H&M har under de senaste åren marknadsfört sig som ett hållbart företag. Under parollen ”Let’s close the loop” skryter de på sin hemsida om att deras klädinsamling är världens största: ”Branschen måste förändras och någon måste leda utvecklingen mot en mer hållbar framtid. Så låt det bli vi som gör det”. Verkligheten är att detta är en massiv bluff.
Varje år tillverkas 100 miljarder plagg i världen varav hälften slängs inom ett år. Modeindustrin står för hela 10 procent av världens koldioxidutsläpp, mer än all internationell flygtrafik och sjöfart tillsammans. H&M påstår sig erbjuda en lösning på detta problem.
År 2020 samlades hela 18 800 ton gamla kläder och textilier in av H&M (motsvarande cirka 94 miljoner tröjor) och enligt de själva blir allt antingen sålt igen som begagnade kläder eller återvunnet och förvandlat till nya produkter. H&M ska alltså vara en förebild för alla i byggandet av en ”cirkulär” och ”jämlik” modeindustri. Men i verkligheten är klädindustrin allt annat än cirkulär. Tidigare i somras kunde Aftonbladet avslöja att stora mängder av kläderna som H&M samlat in för återvinning faktiskt hamnar på soptippar i Västafrika, där kläddumpning orsakat en miljökatastrof.
I Ghanas huvudstad Accra har enorma marknadsplatser för begagnade kläder vuxit fram i skuggan av klädberg höga som våningshus, textilier som täcker ekosystem och hela stränder. Här lyckas slummens fattiga och desperata, många av dem klimatflyktingar som tvingats fly missväxt och torka i norra Ghana, knappt livnära sig på att köpa begagnade klädbalar från västerländska företag och mellanhänder. Det finns hur mycket kläder som helst att köpa, men bara hälften av plaggen går över huvud taget att sälja vidare. Resultatet av för stor tillgång och alldeles för liten efterfrågan är att majoriteten av kläderna slängs bort eller bränns.
Ett av de mest slående inslagen från Aftonbladet handlar om just en sådan urfattig försäljare som ber till Gud innan hon öppnar balen i hopp om att Han ska ge henne någonting där som går att sälja vidare. ”Det är som att dra en lott” säger hon. Fiskare fångar mer kläder än fisk i sina nät. Mikroplaster driver ut till havs och gifterna nästlar sig in i folks kroppar från brandröken och dricksvattnet.
Hållbar kapitalism?
”De enda trenderna värda att följa? Att vårda, återanvända och återvinna,” skriver H&M på hemsidan. Om du fick din information enbart från H&M själva hade du kanske kunnat tro att företaget är hållbarhetens avantgarde. De lovar att ”Kläder som kan bäras på nytt säljs som second hand-plagg.” Under 2020 samlades 18 800 ton kläder in i företagets insamlingslådor världen över. Men som journalisterna på Aftonbladet har bevisat med spårsändare hamnar kläderna i stället på världens värsta dumpningsplatser i bland annat Indien och Benin.
Helena Helmersson, H&M:s VD, förnekade senare i TV4:s Nyhetsmorgon att de hade något ansvar för kläddumpningen och påstod till och med att inga kläder från H&M:s insamlingar hamnat på soptippen. Helmerssons obrydda avfärdande visar hur hennes klass ser på klädindustrins katastrofala konsekvenser.
Det kapitalistiska systemet är utformat för att all ekonomisk aktivitet ska ge kapitalistklassen en så hög vinst som möjligt. Marknaden är anarkisk, inte planerad efter behov, utan konkurrens mellan företag och länder bestämmer vart kapital investeras. Allt tal från företagens sida om en ”cirkulär ekonomi” är inget annat än ett marknadsföringstrick och inom kapitalismens ramar är en lösning på klimatkrisen en utopi. Det som hade behövts för att sätta stopp för klimatkrisen hade varit kapitalismens motsats, en rationell global planering av ekonomin utifrån mänsklighetens behov i stället för Helmerssons och borgarklassens profiter.
Lösningen är kommunism!
Om världens arbetare tog kontroll över samhället och produktionen skulle det inte längre finnas något intresse av att producera 100 miljarder plagg om året bara för att därefter kasta hälften på hög, eller att förorena världen med växthusgaser och gifter. Vi skulle kunna producera kläder av hög kvalitet och till ett billigt pris. Storskalig återvinning skulle gå från en marknadsföringsbluff till verklighet. Att sanera de förorenade stränderna i Ghana, som nu närmast verkar som en titanisk uppgift, hade tagits hand om av arbetarklassen under socialismen.Men för att vi ska kunna lösa de enorma utmaningar mänskligheten står inför krävs en revolution, ett globalt uppbrott med kapitalismen!