Lördagen den 27 februari samlades ca 500 människor på Hjalmar Brantingsplatsen för att visa sitt motstånd mot regeringens rasistiska asylpolitik. Revolution var på plats med fem kamrater som sålde 25 tidningar och diskuterade med många, varav i princip alla kom från en vänsterbakgrund. Majoriteten utgjordes av ungdomar.
Marschen gick symboliskt över Göta Älvbron ner till Gustaf Adolfs torg i protest mot de passkontroller som hindrar flyktingar att ta sig över Öresundsbron från Danmark. Slagorden var de klassiska: ”den som flyr har inget val, ingen människa är illegal!”, ”Inga gator, inga torg, åt rasister i Göteborg!”, ”No borders, no nations, stop deportations!”. Men det saknades tydligare slagord mot flyktingkrisens grundorsaker: kapitalism, imperialism och högerpolitik.
På plats hölls både tal och ett framträdande av Göteborgs feministiska kör. Parvaneh Hajiloo, en människorättskämpe som bedrivit kamp i Iran och suttit fängslad i fyra år på grund av sitt politiska engagemang, slog hammaren på spiken när hon sa att ”alla problem kommer bestå så länge kapitalismen finns kvar”. Detta möttes av spontana och stora applåder.
De andra talen handlade främst om flyktingarnas fruktansvärda situation, hur EU bygger murar, att rasismen växer, och allmänna vädjanden om människors medmänsklighet, tro på mänskliga rättigheter och spontan aktivism. Det främsta budskapet var att de som har haft privilegiet att växa upp i Sverige måste göra saker i sin vardag, som att dela saker på facebook, skriva brev till politiker eller läsa på om FN:s barnkonvention.
Talarledarens sista ord till demonstrationen var ”Er tystnad är någon annans vinning”. Problemet är att när det inte sammankopplas med en djupare politisk analys, så kommer en del tolka det som att det finns en särskild plikt i sig att vara ute på gatan och skrika bara för sakens skull, för att undvika dåligt samvete. Men vi marxister är emot att arbetare och ungdomar beskyller sig själva för världens problem och begränsar sig till individuella handlingar. För många består nämligen kampen i att få vardagen att gå runt.
Det behövs ett mer långtgående och övergripande perspektiv. Vi vill också pressa politiker, men inte genom att bara skicka brev eller sprida artiklar på sociala medier, utan genom att kämpa för en massrörelse som kopplar samman flyktingkrisen med behovet av att kämpa mot alla försämringar i Sverige, och för socialism. Flyktingkrisen måste användas för att avslöja kapitalismens oduglighet att tillfredsställa alla människors behov.
Det är kapitalisterna som tjänar på splittringen inom arbetarklassen, som gör miljardvinster på krig och som försämrar välfärden på grund av kapitalismens kris. Kampen stärks inte för att vi begränsar oss till allmänna vädjanden och därmed inger illusioner i högern inom arbetarrörelsen, borgerliga politiker och kapitalets inre medmänsklighet.
En orsak till att protester som denna tenderar att bli politiskt avslagna är arbetarrörelsens frånvaro.
Fackförbunden och Vänsterpartiet är de som har en tillräckligt stor massbas för att kanalisera den ilska som finns och se till att sammankoppla mindre protester kring särskilda frågor med den allmänna kampen mot ett sjukt och döende samhällssystem.
De spontana applåder som Parvaneh Hajiloos ord om kapitalismen fick visar om något den potential som finns. Vänsterpartiet måste bryta med regeringen och organisera den stora massan som desperat letar efter ett alternativ till den nuvarande politiken. Endast genom klasskamp kan vi bekämpa rasism och övervinna alla de fasor som det kapitalistiska systemet för med sig.
- Ned med fort Europa!
- Öppna alla gränser!
- Låt kapitalisterna betala!