Flera tidigare intagna på statliga ungdomshem har den senaste tiden vittnat i media om övervåld från personal och isolering på felaktiga grunder. Samtidigt vittnar personalen själva om att underbemanning gör det nästintill omöjligt att göra ett bra jobb.
Javiera Constanza, som tidigare bott på ett ungdomshem, beskriver hopplösheten som många känner för SR.
– Nedbrottningarna, det är det som varit värsta våldet som jag har upplevt där. Man känner ångest, man känner sig ensam och förtvivlad. Det känns som att hela vuxenvärlden är emot en. Man tappar hoppet och det bygger en jättestark tillitsbrist gentemot de vuxna som är där. Det är inte så att man direkt vill gå och berätta för en personal som brottat ned en att man mår dåligt.
Statens institutionsstyrelse (SiS) är den myndighet som ansvarar för tvångsvård och behandling av ungdomar. Dessa ungdomar har oftast problem med missbruk eller kriminalitet, eller så har de så stora psykosociala problem att det finns en risk för deras hälsa och utveckling. SiS tar också emot de som har dömts till sluten ungdomsvård.
Ofta skuldbeläggs enskilda socialarbetare för de missförhållanden som dessa unga lever i, vilket är ett enkelt sätt att avleda uppmärksamheten från den arbetsmiljö som socialarbetarna tvingas vistas i. Flertalet arbetare inom SiS vittnar om långa arbetspass, ibland helt utan rast då man inte vågar lämna sina kollegor ensamma. Hot och våld är en del av vardagen.
– Det är minimibemanning överallt och så har det varit länge. Hela tiden ska man bedöma risker och gör man det tolv timmar om dagen blir det tungt i huvudet till slut. Det ökar risken för att något ska hända, och tyvärr händer det” berättar Mika Erkkonen, socialarbetare på Sundbo ungdomshem, för Expressen.
I fackförbundet SEKO:s medlemsundersökning upplever 31 procent av arbetarna inom SiS att underbemanning försvårar möjligheten för dem att göra ett bra jobb dagligen eller nästan dagligen, och 33 procent upplever detta minst en gång i veckan. Underbemanning tillsammans med tilltagande administrativa uppgifter gör det nästintill omöjligt för socialarbetarna att genomföra ett bra behandlande arbete med ungdomarna och många upplever mer och mer att SiS bara blir ett ställe för förvaring. En av SEKO:s medlemmar förklarar att försämringarna gått snabbt.
– När jag började jobba för 12 år sedan hade vi 6 ungdomar placerade, nu har vi 9 ungdomar med samma bemanning.
Flera av medlemmarna anser också att ungdomarna får en allt mer komplicerad problembild och svårare psykisk ohälsa, något som gör att socialarbetarna behöver utstå allt mer hot och våld.
Ungdomar med svår psykosocial problematik skickas alltså till dessa hem för att få hjälp och behandling. Istället möts de av utarbetad personal som varken har de förutsättningar eller resurser som krävs för att kunna göra ett bra arbete.
Samtidigt står idag en riksdagsmajoritet bakom förslaget att flytta över ansvaret för de ungdomar som är dömda till sluten ungdomsvård från SiS till Kriminalvården. Men även om det skulle avlasta SiS, är det ingen lösning för de ungdomar som drabbas, som i så fall kommer att avtjäna sina straff tillsammans med vuxna kriminella. Hårdare straff kommer inte göra att ungdomsbrottsligheten försvinner.
Missbruk, kriminalitet och andra antisociala beteenden hos barn och unga ökar i takt med klassklyftor och fattigdom. Nedskärningarna i på ungdomsvården måste få ett slut – det behövs fler anställda och bättre arbetsvillkor. Men det räcker inte. Det som krävs är sociala satsningar på skola, bostäder, jobb med mera, vilket kapitalismen som är inne i en djup kris inte kan erbjuda. Vägen framåt är klasskamp, bakom ett socialistiskt program som bryter med kapitalismen.