En billig och simpel anti-muslimsk skräpfilm med titeln The Innocence of Muslims som producerats och spridits av reaktionära kristna fundamentalister i USA lades upp på internet i juli. Den har orsakat protester i många länder runt om i världen, vilket bland annat lett till attacker på amerikanska ambassader. I Libyens fall ledde attackerna mot konsulatet i Benghazi också till att fyra amerikanska diplomater dog. Låt oss gå in djupare på frågan om varför.
Enligt uppgift hade filmen från början titeln Desert Warriors och handlade inte alls om profeten Muhammed. Skådespelarna som deltog i filmen säger att de inte var medvetna om att filmen skulle handla om Muhammed och att dess handling har dubbats på i efterhand. Manuset var medvetet skrivet för att förolämpa muslimer.
Till en början var det inte ens klart vem som låg bakom filmen. Ett rykte på nätet sa att filmen hade skapats av en viss ”Sam Bacile” och finansierats av ”över 100 judiska finansiärer”. Syftet var tydligt: att få det att framstå som om filmen var en amerikansk/judisk produkt gjord för att provocera muslimer.
Senare kom det fram att Sam Bacile inte fanns och att filmens verkliga skapare var en dömd bedragare vid namn Nakoula Bassely. Nakoula är en egyptisk kopter med kopplingar till högerextrema evangeliska kristna i USA, vilka också hjälpt till med att producera filmen. En av dessa är en viss Steve Klein, en före detta marinkårssoldat som har varit inblandad i att träna milismän i kyrkor i Kalifornien. Han har också varit aktiv i protester mot abortkliniker, mot moskéer i USA och till och med mot Mormonkyrkor.
”Filmen” visades bara en gång i Los Angeles, och drog en mycket liten publik. Den ökända Floridabaserade ”pastorn” Terry Jones, som förra året gjorde rubriker när han offentligt brände Koranen, försökte sprida filmen utan någon större framgång. I juli lade filmens skapare upp den på YouTube, något som gick de flesta obemärkt förbi. Detta kunde ha varit slutet på hela historien och filmen skulle ha försvunnit i obskyr glömska som många andra liknande filmer innan den.
Men upphovsmännen var inte nöjda med detta. De lät dubba den till arabiska och lade upp också denna version av filmen på YouTube. Men trots dessa reaktionära högerdemagogers alla tappra ansträngningar fick filmen fortfarande inget genomslag.
In på arenan kliver då en viss Sheik Khaled Abdallah. Vem är denna Abdallah? Han är en egyptisk TV-personlighet som har ett eget program på den islamistiska satellit-TV-kanalen al-Nas. Han har jämförts med Amerikanen Glenn Beck som har olika TV- och radioprogram och som sägs försvara ”traditionellt amerikanska” och kristet fundamentalistiska värderingar. Abdallah tycker inte om den ”arabiska våren” och har enligt vissa källor kallat de modiga egyptiska ungdomarna som var de största pådrivarna av den egyptiska revolution som störtade Mubarak för ”värdelösa ungdomar”. Och precis som Glenn Beck i USA försöker han medvetet underblåsa konflikter mellan muslimer och kristna.
När han upptäckte filmen The Innocence of Muslims kände han sig manad att visa ett provokativt klipp ur filmen där skådespelaren som spelar Muhammed kallar en åsna ”det första muslimska djuret”. Det var efter det som historien började leva sitt eget liv. Det är tydligt att Abdallah är välbekant med den gamla romerska metoden ”söndra och härska”. Han är särskilt intresserad av att sprida hat mot egyptiska kopter som utgör ungefär tio procent av befolkningen i Egypten.
Vi får inte glömma att under den egyptiska revolutionens mest intensiva och största massmobiliseringar förenade sig vanliga egyptiska kopter och muslimer ur arbetarklassen i enad kamp mot Mubaraks regim. I detta kunde vi se vilken potential som finns i arbetarklassens kampenhet, vilken kom till uttryck flera gånger. Efter Mubaraks fall försökte den gamla regimen med militära provokationer bryta den enighet som revolutionen format mellan muslimer och kopter, genom att organisera sekteristiskt våld mellan grupperna. Abdallahs TV-program är ännu en del av dessa försök att splittra de egyptiska arbetarna och ungdomarna längs religiösa skiljelinjer. Abdallah riktar in sig på Egyptens koptiska kristna.
Det var sändningen av det ökända klippet på Abdallahs TV-program som gav filmen större uppmärksamhet, särskilt bland Salafisterna, den islamistiska fundamentalistiska rörelse som är den näst största gruppen i den egyptiska parlamentet. Fram tills dess hade små grupper av organiserade Salafister utan framgång försökt bygga en proteströrelse med regelbundna demonstrationer utanför USA:s ambassad i Kairo. Men Abdallah kom till deras räddning, och kunde väcka anti-amerikanska känslor med hjälp av den numera ökända filmen.
Protesterna i Kairo följdes av händelserna i Benghazi där fyra av USA:s diplomater dödades. Därefter spred sig protesterna till Bangladesh, Pakistan, Afghanistan, Irak, Marocko, Indonesien och andra länder. Västerländska medier använde detta för att måla upp en bild av en ”muslimsk värld” som domineras av reaktionärer och muslimska fundamentalister.
Men sanningen är att de som deltog i protesterna var ganska få. I Teheran deltog till exempel inte mer än 500 personer som skanderade ”död åt Amerika”; i Libanon deltog inte mer än 200, i Jerusalem omkring 300, i Marocko rapporterade media om ”hundratals Salafister som brände USA:s flagga”. Den största rapporterade demonstrationen ägde rum i Jordanien där det hävdades att 2000 deltog. Enligt Al-Jazeera var det totalt runt 5000 personer i mellanöstern som deltog i protesterna efter fredagsbönen. Detta är långt ifrån en reaktionär ”massrörelse”. Det är faktiskt mycket få och massmedia överdriver protesternas storlek för att få det att verka större än det är.
Om vi jämför dessa siffror med hur många som deltog i den rörelsen som blev känd som den ”arabiska våren”, det vill säga revolutionen i Tunisien, Egypten och ett par andra länder, då får vi en långt mer realistiskt bild av hur läget är på marken. Samtidigt som media är väldigt intresserade av att belysa fundamentalisternas protester är man väldigt förtegen om exempelvis vanliga människor i Libyen som protesterar mot fundamentalisterna!
Men med det sagt får man inte glömma att det finns en berättigad anti-imperialistisk stämning hos massorna i mellanöstern och på andra platser. Vi får inte glömma att det var den amerikanska imperialismen som under årtionden ekonomiskt och militärt stödde alla de genomruttna regimer som förtrycker folken i mellanöstern. Man ger fortfarande stöd till regimer som den i Saudiarabien. De vände lämpligt nog bort ögonen när den saudiska militären tog sig in i Bahrain för att krossa den gryende revolutionen där. De har konspirerat bakom folkets ryggar för att avleda deras uppmärksamhet och gett sitt stöd till reaktionära grupper som Muslimska brödraskapet i Egypten och andra länder. Den härskande klassen i USA är inga vänner till mellanösterns arbetande massor.
Detta förklarar hur reaktionära typer som Sheikh Khaled Abdallah så enkelt kan sprida anti-amerikanska idéer bland massorna. Tyvärr förvandlas en befogad anti-imperialism till något reaktionärt. Detta är bara möjligt eftersom massorna inte har något eget parti i Egypten som kan ena arbetarklassen i klassfrågor. I ett sådant vakuum är det lätt för reaktionära figurer att hitta manöverutrymme.
Bakom deras prat om anti-imperialism döljer sig fundamentalisternas egen reaktionära agenda. Vi får inte glömma att USA-imperialismen har understött, finansierat och använt sig av muslimsk fundamentalism när det gynnat dess intressen. När USA försökte störta den pro-sovjetiska regimen i Afghanistan, ett resultat av Saur-revolutionen 1978, led de inga samvetskval över att stödja några av landets mest reaktionära, efterblivna element, vilka senare blev kända som Talibanerna.
Sanningen är att de muslimska fundamentalisterna utnyttjar en befogad anti-imperialistisk känsla som finns hos massorna, bara för att kunna avleda den längs fullständigt reaktionära villovägar. Lenin kunde för länge sedan förutse denna risk. I sina Utkast till teser om den nationella och koloniala frågan till den Kommunistiska internationalens andra kongress skrev han följande:
När det gäller de mer reaktionära staterna och nationerna, som domineras av feodala eller patriarkala och patriarkalt-agrara förhållanden är det extra viktigt att komma ihåg:
För det första att alla kommunistiska partier måste ge sitt stöd till den borgerliga befrielsekampen i dessa länder, och att plikten att ge det mest aktiva stödet först och främst ligger hos arbetarna i det land som nationen i fråga är kolonialt eller ekonomiskt beroende av;
För det andra behovet av att bekämpa prästerskapet och andra reaktionära och medeltida krafter i underutvecklade länder;
För det tredje behovet av att bekämpa pan-islamism och liknade ideologier, som försöker kombinera befrielserörelsen från europeisk och amerikansk imperialism med försöket att stärka khanernas, storgodsägarnas, mullornas, etc. positioner.”
Idag finns det tyvärr människor inom vänstern som har glömt, eller aldrig förstått, den grundläggande marxistiska ståndpunkten i förhållande till det reaktionära muslimska prästerskapet. Det står klart att de mest reaktionära delarna av det muslimska prästerskapet har spelat en viktig roll i att försöka piska upp reaktionära stämningar med hjälp av den senaste provokationen från de reaktionära kristna fundamentalisterna i USA. Prästerskapet är inte genuint anti-imperialistiskt utan utnyttjar bara massornas befogade ilska för att befrämja sin egen agenda, som är utformad för att underminera de revolutioner som har brutit ut i mellanöstern och Nordafrika!
Enligt uppgifter från Egypten, har de huvudsakliga organisatörerna av dessa protester varit reaktionära Salafist-grupper. Men av rädsla för att bli utmanövrerade av Salafisterna har det Muslimska brödraskapet också organiserat ett par demonstrationer. Både Salafisterna och det Muslimska brödraskapet försöker aktivt undergräva den egyptiska revolutionen och finns det då något bättre sätt än att splittra upp arbetarklassen i dess olika religiösa grupper? Avsaknaden av någon verklig förbättring för arbetarklassen och ungdomen i Egypten sedan Mubaraks fall har också lett till en viss trötthet och pessimism hos ett visst skikt av massorna som aktivt deltog i revolutionen. Under sådana omständigheter kan protester som drar ett par hundra, eller som mest ett par tusen, verka mycket mer betydelsefulla än vad de egentligen är. Vad de försöker göra är att de försöker försvåra klasskampen i landet, besegra arbetarna och vrida landet åt höger. Vår uppgift som marxister är att belysa detta och förklara behovet av att arbetarklassen enar sig i kampen.
Det måste understrykas att den kristna fundamentalismen, och den reaktionära högern generellt i USA, och de muslimska fundamentalisterna i de länder som domineras av islam, lutar sig mot varandra och använder varandra. Provokationer som den som nu organiserats av reaktionärer i USA, ger ammunition åt fundamentalisterna i länder som Egypten. Detta används i sin tur av högerkristna fundamentalister i USA för att måla en bild av en USA-hatande ”Muslimsk värld”. Båda har som mål att splittra arbetarklassen; båda konspirerar mot den arabiska revolutionen; båda är fiender till arbetarklassen i alla länder.
Vid tillfällen som dessa är det lätt att låta mediecirkusen stiga en åt huvudet. Dess mål är att avleda uppmärksamheten från vad som verkligen händer. Kapitalismens kris fick sitt uttryck i den arabiska världen i form av den tunisiska och egyptiska revolutionen. Dessa händelser inspirerade arbetare och ungdomar över hela världen. I USA i form av massprotesterna i Wisconsin i början av 2011 när vi kunde se att den amerikanska arbetarklassen identifierade sig med massrörelsen i Egypten. Vi kunde till och med se banderoller med slagord som ”Kämpa som en egyptier”. Senare inspirerades arbetare och ungdomar över hela världen av Occupy-rörelsen i USA som i sin tur också inspirerade massorna i arabvärlden.
Trots sina klumpiga försök kommer inte den reaktionära högern i USA och deras motsvarigheter i mellanöstern att lyckas med sin manöver. Kapitalismens kris är obeveklig. Tillvaron för massorna över hela världen håller på att bli outhärdlig. Överallt bryter klasskampen fram. Vi har sett det i Kairo och vi har sett det i Wisconsin, senare också i New York, sedan i Aten. För tillfället kan vi bevittna det i Spanien och Portugal. Den sprider sig överallt.
Därför kan vi komma att förvänta oss fler billiga försök att piska upp nationalistiska och religiösa stämningar. Men vad dom än åstadkommer kan dom inte komma ifrån det faktum att det kapitalistiska systemet över hela världen har misslyckats. Eftersom det tar ifrån arbetare alla de förmåner man kämpat sig till och tidigare kunnat åtnjuta, är detta system dödsdömt. Klasskamp på världsskala är vad som förbereds, och det är detta som skrämmer de härskande klasserna i alla länder. Aldrig har slutorden i det kommunistiska manifestet låtit mer sanna: ”Arbetare har bara sina bojor att förlora, men en hel värld att vinna. Arbetare i alla länder förena er!”
Översättning från engelska av Alexandra Bryngelsson.