För femtio år sedan stod Frankrike stilla. Hela världen höll andan när över tio miljoner arbetare, bönder och studenter deltog i historiens dittills största generalstrejk. Alan Woods skriver om en mäktig revolution som hade alla möjlgheter att störta kapitalismen.
I maj 1968 skedde den största revolutionära generalstrejken i historien. Denna mäktiga rörelse ägde rum när efterkrigstidens ekonomiska uppsving hade nått sin höjdpunkt. Precis som i dag hade borgarklassen och dess anhängare intalat sig själva att revolutioner och klasskamp hörde till historien. Händelserna i Frankrike 1968 var som en blixt från klar himmel. Det tog också större delen av vänstern på sängen, eftersom de hade avfärdat den europeiska arbetarklassens revolutionära potential.
I maj 1968 publicerade The Economist en extra bilaga om Frankrike, som Norman Macrae skrivit för att fira de Gaulle-regimens 10-årsdag. Macrae hyllade den franska kapitalismens framgångar, och framhöll att fransmännen hade en högre levnadsstandard än britterna. De åt mer kött, ägde fler bilar och så vidare. Han uppmärksammade även Frankrikes ”stora nationella fördel” gentemot grannen på andra sidan kanalen: dess fackföreningar var ”patetiskt svaga”. Men Macraes artikel hann knappt komma ut innan den franska arbetarklassen slog världen med häpnad med ett socialt uppror som saknar motstycke i modern tid.
Händelserna i maj hade inte förutsetts av kapitalets ”experter”, varken i Frankrike eller någon annanstans. De förutsågs inte av de stalinistiska och reformistiska ledarna. Inom den så kallade revolutionära vänstern var situationen ännu värre. Dessa intellektuella damer och herrar såg sig som marxister (och hade tillbringat årtionden med att gräla om ”väpnad kamp”, uppror och så vidare) men de hade inte förutsett att de franska arbetarna skulle röra sig. De hade tvärtom uttryckligen förnekat att det över huvud taget var möjligt.
Låt oss ta André Gorz exempelvis, som var en av alla ”teoretiker” bland de akademiska marxisterna. Denna person skrev att ”det kommer inte att inträffa någon kris för den europeiska kapitalismen under en överskådlig framtid som är så dramatisk att den driver massan av arbetare till generalstrejker eller väpnade uppror i kamp för sina grundläggande intressen.” (A. Gorz, ”Reform and Revolution”, från The Socialist Register 1968, vår kursiv) Dessa rader publicerades mitt under historiens största revolutionära generalstrejk.
Gorz var inte ensam om att avfärda arbetarklassen. Den ”stora marxisten” Ernest Mandel talade vid ett möte i London bara en månad före dessa stora händelser. Under hans föreläsning talade han om allt mellan himmel och jord, men han sade inte ett enda ord om den franska arbetarklassens situation. När denna motsägelse påpekades av en av våra kamrater bland åhörarna, var hans svar att arbetarna blivit förborgerligade och ”amerikaniserade” och att det inte skulle ske någon rörelse bland de franska arbetarna på 20 år.
Bakgrunden
Vad ingen av dessa herrar förstod var att den långa perioden av kapitalistisk uppgång efter 1945 hade förändrat styrkeförhållandena mellan klasserna i Europa och stärkt arbetarklassen oerhört. Innan andra världskriget försökte den franska borgarklassen basera sig på ekonomisk underutveckling. Efter erfarenheterna från Pariskommunen var den franska borgerligheten livrädd för proletariatets tillväxt och utvecklade därför en parasitär rentier-ekonomi, i huvudsak baserad på finanskapitalet, banksektorn och kolonierna.
Men industrins utveckling innebar att arbetarklassen snabbt blev mycket starkare än den varit under 30-talet, för att inte tala om på Pariskommunens tid, då i princip alla arbetare var anställda i små verkstäder. Så sent som 1931 fanns det inga lönearbetare på två tredjedelar av alla franska industriföretag och den återstående tredjedelen hade färre än tio. Bara 0,5 procent av industriföretagen hade fler än 100 anställda. Efter andra världskriget skedde dock en stark utveckling av den franska industrin, vilket ledde till att proletariatet snabbt stärktes och småbönderna gradvis blev färre.
I samband med den revolutionära krisen 1936 tjänade hälften av fransmännen sitt uppehälle genom jordbruk, vilket kan jämföras med att landsbygdsbefolkningen idag utgör mindre än 6 procent av den totala befolkningen. År 1968 hade lönearbetarklassen inte bara ökat numerärt, utan även stärkts i termer av deras möjligheter till kamp. De grundläggande skillnaderna uppenbarades 1968 i den nyckelroll som kom att spelas av de stora fabrikerna som exempelvis Renaultfabriken i Flins, där det fanns totalt 10 500 arbetare, varav 1 000 deltog som strejkvakter och åtminstone 5 000 deltog i dagliga strejkmöten bara på den fabriken.
År 1936, när styrkeförhållandet mellan klasserna var oändligt mycket mindre fördelaktigt, i en situation som var inte ens en tiondel så avancerad, sade Trotskij att kommunistpartiet (PCF) och socialistpartiet (SP) hade kunnat ta makten:
”Om Léon Blums parti verkligen var socialistiskt hade det, genom att basera sig på generalstrejken, kunnat störta borgerligheten i juni, nästan utan inbördeskrig, med ett minimum av oroligheter och offer. Men Blums parti är ett borgerligt parti, lillebror till den ruttna radikalismen.” (Leo Trotskij, On France, s. 178, vår översättning och kursiv)
Styrkeförhållandet mellan klasserna år 1968 var enormt mycket mer fördelaktiga. En fredlig omvandling hade varit möjlig, om PCF:s ledare hade agerat som marxister bör agera. Det är viktigt att betona detta. Endast förräderiet från de stalinistiska ledarna, som vägrade ta makten trots att de bästa tänkbara förhållanden var för handen, stoppade de franska arbetarna från att ta makten.
Studenternas roll
Studenterna är alltid en känslig barometer på de spänningar som byggs upp under ytan i samhället. Vågen av studentdemonstrationer och ockupationer som föregick majhändelserna var de första orosmoln som varnade om den annalkande stormen. Under månaderna före maj rådde en sjudande oro bland studenterna, som tog sig uttryck i en rad demonstrationer och ockupationer.
Till följd av de eskalerande studentprotesterna beslöt det prestigefulla Sorbonneuniversitetets rektor att stänga skolan, vilket var andra gången på 700 år. Första gången var 1940 när nazisterna ockuperade Paris. Polisens försök att utrymma gårdsplanen vid Sorbonne den 3 maj blev gnistan som tände elden. Det bröt ut våldsamheter i Latinkvarteren i centrala Paris, vilket resulterade i 100 skadade och 596 arresterade. Följande dag ställdes lektionerna vid Sorbonne in. De största studentkårerna, UNEF och Snesup uppmanade till en fullständig strejk. Den 6 maj inträffade nya strider i Latinkvarteren: 422 arresterades, 345 poliser och omkring 600 studenter skadades. Repressionen orsakade utbredd ilska. Arga studenter bräckte loss gatstenar att kasta på polisen och reste barrikader enligt gammal hederlig fransk tradition. Studenter vid universitet över hela Frankrike uttryckte sitt stöd.
Natten till den 10 maj utbröt det ett fullskaligt upplopp i Latinkvarteren. Deltagarna i upploppet byggde än en gång barrikader, som polisen angrep oerhört våldsamt. De beväpnade huliganerna i CRS (den franska kravallpolisen) bröt sig in i privata bostäder och misshandlade vanliga medborgare, bland annat en gravid kvinna. Men polisen möttes av ett större motstånd än vad de hade förväntat sig. Vanliga Parisbor bombarderade poliserna med blomkrukor och andra tunga föremål som de kastade från sina fönster. Av de 367 personer som blev inlagda på sjukhus var 251 poliser. Ytterligare 720 människor skadades och 468 arresterades. Bilar brändes eller skadades. Utbildningsministern uttalade sig förolämpande mot protestdeltagarna: ”Ni doctrine, ni foi, ni loi.” (Ingen bildning, ingen tro, ingen lag.)
Under den första veckan talade PCF:s ledare nedsättande om studenterna, medan fackföreningsledarna försökte ignorera dem. L’Humanité publicerade en artikel av den blivande PCF-ledaren George Marchais med titeln ”Falska revolutionärer som ska avslöjas”. Men ställda inför folkets allmänna ilska och gräsrötternas tryck, blev den fackliga byråkratin tvungen att vidta åtgärder. Den 11 maj utropade de ledande fackförbunden CGT, CFDT och FEN en generalstrejk den 13 maj. Omkring 200 000 demonstranter ropade slagord som ”De Gaulle är en mördare!”
Efter att hastigt ha återvänt till Paris tillkännagav Frankrikes premiärminister George Pompidou att Sorbonne skulle öppnas igen samma dag. Tanken var att visa kompromissvilja för att undvika en social explosion. Men det var för lite och för sent. Massorna såg det som ett tecken på svaghet och kämpade vidare.
Generalstrejk
Oroligheterna bland studenterna var bara det tydligaste uttrycket för det missnöje som fanns i det franska samhället. Trots det ekonomiska uppsvinget hade de franska kapitalisterna pressat arbetarna hänsynslöst. Under den till synes lugna ytan hade ett väldigt missnöje, bitterhet och frustration samlats. Redan i januari skedde våldsamma sammandrabbningar vid en demonstration med strejkande i Caen.
Generalstrejken den 13 maj utgjorde en kvalitativ vändpunkt. Hundratusentals studenter och arbetare strömmade ut på Paris gator. Man kan få en känsla för detta i följande beskrivning av den mäktiga demonstration med en miljon deltagare som tog över Paris gator den 13 maj:
”De marscherade förbi i en lång rad utan slut. Det fanns hela sektioner med vårdpersonal i vita rockar, där vissa bar plakat där det stod ’Où sont les disparus des hôpitaux?’ (’Var är de skadade som saknas?’). Varje fabrik, varje större arbetsplats verkade vara representerad. Det var åtskilliga grupper av järnvägspersonal, postarbetare, tryckeriarbetare, arbetare från tunnelbanan, metallarbetare, flygplatspersonal, marknadsarbetare, elektriker, advokater, avloppsarbetare, bankanställda, byggnadsarbetare, arbetare från glas- och kemikalieindustrin, restaurangpersonal, kommunanställda, målare och dekoratörer, gasarbetare, butiksarbetare, försäkringstjänstemän, gatsopare, filmstudiopersonal, bussförare, lärare, arbetare från de nya plastindustrierna, rad efter rad av dem, det moderna kapitalistiska samhällets kött och blod, en ändlös massa, en kraft som kunde sopa undan allt i dess väg, om den bara bestämde sig för att göra det.” (Citerat i Revolutionary Rehearsals, sida 12. Vår översättning.)
Fackföreningarnas ledare hoppades att detta skulle vara nog för att stoppa rörelsen. Ledarna hade inte för avsikt att fortsätta och sprida generalstrejken. De såg snarare demonstrationen som ett sätt att lätta på trycket underifrån. Men när den väl startat fick rörelsen ett eget liv. Utlysandet av generalstrejken blev som att kasta en stor sten i en lugn insjö. Svallvågorna spred sig över hela Frankrike. Trots att det bara fanns omkring tre miljoner fackligt anslutna arbetare i landet, så gick tio miljoner ut i strejk och en våg av fabriksockupationer tog fart i hela Frankrike.
Den 14 maj, dagen efter massdemonstrationen i Paris, ockuperade arbetarna Sud-Aviation i Nantes och Renaultfabriken i Cléon, och Renaultarbetare i Flins, Le Mans och Boulogne-Billancourt följde exemplet. Det bröt ut strejker på andra fabriker runtom i Frankrike, inklusive i Paris kollektivtrafik RATP och det statliga järnvägsbolaget SNCF. Inga tidningar delades ut. Den 18 maj upphörde arbetet vid kolgruvorna och kollektivtrafiken avstannade helt i Paris och andra stora städer. Därefter stoppades den nationella tågtrafiken, följt av flygplatser och hamnar, gas- och elverksarbetarna (som dock beslöt att upprätthålla försörjningen till hushållen), postarbetarna och likaså färjepersonalen vid Engelska kanalen.
Arbetare tog kontroll över bensinlagren i Nantes, och vägrade tillträde till alla tankbilar som inte hade tillstånd från strejkkommittén. En vakt posterades vid stadens enda fungerande bensinstation som såg till att bara läkare skulle få tillgång till bensin. Man tog kontakt med bondeorganisationerna i området och skaffade tillgång till mat, med priser som arbetarna och bönderna satte tillsammans. För att undvika att någon skulle sko sig på situationen, tvingade man butikerna att sätta klisterlappar i fönstren med texten: ”Denna butik har tillstånd att hålla öppet. Dess priser står under fackföreningarnas permanenta kontroll.” Lapparna undertecknades av CGT, CFDT och FO. En liter mjölk såldes för 50 centimes istället för de vanliga 80. Ett kilo potatis sänktes från 70 centimes till 12; ett kilo morötter från 80 till 50 och så vidare.
Studenterna, lärarna, de högutbildade, småbönderna, vetenskapsmännen, fotbollsspelarna och till och med flickorna vid Follies Bergères (konserthus för kabaré) drogs alla in i kampen. I Paris ockuperade studenterna Sorbonne. Theatre de l’Odéon ockuperades av 2 500 studenter, och skolelever ockuperade sina skolor:
”En ockupationsfeber grep de intellektuella. Radikala läkare ockuperade läkarförbundets lokaler, radikala arkitekter utropade att deras förbund hade upplösts, skådespelare stängde alla teatrar i huvudstaden, författare ledda av Michel Butor ockuperade Societé des Gens de Lettres på Hotel de Massa. Till och med företagschefer drogs med i händelserna och tog för en tid över [arbetsgivarorganisationen] Conseil National du Patronat Français byggnad, för att senare förflytta sig till Confederation Generale des Cadres.” (David Caute, Sixty-Eight, the Year of the Barricades, s. 203)
Eftersom skolorna var stängda organiserade lärare och studenter barnpassning, lekgrupper, gratis måltider och aktiviteter för de strejkandes barn. De strejkandes fruar bildade kommittéer och spelade en ledande roll i organiseringen av livsmedelsdistributionen.
Inte bara studenterna, utan även akademikerna sveptes med i den revolutionära vågen. Astronomer ockuperade ett observatorium. Det skedde en strejk vid forskningscentret för kärnfysik i Sarclay, där majoriteten av de 10 000 anställda var forskare, tekniker, ingenjörer eller vetenskapsmän. Även kyrkan påverkades. I Latinkvarteren ockuperades en kyrka av unga katoliker som krävde att man debatterade istället för att hålla mässa.
Makten på gatorna
Upploppen fortsatte i Paris, med arbetare och studenter som stod emot tårgas och attacker med batonger. På bara en enda natt arresterades 795 och 456 skadades. Demonstranter försökte bränna ner Parisbörsen, som är en hatad kapitalismen. En poliskommisarie dödades av en lastbil i Lyon.
När de väl gått ut i kamp, började arbetarna ta egna initiativ, som gick långt bortom en strejks vanliga gränser. En viktig del av ekvationen var massmedierna. Formellt sett befann sig dessa mäktiga vapen i statens händer. Med de är också beroende av de arbetare som administrerar radio- och tv-stationerna. Den 25 maj gick de statliga radio- och tv-stationerna, ORTF, ut i strejk. Kvällens tv-nyheter klockan 20:00 ersattes av en svart skärm. Tryckeriarbetarna och journalisterna upprättade en slags arbetarkontroll över pressen. Borgerliga tidningar tvingades att lämna in sina ledarartiklar för genomgång och tvingades att publicera arbetarkommittéernas uttalanden.
Nationalförsamlingen diskuterade universitetskrisen och striderna i Latinkvarteren. Men debatterna i församlingens kammare hade redan blivit irrelevanta. Makten hade glidit ur lagstiftarnas händer och fanns nu ute på gatorna. Den 24 maj framträdde president de Gaulle i radio och tv och tillkännagav en folkomröstning. Hans plan om att hålla en folkomröstning förhindrades dock av arbetarna. General de Gaulle lyckades inte ens trycka upp valsedlar på grund av de franska tryckeriarbetarnas strejk och deras belgiska kollegors vägran att agera strejkbrytare. Detta var inte det enda exemplet på internationell solidaritet. Tyska och belgiska konduktörer stannade sina tåg vid den franska gränsen för att inte bryta strejken.
Reaktionens styrkor, som fram tills nu varit i ett chocktillstånd och på defensiven, började organisera sig. ”Kommittéerna till republikens försvar” – CDR – lanserades i ett försök att mobilisera medelklassen mot arbetarna och studenterna. Styrkeförhållandet mellan klasserna är inte bara en fråga om rent numeriskt övertag för arbetarna i förhållande till bönderna och medelklassen i allmänhet. När proletariatet ger sig ut i storskalig kamp och visar sig vara en mäktig kraft i samhället, så drar det snabbt med sig massan av exploaterade bönder och småföretagare som krossas under bankerna och monopolen. Detta blev uppenbart 1968, när bönderna satte upp blockader på vägarna runt Nantes och delade ut gratis mat till de strejkande.
Myten om ”den starka staten”
Rörelsen tog den härskande klassen och regeringen fullständigt på sängen. De var livrädda för studentrörelsen, vilket den dåvarande premiärministern Pompidou erkände i sina memoarer:
”Somliga … har tänkt att jag, genom att öppna Sorbonne på nytt och släppa studenterna fria, hade visat svaghet och låtit agitationen börja på nytt. Jag skulle helt enkelt svara som följer: Låt oss anta att Sorbonne fortsatt hade hållits stängt under polisbevakning på morgonen den 13 maj. Vem kan föreställa sig att folkmassan, som rörde sig mot Denfert-Rocherau, inte skulle ha lyckats bryta sig in och dra med sig allt den mötte som en mäktig flod? Jag föredrog att ge Sorbonne till studenterna framför att låta dem ta det med våld.” (G. Pompidou, Pour Rétablir une Vérité, s. 184-185.)
I ett annat avsnitt lägger han till:
”Krisen var oändligt mycket mer allvarlig och djup; regimen skulle stå eller störtas, men den kunde inte räddas genom en enkel ommöblering i regeringen. Det var inte min position som var ifrågasatt. Det var General de Gaulle, den femte republiken och, i stor utsträckning, det republikanska styret självt.” (Ibid, s. 197, vår kursivering.)
Vad menade Pompidou när han skrev att ”det republikanska styret självt” var i fara? Han menade att själva den kapitalistiska staten riskerade att störtas. Och detta hade han helt rätt i. Efter att Pompidous försök att desarmera krisen genom att öppna Sorbonne igen, fick rörelsen bara ny kraft med en demonstration på 250 000. Skräckslagna för att studenterna skulle slå sig samman med arbetarna och storma Elyséepalatset, evakuerades byggnaden.
De Gaulle hyste inledningsvis förtroende för att de stalinistiska ledarna skulle rädda situationen. Han sade till sin assistent inom flottan, François Flohic: ”Oroa dig inte, Flohic, kommunisterna kommer hålla ordning på dem.” (Philippe Alexandre, L’Elysée en péril, s. 299)
Vad visar dessa ord? Varken mer eller mindre än att det kapitalistiska systemet inte kan existera utan de reformistiska (och stalinistiska) ledarnas stöd. Detta stöd är värt mer för dem än alla pansarvagnar och poliser i hela världen. De Gaulle tillhörde den intelligenta bourgeoisien och förstod detta mycket väl. I ett försök att visa sin fullständiga likgiltighet inför händelserna i Frankrike, lämnade de Gaulle landet för ett statsbesök i Rumänien, där han välkomnades med öppna armar av ”kommunisten” Ceausescu. Generalens självförtroende varade dock inte länge.
En revolutions verkliga innebörd är att massorna börjar delta aktivt i historien, och börjar ta saker i sina egna händer. I Frankrike började de ”kommunistiska” ledarna tappa kontrollen. Röda flaggor vajade över fabrikerna, skolorna, universiteten, arbetsförmedlingarna och till och med de astronomiska observatorierna. Regeringen var maktlös. Upproret hade dragit undan mattan under deras fötter. Den gaullistiska ”starka staten” var paralyserad. Makten vilade i själva verket i arbetarklassens händer.
Rapporterna om den hastigt eskalerande situationen i Paris skakade de Gaulle. Ställd inför den enorma och växande revolten tvingades president de Gaulle överge sin kallsinniga mask, avbryta sitt besök i Rumänien och skynda tillbaka till Frankrike. I Elyséepalatset yttrade president de Gaulle de bevingade orden: ”La réforme, oui; la chienlit, non!” (Reform, ja; snorvalpar, nej!). Ordet chienlit är svåröversatt, men betyder ungefär ett barn som inte lärt sig att gå på toaletten än.
Genom att använda ett sådant språk uttryckte de Gaulle sitt förakt för ”ungarna” på gatorna. Men rörelsen hade vid det här laget gått långt bortom stadiet av studentdemonstrationer. Det var som om någon hade satt en stor snöboll i rullning ned för ett brant berg, så att den bara fortsatt att öka i storlek och hastighet. De mest oväntade lagren drogs med i den revolutionära kampens strömvirvel. Anställda inom filmbranschen ockuperade Cannesfestivalen. Stora franska regissörer drog tillbaka sina filmer från tävlingen och juryn avgick, vilket tvingade festivalen att stänga.
Den 20 maj var uppskattningsvis 10 miljoner arbetare ute i strejk, och landet var praktiskt taget paralyserat. Den 22 maj lade oppositionen fram ett misstroendevotum som bara kom elva röster från att vinna majoritet i nationalförsamlingen. Regeringen vacklade och de Gaulle var förtvivlad. Men precis vid denna tidpunkt kastade fackföreningarnas ledare ut en livlina till de Gaulle, och presenterade ett uttalande om att de var villiga att förhandla med arbetsgivarorganisationen och regeringen.
En amnesti för demonstranter röstades igenom i nationalförsamlingen. Naturligtvis! När de misslyckats med att krossa rörelsen med repression, tog myndigheterna sin tillflykt till eftergifter i ett försök att kyla ner situationen och vinna tid. Således samarbetade regeringen och fackföreningsledarna för att avstyra den revolutionära rörelsen och leda in den på säkra spår. Medan de erbjöd eftergifter till ledarna för studenterna och facken, fortsatte staten ändå med selektiv repression mot vad den betraktade som subversiva element. Daniel Cohn-Bendit, en anarkistisk student, fick sitt uppehållstillstånd tillbakadraget. Detta var ett dumt drag, då Cohn-Bendits egentliga inflytande i rörelsen var minimalt. Men regeringens handlande lyckades med att provocera fram en massdemonstration i Paris i protest.
De Gaulle demoraliserad
De Gaulles biograf, Charles Williams, beskriver målande hans sinnestillstånd kvällen då hans tal till nationen skulle sändas den 24 maj:
”Det råder inga tvivel om att, efter upprymdheten i Rumänien, generalen skakats häftigt av vad han möttes av vid sin återkomst till Frankrike. Under de följande tre dagarna, hade han framstått för åtminstone en besökare, som inte träffat honom på ett tag, att vara gammal och obeslutsam, hans kutryggighet förstärkt. Det verkade som om det hela höll på att bli för mycket för honom.
Sändningen den 24 maj, när den kom, var en fullständig flopp. Generalen både såg ut och lät förslagen och rädd. Det är sant att han tillkännagav en folkomröstning om ’deltagande’, men det stod inte klart i vilka exakta termer frågan skulle ställas, och det verkade för dem som hörde honom att han var misstänkt lik en maskin. Han sade att det var statens plikt att upprätthålla den allmänna ordningen, men hans röst saknade sin gamla resonans, och fraserna, om än fortfarande i samma allvarsamma språk, hade på något sätt inte längre någon övertygelse. Han framstod som en gammal man, trött och sårad. Han visste själv om det. ’Jag missade måltavlan’ sa han den kvällen. Det bästa som Pompidou kunde svara var: ’Det kunde varit värre.’” (C. Williams, The Last Great Frenchman. A life of General De Gaulle, s. 463-4, vår kursiv)
”Men de Gaulles humör hade blivit ännu värre på morgonen den 25. Han var, med en av hans ministrars ord, ’hopsjunken och åldrad.’ Han upprepade hela tiden, ’Det är en röra.’ En annan minister möttes av en gammal man som ’saknade ”känsla” för framtiden’. Generalen skickade efter sin son Philippe, som fann sin far ’trött’ och noterade att han knappt sovit. Philippe föreslog att hans far skulle bege sig till hamnen i Brest vid Atlanten – skuggor av 1940 – men fick svaret att han inte skulle ge upp.
Från den 25 till 28 maj var de Gaulle djupt nedstämd. Pompidous förhandlingar med fackföreningarna hade varit en fars. Han hade bara gett dem allt de bett om: stora löneökningar och sociala förmåner, och en ökning av minimilönen med 35 procent. Den enda haken var att CGT, även efter att överenskommelsen hade undertecknats, insisterade på att den måste godkännas av deras medlemmar. George Séguy, CGT-ledaren, skyndade iväg till Parisförorten Billancourt, där 12 000 Renaultarbetare var i strejk. När överenskommelsen presenterades för dem, förnedrade de Séguy genom att rata den fullständigt. Grenelleöverenskommelsen, som den kallades, var dödfödd.
Ministerrådet möttes klockan 15:00 den 27 maj, kort efter Renaultarbetarnas avvisande av Grenelleöverenskommelsen. Generalen satt i presidiet, men det noterades att hans hjärta och sinne var frånvarande. Han stirrade på sina ministrar utan att se dem, hans armar låg platt på bordet framför honom, hans axlar var hopsjunkna och han verkade fullständigt likgiltig inför vad som pågick omkring honom. Det hölls en diskussion om folkomröstningen; generalen hörde tydligen bara delar av den.” (Ibid., s. 464-5, vår kursiv)
Dessa utdrag från en sympatiskt inställd biografi målar upp en tydlig bild av total desorientering, panik och demoralisering. Enligt den amerikanska ambassadören sade de Gaulle till honom: ”Spelet är över. Om några få dagar kommer kommunisterna sitta vid makten.”
Militärt ingripande?
Situationen hade nu nått en punkt då den inte längre kunde lösas med vanliga parlamentariska medel. Vad kunde göras? Ett militärt ingripande var en av de möjligheter som de Gaulle hade övervägt redan från generalstrejkens början. Tidigt under strejken fanns planer på att arrestera fler än 20 000 vänsteraktivister och fängsla dem i ett idrottsstadion, där de skulle ha mött ett liknande öde som sina chilenska motsvarigheter fem år senare.
Men den planen sattes aldrig i verket. Den franska regeringens tankegångar liknade de som varje överklass genom historien haft när de ställts inför revolution. Tsar Nikolajs (”den blodige”, som de kallade honom) regering led inte av någon brist på förberedelser för ett eventuellt militärt ingripande innan februari 1917. Men huruvida sådana förberedelser kan förverkligas eller inte är en helt annan fråga, vilket Nikolaj fick erfara och betala priset för. Det avgörande under en revolution är inte regimens planerande, utan de verkliga styrkeförhållandena i samhället. De Gaulle var en intelligent borgare, och var fullt medveten om den verkliga situationen (men, som vi ska se, så underskattade han den inledningsvis, och begick därigenom ett väldigt allvarligt misstag. Precis som alla andra hade han inte förväntat sig att de franska arbetarna skulle röra på sig).
De Gaulle promenerade fram till avsatsen, blickade ner i avgrunden och ryggade tillbaka. Förskräckt av rörelsens storskalighet, blev generalen fullständigt pessimistisk. Han var övertygad om att de kommunistiska ledarna skulle komma till makten. Oräkneliga vittnen bekräftar att de Gaulle var helt förkrossad och demoraliserad, och vid åtminstone två tillfällen övervägde att fly landet. Hans son uppmanade honom att fly via Brest, och andra källor säger att han funderade på att stanna i Västtyskland, där han var på besök hos general Masseu. De Gaulle var en listig och beräknande politiker som aldrig agerade på infall, och nästan alltid höll sig lugn. När han berättade för den amerikanska ambassadören att ”spelet är över, och om ett par dagar kommer kommunisterna att ha makten”, så var det för att han trodde på det. Och han var inte ensam om det, utan det gjorde även större delen av borgarklassen.
På papperet hade de Gaulle en formidabel repressiv apparat till sitt förfogande. Det fanns omkring 144 000 beväpnade poliser av olika slag, inklusive 13 500 av de ökända kravallpoliserna CRS, plus omkring 261 000 soldater stationerade i Frankrike eller Västtyskland. Om man närmar sig frågan ur en rent kvantitativ synvinkel, skulle man behöva utesluta inte bara en fredlig omdaning av samhället, utan möjligheten att genomföra en revolution överhuvudtaget, och det inte bara i Frankrike 1968. Ur denna synvinkel skulle inte en enda revolution genom historien ha kunnat lyckas. Men man kan inte ställa frågan på det sättet.
I varje revolution höjs röster som försöker att skrämma den undertryckta klassen med hotet om våld, blodspillan och ”inbördeskrigets oundviklighet.” Kamenev och Zinovjev talade på precis samma sätt dagarna innan resningen i oktober 1917. Heinz Dietrich och reformisterna i Venezuela använder samma argument i dag i ett försök att hålla tillbaka den venezuelanska revolutionen.
Till och med inom bolsjevikpartiet fanns det motståndare till upproret, som såg tillräckliga skäl för pessimistiska slutsatser. Zinovjev och Kamenev varnade för att underskatta fiendens styrkor:
”Petrograd kommer att avgöra och i Petrograd har fienden betydande styrkor: 5 000 junkrar, utomordentligt beväpnade och kunniga i hur de ska kämpa, och sedan arméhögkvarteret, och sedan chocktrupperna, och sedan kosackerna, och sedan en betydande del av garnisonen, och sedan en mycket betydande andel av artilleriet utspritt som en solfjäder kring Petrograd: Dessutom kommer fienden nästan säkert med den centrala exekutivkommitténs hjälp att försöka föra in trupper från fronten…”
Trotskij svarade Kamenev och Zinovjevs invändningar som följer:
”Förteckningen låter imponerande, men det är bara en förteckning. Om en armé i sin helhet är en kopia av samhället, är båda arméerna, när samhället öppet splittras, kopior av de två stridande lägren. De besuttnas armé var maskstungen av isolering och förfall.” (Trotskij, Den ryska revolutionens historia)
I paniktillstånd försvann de Gaulle plötsligt. Han reste till Tyskland där han gjorde ett hemligt besök hos general Masset, befälhavaren för de franska trupper som var stationerade i Baden-Württemberg. Det exakta innehållet i deras samtal kommer kanske aldrig bli känt, men det krävs inte särskilt mycket fantasi för att lista ut vad han frågade om. ”Kan vi lita på armén?” Svaret finns inte bevarat i några skriftliga källor, av uppenbara skäl. The Times sände dock sin korrespondent till Tyskland för att intervjua de franska soldaterna, av vilka majoriteten var värnpliktiga från arbetarklassen. En av de som intervjuades av The Times besvarade frågan om han skulle skjuta mot arbetarna på följande sätt: ”Aldrig! Jag tycker att deras metoder verkar vara lite väl hårda, men jag är själv en arbetarson.”
I sin ledarartikel ställde The Times den avgörande frågan: ”Kan de Gaulle använda armén?” och besvarade sin egen fråga med att säga att han kanske skulle kunna använda den en gång. Med andra ord att en enda, blodig sammandrabbning skulle vara tillräcklig för att slita armén i stycken. Det var bedömningen som några av det internationella kapitalets tyngsta experter gjorde. Det finns ingen anledning att tvivla på att de hade rätt den här gången.
Statens kris
Den 13 maj antog en fackförening för poliser, som organiserade 80 procent av den uniformerade personalen, ett uttalande om att den:
”… tolkar premiärministerns uttalande som ett erkännande av att studenterna hade rätt, och som ett fullständigt avståndstagande från polisens agerande som regeringen själv beordrat. Under dessa förhållanden, är den förvånad att det inte gjordes försök till en effektiv dialog med studenterna innan dessa beklagliga konfrontationer ägde rum.” (Le Monde, 15 maj 1968)
Om detta var polisens hållning, så kan man anta att revolutionens effekt på armén var ännu större. Trots bristen på information rapporterades det om oroligheter bland de väpnade styrkorna, och till och med om ett myteri i flottan. Hangarfartyget Clemenceau, som skulle iväg till Stilla Havet för ett kärnvapentest, vände plötsligt och kom tillbaka till Toulon utan förklaring. Det kom rapporter om ett myteri ombord och flera besättningsmän sades vara ”förlorade till havs.” (Le Canard Enchainé, 19 juni, en fullständigare rapportering publicerades i Action den 14 juni, men denna konfiskerades av myndigheterna).
”Makten växer ur gevärets mynning”, enligt Maos kända aforism. Men gevär måste bäras av en soldat, och soldater lever inte i ett vakuum, utan påverkas av stämningen bland massorna. I varje samhälle kommer polisen att vara mer reaktionär än armén. Men polisen i Frankrike, för att citera The Times löpsedel den 31 maj, ”kokade av missnöje.”
”De kokar av missnöje över hur regeringen har behandlat dem”, står det i artikeln, ”och en avdelning som jobbar med underrättelser om studenternas aktiviteter har avsiktligt undanhållit information från regeringen om studentledare som stöttat polisens krav på ökad finansiering.
[…] Inte heller har polisen imponerats av regeringens uppträdande sedan oroligheterna utbröt. ’De är livrädda för att tappa vårt stöd’, sade en man.
Sådant missnöje är en av orsakerna till Parispolisens märkbara inaktivitet de senaste dagarna. Förra veckan vägrade poliser från flera lokala stationer att gå ut i tjänst på huvudstadens gator och torg.” (The Times, 1968-05-31, vår kursiv)
En pamflett som gavs ut av medlemmar av RIMECA (ett regemente av mekaniserat infanteri) stationerade i Mutzig nära Strassburg tyder på att delar av armén redan påverkats av stämningen bland massorna. Det innehöll följande avsnitt:
”Precis som alla värnpliktiga är vi instängda i våra baracker. Vi förbereds på att ingripa som repressiva styrkor. Arbetarna och ungdomarna måste känna till att soldaterna från kontingenten ALDRIG KOMMER ATT SKJUTA MOT ARBETARE. Vi i aktionskommittéerna motsätter oss till varje pris att soldater ska omringa fabriker.
I morgon eller i övermorgon förväntas vi omringa en vapenfabrik som de tre hundra arbetare som jobbar där vill ockupera. VI SKALL FRATERNISERA.
Soldater i vår kontingent, bilda kommittéer!” (citat från Revolutionary Rehearsals, s. 26)
Att ett sådant flygblad producerades var uppenbart ett exceptionellt exempel från de mest revolutionära elementen bland de värnpliktiga. Men mitt under en revolution av sådan enorm skala, är det möjligt att betvivla att fotfolket inom armén skulle ha gripits av de upproriska stämningarna? Det internationella kapitalets experter tvivlade inte på det. Det gjorde inte heller deras franska kollegor.
Vem räddade de Gaulle?
Det blev inte armén eller polisen (som var så demoraliserad att till och med den reaktionära avdelningen för underrättelseinformation, som vi såg, vägrade att samarbeta med regeringen mot studenterna) som räddade situationen för den franska kapitalismen. Det var de stalinistiska och fackliga ledarnas agerande. Det är inte bara vi som har dragit den slutsatsen, utan den får stöd från en av de mest osannolika källorna. I avsnittet om maj 1968 i Encyclopedia Britannica, kan man läsa följande:
”De Gaulle framstod oförmögen att hantera krisen eller att ens förstå dess natur. Ledarna för kommunistpartiet och fackföreningarna, å andra sidan, erbjöd honom andrum; de motsatte sig fortsatt uppror, uppenbart i rädsla för att tappa sina följare till sina mer extremistiska och anarkistiska rivaler.”
Eftersom han hade tvingats in i ett hörn, gick premiärminister Georges Pompidou med på att förhandla med allihop. När den härskande klassen står inför hotet att förlora allt, kommer den alltid att vara beredd att göra stora eftergifter. För att få ut de ockuperande arbetarna från fabrikerna, snubblade de över varandra i sin iver att erbjuda de fackliga ledarna långt mer än vad de någonsin bett om under den föregående perioden: minimilönen skulle höjas, arbetstiden kortas, pensionsåldern skulle sänkas och föreningsrätten återställas. I ett försök att lugna studenterna godtog Pompidou utbildningsministerns ansökan om att avgå.
Både regeringen och de fackliga ledarna var förskräckta av rörelsens omfattning och beslöt att stoppa den. Den 27 nåddes en överenskommelse mellan facken, arbetsgivarorganisationerna och regeringen. Men det var svårt för fackföreningsledarna att övertyga arbetarna om överenskommelsen. Trots de stora eftergifterna vägrade arbetarna på Renault och andra stora företag att återgå till arbetet. Jag befann mig i Paris i samband med dessa tumultartade händelser och jag minns att jag stod i en bar i Paris med ett mängd andra människor och följde det tv-sända massmötet i den gigantiska Renaultfabriken, där ett enormt antal arbetare hade samlats, en del sittandes på kranarna eller maskinerna, för att lyssna på CGT:s generalsekreterare George Séguis presentation av vad företagsägarna gått med på: stora lönehöjningar, pensioner, arbetstidsförkortning och så vidare. Men mitt under hans tal blev han överröstad av arbetarna som skanderade: ”Gouvernement populaire! Gouvernement populaire!” Vad jag kan komma ihåg fick han inte ens avsluta sitt tal.
Vid det här laget hade arbetarna utvecklat en känsla för sin egen makt. De insåg att de hade makten inom räckhåll och de ville inte släppa den. Klockan 17:00 marscherade 30 000 studenter och arbetare från Gobelins till Charlétystadion, där de höll ett möte där Pierre Mendès-France deltog. En demonstration utropad av CGT samlade åtminstone en halv miljon arbetare och studenter på Paris gator. Än en gång var det mål som ledarna för fackföreningarna och kommunistpartiet hade att öppna en säkerhetsventil och lätta på trycket, eftersom de snabbt höll på att tappa kontrollen över rörelsen.
Initiativet övergår till reaktionen
I en radiosändning den 30 maj meddelade president de Gaulle att nationalförsamlingen skulle upplösas och att valet skulle äga rum som vanligt. Georges Pompidou skulle sitta kvar som premiärminister. Han antydde också att våld skulle användas för att upprätthålla ordningen, om det blev nödvändigt. Detta var ett meddelande riktat mot fackföreningarnas och kommunistpartiets ledare. Han erbjöd dem den frestande möjligheten att hålla val och kanske vinna ministerposter inom den borgerliga regimen, samtidigt som han varnade dem för att borgarklassen inte skulle ge upp sin makt utan kamp.
Regeringen ombildades och val utropades till den 23 och 30 juni. Samtidigt försökte de Gaulle att mobilisera sina styrkor utanför parlamentet. Några tiotusentals regeringsvänner marscherade från Concorde till Étoiletorget. Liknande demonstrationer till stöd för regeringen hölls runtom i Frankrike. Men en snabb titt på fotografierna i tidningarna avslöjar dessa demonstrationers verkliga sammansättning: Gamla borgmästare draperade med trikoloren, bukiga medborgare ur medelklassen, ålderspensionärer, och liknande bottenskrap från samhällets mer välbeställda skikt.
Bara att jämföra dessa bilder med bilderna från den massiva arbetardemonstration som ägt rum några dagar tidigare var tillräckligt för att avslöja det verkliga styrkeförhållandet. Allt det som var livfullt och starkt i det franska samhället fanns samlat under revolutionens fana, medan allt som var dött och ruttet stod på andra sidan barrikaderna. En liten men bestämd knuff hade varit allt som krävts för att rasera hela det gamla samhället. Allt som behövdes var en sista dödsstöt. Men den utdelades aldrig. Den starka hand som höll i makten blev klen och föll.
Arbetarklassen kan inte hållas i ett tillstånd av brinnande kampvilja under obegränsad tid. Den kan inte slås av eller på på samma sätt som man öppnar och stänger en vattenkran. När arbetarklassen mobiliserats för att förändra samhället, så måste den gå hela vägen eller misslyckas. Samma sak gäller vid varje strejk. I början är arbetarna entusiastiska och deltar gärna på alla massmöten. De är redo att kämpa och att göra uppoffringar. Men om strejken drar ut på tiden utan slut i sikte, kommer stämningen att ändras. Med början bland de svagare elementen, kommer en trötthet att börja spridas. Deltagandet vid massmötena kommer att falla och arbetarna kommer att vilja återgå till jobbet.
Fackföreningsledarna var mycket nöjda med de eftergifter som kapitalisterna skyndsamt gått med på – som en desperat kastad livboj från ett sjunkande skepp. Minimilönen höjdes till tre franc i timmen, lönerna höjdes och andra förbättringar gjordes. I avsaknad av något annat perspektiv accepterade många arbetare det som facken presenterade som en seger. På tisdagen efter helgen i början av juni, avslutades de flesta strejkerna och arbetarna gick tillbaka till jobbet.
1968 var en revolution
Vad är en revolution? Trotskij förklarade att en revolution är en situation där den stora massan av vanligtvis passiva män och kvinnor börjar delta aktivt i samhällets liv, då de utvecklar medvetenhet om sin styrka och börjar röra sig för att ta sitt öde i sina egna händer. Detta är precis vad en revolution är. Och det är vad som inträffade på kolossal skala i Frankrike 1968.
De franska arbetarna spände sina muskler, och blev medvetna om den enorma styrka de hade. Här såg vi den ofantliga styrka som arbetarklassen har i det moderna samhället: Inte en glödlampa lyser, inte ett hjul rör sig och inte en telefon ringer utan arbetarnas tillåtelse. 1968 var det slutgiltiga svaret till alla ynkryggar och skeptiker som betvivlar proletariatets förmåga att förändra samhället.
Styrkeförhållandet mellan klasserna uttrycktes här, inte bara som någon abstrakt potential eller statistik, utan som en faktisk kraft på gatorna och i fabrikerna. I verkligheten låg makten i arbetarnas händer, men de var inte medvetna om det. Men precis som vilken armé som helst behöver arbetarklassen en ledning. Det var vad som saknades 1968. De som borde ha erbjudit ledning – ledarna för klassens massorganisationer, fackföreningarna och kommunistpartiet – hade inget perspektiv om att ta makten. Det enda de brydde sig om var att få slut på strejken så snabbt som möjligt, lämna tillbaka makten till borgarklassen och återvända till ”det normala”.
En generalstrejk skiljer sig från en vanlig strejk i det att den ställer frågan om makten i samhället. Frågan handlar inte om den ena eller den andra lönehöjningen, utan vem det är som egentligen bestämmer.
Under kampens gång utvecklades arbetarnas medvetenhet i en svindlande hastighet. De insåg att detta inte var en vanlig strejk för ekonomiska krav, utan något mycket större. De blev medvetna om vilken kraft som vilar i deras händer och såg svagheten hos de som skulle föreställa att representera hela statsapparatens makt. Allt som hade krävts hade varit att låta varje arbetsplats välja delegater och koppla samman de olika lokala och regionala strejkkommittéerna, för att slutligen bilda en nationell kommitté som skulle kunna ta makten och sopa undan den gamla staten ned i historiens soptunna.
Men inget av detta gjordes och rörelsens enorma revolutionära potential skingrades, precis som vattenånga som försvinner ut i tomma luften istället för att driva en maskin. I slutändan återvände arbetarna till jobbet och den härskande klassen kunde återta makten. När rörelsen tappade fart, började staten utkräva sin hämnd. Det inträffade flera våldsamma incidenter, särskilt den 11 juni, då 400 skadades, 1 500 arresterades och en demonstrant dödades i Montbéliard. Följande dag förbjöds demonstrationer i hela Frankrike. Dagen efter det utrymdes studenterna från Odéon och två dagar senare från Sorbonne.
Därefter började häxjakten. 102 journalister sparkades från de statliga radio- och tv-kanalerna för sina aktiviteter under revolutionen. Polisen skickades till Nenterre- och Sorbonneuniversiteten för att genomföra kontroller av studenternas id-kort och drogs inte tillbaka förrän 19 december. Nationalförsamlingen antog ett nedskärningspaket den 28 november. Samma stad som inte tvekat inför att misshandla demonstrerade studenter släppte nu fram fascisterna och den terroristiska extremhögern i OAS. Medan Cohen-Bendit utvisades från Frankrike, tilläts Georges Bidault att återvända och Raoul Salan släpptes ur fängelset.
De reformistiska och stalinistiska ledarna bestraffades för sin feghet genom att inte ens få de ministersposter som de hade önskat sig. Valkampanjen började den 10 juni. I den första valomgången tappade vänsterfederationen och kommunisterna mark. I den andra omgången en vecka senare vann högern överlägset. Vänstern tappade 61 riksdagsplatser och kommunisterna 39. Pierre Mendès-France blev inte omvald i Grenoble. Kommunistpartiet, som 1968 var den franska arbetarklassens främsta parti, gick in i en period av nedgång som slutade med att socialistpartiet, som verkat dött och bara haft fyra procent av rösterna, gick om dem. Den kommunistiska fackföreningen CGT tappade till förmån för CFDT, som haft en mer stridbar hållning under 1968.
De franska arbetarnas fantastiska kamp slutade således i nederlag. Men traditionerna från maj 1968 lever vidare i de franska arbetarnas och hela världens medvetande. Efter en lång period av ekonomiskt uppsving har det kapitalistiska systemet i dag än en gång gått in i en kris där alla de motsättningar som byggts upp den tidigare perioden träder i förgrunden. Stora strider mellan klasserna står på dagordningen över hela Europa.
Vi har inget till övers för de småborgerliga före detta revolutionärer som talar om 1968 i sentimentala och nostalgiska ordalag som om det vore forntidshistoria utan relevans för den värld vi lever i idag. Förr eller senare kommer händelserna 1968 att återupprepas på en ännu högre nivå. Vilket land är den troligaste kandidaten för ett sådant scenario? Det skulle mycket väl kunna vara Frankrike, men det kan även bli Italien, Grekland, Portugal, Spanien såväl som en rad andra länder, och inte nödvändigtvis i Europa. Vi ser fram emot detta. Det är vad vi vill ha och vi förbereder oss för det. Vi kämpar för att förbereda förtruppen så att vi kan lyckas nästa gång. Och inför detta storslagna proletära jubileumsår säger vi: Revolutionen är död. Länge leve revolutionen!
London, 2 maj 2008.