari anordnades demonstrationer i Teheran, Karaj, Mashhad, Ahvaz, Tabriz och många andra städer. I Ahvaz höll demonstranter upp plakat med orden ”Pensionärerna är hungriga”. I Teheran höll Davood Razavi, ordförande för Teherans busschaufförers fackförening, ett tal där han sa: ”Under de senaste 40 åren har inte bara de som nu styr parlamentet utan alla tidigare majoriteter inte gjort någonting för arbetare, pensionärer och fattiga. I stället har de ständigt konspirerat mot oss.” Dessa demonstrationer krävde en pension som går att leva på och återbetalning av statliga skulder till pensionsfonden. De lyfte också bredare krav från arbetarrörelsen som förbud mot privatiseringar och en lön som går att leva på.
Visa det här inlägget på Instagram
Även för dem som hittar arbete är det svårt att skrapa ihop nog för att klara sig. Enligt pensionärernas riksförbund täcker en genomsnittlig arbetarlön bara 40 procent av ett hushålls utgifter. Det är dessutom vanligt att arbetare tvingas gå många månader i sträck utan att få sin lön! Den omfattande arbetslösheten tvingar dem att stanna kvar på arbetsplatser med fruktansvärda kontrakt. I de fattigaste områdena finns till och med berättelser om arbetare som tvingas köpa bröd på kredit. En strejkande kommunarbetare från Omidiyeh berättade:
”På 5-6 månader har jag bara fått ut min lön en gång, min socialförsäkring är obetald. Vad har vi gjort för att förtjäna detta lidande — att arbeta och bara kunna köpa ett kilo kyckling och en liten påse ris? Det är yalda (persisk vinterhögtid) snart, jag kommer att ha gäster, men hur ska jag kunna bjuda dem på mat när jag knappt kan föda min familj? Om mitt barn blir sjukt kan jag inte göra någonting. Jag är trött på det här!”
Detta är verkligheten för miljontals iranier. Regimen själv erkänner att 75 procent av befolkningen bör anses vara fattiga och beräknar att mellan 35 och 50 procent av befolkningen lever i absolut fattigdom. Men trots att regimen erkänner problemet är de oförmögna att lösa det.
Covid-19: Inget slut i sikte
Allt detta sker samtidigt som pandemin fortsätter att härja. Iran har gått igenom sin tredje våg. Totalt har 1,31 miljoner blivit smittade och 56.621 dött. Dock är detta endast den officiella statistiken – de verkliga siffrorna är sannolikt tre-fyra gånger högre. Även om de stegvisa restriktionerna bromsade smittspridningen var sjukvården fortfarande fullkomligt överbelastad.
Underfinansieringen, förvärrad av president Hassan Rouhanis sjukhusprivatiseringar, ledde till en ständig brist på sjuksköterskor. Bara för att täcka upp för bristen beräknas det behövas 250.000 nya sjuksköterskor. Bördan som bristen på personal innebär har regimen lagt på sjuksköterskorna själva. En tredjedel är anställda på 89-dagarskontrakt, där de inte får betalt för övertid, ofta inte ens får sin lön och saknar skyddsutrustning vilket har lett till många dödsfall. En deltidssjuksköterska som arbetar i Esfahans privata sektor förklarade:
”Våra löner är inte ens i enlighet med arbetsmarknadslagstiftningen. Förra månaden betalade de oss 1,7 miljoner toman (knappt 3400 kronor). Det finns inga andra jobb någonstans, vilket tvingar oss att acceptera de här kontrakten och jobba på två eller tre ställen för att få ihop till en heltidslön. Fast vi jobbar mer än dem får vi en tredjedel av lönen.”
Sedan pandemins början har många sjuksköterskor inte gjort annat än att arbeta – och mellan sina långa skift protestera för att få sina löner och skyddsutrustning med mera. I ett av regimens försök att köpa stöd från arbetare har offentliganställda sjuksköterskor fått en 50-procentig löneökning, men protesterna har ändå fortsatt. Bara under årets första två veckor var det över 20 protester i Teheran, Mashhad, Ahvaz, Shiraz, Tabriz och andra städer.
Irans epidemiologer förutspår en fjärde våg i februari, som skulle innebära ett högt tryck på sjukvården och en återgång till striktare restriktioner. De stegvisa restriktionerna bromsade spridningen av covid-19 till ett högt pris för massorna. Under decembers strikta tvåveckor långa nedstängning skickades arbetare hem utan, eller med låg, lön. Basarhandlare och gatuförsäljare som tvingats stänga ner utan statligt stöd ansluter sig till arbetarna i fattigdomen. En gatuförsäljare på Stora basaren i Teheran förklarade: ”Om jag inte arbetar på ett par dagar eller två veckor kan jag inte försörja min familj. Även om jag är medveten om farorna med covid-19 har jag inget annat val än att ge mig ut på gatan och lägga upp mina varor till försäljning.” På Vakil-basaren i Shiraz stängde 70-80 procent av hantverkarna sina affärer för gott. Regimen straffade basarhandlarna hårt om de bröt mot restriktionerna — i vissa fall förstördes deras stånd och varor.
Kampen för arbetarkontroll
Arbetarna på sockerplantagen i Haft Tappehs kamp – den mest radikala strejken – fortsätter. En del av regimen står vettskrämda inför deras radikala krav som innefattar att nationalisera plantagen under arbetarkontroll, erkänna deras fackförening, arrestera deras nuvarande ägare Omid Asadbeigi för korruption, förnya deras försäkringar och betala deras ännu obetalda löner. Denna del av regimen försökte blidka arbetarna genom att expropriera Asadbeigi genom det nationella tillsynsorganet. Detta har bara lett till inbördes strider inom regimen, och regeringen blockerar expropriationen genom privatiseringsorganisationen.
I november försökte Asadbeigi (med hjälp från en del av regimen) skrämma Haft Tappehs fackförening genom att arrestera och avskeda ledande medlemmar och skicka vaktstyrkor för att ockupera plantagen. Detta blev ett fullständigt misslyckande när fackets vädjan om solidaritet ledde till att 40 arbetarorganisationer över en natt kom ut för att visa sitt stöd. Haft Tappehs fackförening sa: ”den privata sektorn har förvandlat Haft Tappeh och en del av Khuzestan till ett slagfält”, men detta stärkte bara arbetarnas beslutsamhet. Regimen tvingades ta upp fallet i en rättegång den 23 december, förödmjukade av att den tydliga konspirationen mellan en del av staten och Asadbeigi avslöjats.
Samma dag publicerade Haft Tappeh ett brev riktat till domstolarna där de upprepade sina krav, inte bara på nationalisering utan även:
- Omedelbar utbetalning av alla obetalda löner och förmåner.
- Att alla avskedade arbetare (inklusive de som inte arbetade på sockerplantagen) får återgå till arbetet och erhålla löner och förmåner för tiden de arresterats eller sparkats.
- Att regeringen erkänner oberoende arbetarorganisationer, särskilt Haft Tappehs fackförening.
- Att domstolen erkänner rätten att protestera, strejka, demonstrera, etc.
- Att domstolen erkänner arbetarnas valda och oberoende representanter inom områdena för hälsokontroll och arbetsmiljöförhållanden, för att förhindra olyckor, överse arbetstimmar, etc.
- Att hela den tidigare ledningen avlägsnas och fråntas sitt ansvar. Företagsledare måste godkännas av arbetarna. För att motverka alla sorters stöld och förskingring är följande nödvändigt:
- Arbetare överser produktionen, anställningsprocessen, maskineriet och råvarorna, produktionsvaruhus och företagsägd mark för att förhindra att marken säljs av deras valda representanter. Därtill borde arbetare försöka förhindra uppsägningar och stabilisera Haft Tappeh-företagets finanser, som underminerats av korruption och förskingring.
- Arbetarnas representanter måste ha rätt att gå igenom dokument med koppling till företagets bokslut, vinster och förluster, och beräkning av kassaflödet, eller förändringar i företagets kassa.
Arbetarna sätter även tydligt klassperspektiv på sina krav genom att ställa frågan: ”Kommer ni att kapitulera inför Rouhani, Jahangiri, Asadbeigi — alltså inför kapitalet? Kommer ni att ha massornas verklighet, Haft Tappehs tusentals arbetare, i åtanke?” Detta följdes upp av ett öppet hot: ”Förseningar i uppsägningen av [Asadbeigis kontrakt och företagets åternationalisering] kommer inte att mottas i tysthet, utan noteras och mötas av allvarliga protester från Haft Tappehs arbetare.”
Redan 22 december kallade Haft Tappehs arbetare till demonstration nästföljande dag utanför justitieministeriet i Teheran. Demonstrationen och kravet på arbetarkontroll fick entusiastiskt stöd bland både studenter och fackliga aktivister. Tyvärr kapades demonstrationen av Basij: paramilitärer med kopplingar till Islamiska republikens ”principalistiska” (konservativa) fraktion, som överröstade de radikala slagorden om ”bröd, frihet och arbetarråd [arbetarkontroll]” med sina egna.
Visa det här inlägget på Instagram
Efteråt publicerade Haft Tappeh-facket ett uttalande där de sa att ”Basij har deltagit i alla regimens aktioner mot arbetarklassen”, och att fackföreningens kamp inte begränsar sig till nationalisering utan ”[vi] ställde andra krav, inte bara mot regeringen utan mot kapitalismen som helhet och alla regimens fraktioner”. I kanalen för de självständiga Haft Tappeh-arbetarna i chattappen Telegram förtydligade de att ”vi vill lägga till att båda [Islamska republikens fraktioner] är våra klassfiender bundna till den iranska kapitalismen”. Regimens ”principalistiska” fraktion, med kopplingar till det religiösa etablissemanget och statsapparaten, försöker framställa sig som den offentliga sektorns beskyddare. Men detta gör de i själva verket helt av egenintresse: de behandlar den offentliga sektorn som sin privata egendom och utsätter den för hejdlös korruption och nepotism.
Vare sig det gäller den privata eller offentliga sektorn är det samma ruttna kapitalistklass som har makten. Deras enda intresse är att sko sig på arbetarna, genom stöld och utsugning. Haft Tappeh-arbetarna är inte ensamma i sin kamp mot privatiseringar och korruption. Till exempel strejkade 7000 av arbetarna på Transverse (det största företaget inom anläggning och underhåll av järnvägar i Iran) i november, vilket ledde till att företaget åternationaliserades. Trots det har deras arbetare i Teheran, Hormozgan, Lorestan och på andra håll i vissa fall inte fått betalt sedan september, vilket har lett till växande hot om en ny strejk. Haft Tappeh-arbetarnas krav på arbetarkontroll visar vägen framåt i kampen mot privatisering och korruption.
Den enda lösningen är revolution
Strejkerna och protesterna har spridits oavbrutet trots regimens tomma löften. Det är uppenbart att de inte längre kan styra landet som innan, varken genom att vädja till islam och nationell enighet, eller genom våld och tomma löften. Varje försök att kuva den växande arbetarrörelsen har slagit tillbaka. Den växande pressen från den ekonomiska krisen och klasskampen leder till splittring och interna konflikter i samhällets topp.
Den sittande regeringens budget har visat sig vara en fullständig katastrof. Över en tredjedel av budgetens finansiering har kommit från att trycka pengar, privatiseringar och lån från Irans nationella utvecklingsfond. Detta betyder alltså att Rouhaniregeringen försökte öka sina intäkter tiofaldigt genom privatiseringar, vilket endast ökat splittringen mellan Rouhaniregeringen och principalisterna. Båda dessa läger har använt sig demagogiskt av arbetarnas krav, korruptionsskandaler och privatiseringar till sin egen fördel, vilket har lett till ett dödläge.
Arbetarklassen kan bara lita på sig själv och sina egna organisationer. Irans växande arbetarrörelse ser just nu en landsomfattande rörelse ta fart. Det räcker inte att endast stödja arbetarnas pågående separata kamp; det är nödvändigt att hela den iranska arbetarklassen för en enad kamp mot kapitalisterna och regimen.
Arbetarorganisationerna måste bygga grunden till en sådan kamp genom ett gemensamt program av politiska och ekonomiska krav baserade på ”bröd, frihet och arbetarråd” som innefattar rätten att strejka och protestera, ett stopp för nedskärningarna och återställning av de som redan gjorts, löner som det går att leva på och pensioner som stiger i takt med inflationen, att offentliggöra upp bankernas och storföretagens bokslut och att lägga grunden för att fängsla och expropriera alla dem som gjort sig skyldiga till korruption.
Det borde också innefatta krav på att åternationalisera alla privatiserade företag under arbetarkontroll och att införa arbetarkontroll i den statligt ägda ekonomin. För att tackla coronapandemins mest akuta utmaningar borde vårdsystemet och alla relaterade sektorer nationaliseras i sin helhet och ställas under arbetarkontroll.
Den nuvarande situationen håller på att leda till en revolt, och ett sådant program skulle vinna stort gehör i det iranska samhället. Iran går sannolikt mot en revolution. Alla tidigare rörelser misslyckades eftersom de saknade arbetarklassens organiserade styrka. Men under arbetarklassens ledning och med ett revolutionärt program kan arbetarnas, medelklassernas, studenternas och böndernas kamp kopplas samman med målet att störta regimen. Om en sådan rörelse uppstod skulle den snabbt krossa den ruttna regimen och öppna upp en ny era i Irans historia.