Konflikten om Ukraina har sitt ursprung i Sovjetunionens kollaps. På 1990-talet såg kapitalisterna i väst en möjlighet att göra nya vinster och expandera sitt inflytande över Östeuropa. USA gav gång på gång Ryssland garantier om att Nato inte skulle avancera österut, men det visade sig varje gång vara en lögn.
USA-imperialismen intervenerade i tidigare sovjetiska intressesfärer som Jugoslavien och Irak. När de försökte inkludera Georgien i Nato satte den ryska härskande klassen ned foten och invaderade Georgien, vars Nato-utrustade armé snabbt besegrades.
Under 2013 startades demonstrationer i Ukraina för att Ukraina skulle närma sig EU – den så kallade euromajdan-rörelsen – pådrivna och uppbackade av USA och EU.
De västerländska ledarna talade då om ekonomiskt välstånd (genom EU-medlemskap) och militär säkerhet (genom Nato-medlemskap) men hade aldrig någon avsikt att låta Ukraina faktiskt gå med i någon av allianserna. De såg däremot möjligheten att dra Ukraina bort från ryskt inflytande.
Den amerikanska imperialismen gick in med stora summor pengar i rörelsen och senatorn John McCain deltog och höll tal på euromajdan-demonstrationer.
Den 22 februari 2014 genomfördes en statskupp mot den ukrainska Janukovytj-regeringen för att sluta ett avtal med EU. Den nya regimen visade sina färger direkt: de antog en rad lagar riktade mot den rysktalande minoriteten, beväpnade nazister som brände fackföreningshus, slog sönder kommunistiska monument och drev all vänster och facklig organisering under jorden.
I öst och på Krim, där en stor andel av befolkningen är rysktalande, ledde detta till uppror, som den nya ukrainska regimen brutalt försökte krossa med hjälp av nazister. För att befästa sin image som ryssarnas beskyddare, ingrep Putin militärt, annekterade Krim och ställde utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk under ryskt beskydd.
Putin gjorde det tydligt att frågan om Nato-medlemskap för Ukraina var en röd linje. Inför hotet om krig kunde USA mycket väl gjort eftergifter. Istället manade Biden, Johnson och Macron på Ukraina vid varje steg.
På så sätt är Ukrainakriget ett helt onödigt krig. Det hade inte behövt ske. De västerländska ledarna hade kunnat sluta en överenskommelse. Istället har vi nu resultatet: hundratusentals dödade, miljoner som tvingats fly, ekonomisk kris i Europa och otaliga andra fruktansvärda följder för alla som påverkats. För detta barbari är det den amerikanska och europeiska borgerligheten som bär ansvaret.
För Nato har en enda sak varit viktig i Ukraina: att hålla landet inom sin inflytandesfär och inte tillåta rysk inblandning. Bakom alla fina ord som demokrati och självbestämmande står deras nakna imperialistiska intressen.
Den tidigare republikanska presidentkandidaten Mitt Romney uttryckte det med all önskvärd tydlighet i mars 2023.
”Putins Ryssland är inte vår vän, och det är Kinas mäktigaste allierade. Att stödja Ukraina försvagar en motståndare, stärker vår nationella säkerhetsfördel, och kräver inget spillt amerikanskt blod.”
I detta syfte har Ukrainas krigföring bekostats av EU och USA, som skickat pengar och vapen på en skala som saknar motstycke i historien. USA har spenderat mer pengar i Ukraina än vad de gjorde under hela Marshallplanen efter andra världskriget.
Men väst missbedömde Rysslands ekonomiska, militära och industriella styrka. Ryssland är inte längre samma försvagade land som under 1990-talet, utan en stormakt. Sanktionerna sänkte inte den ryska ekonomin och isolerade inte landet, utan tvingade dem bara till att knyta nya allianser, till exempel med Iran och Kina.
Ryssland har tvärtom stärkts under kriget. De spenderar mer pengar på militären än vad hela Europa gör tillsammans, och producerar nu lika mycket krigsmateriel på tre månader som alla Nato-länder tillsammans gör på ett år. Ryssland har mött den mest avancerade militära tekniken som finns på slagfältet, och vunnit.
En internationalistisk klasståndpunkt
Revolutionära kommunistiska internationalen har från dag ett varit emot Rysslands invasion av Ukraina, men till skillnad från kören av liberala hycklare som ylar om försvar för den europeiska “demokratin” och “internationell lag”, ställde vi oss inte heller på den västerländska imperialismens sida.
Det är samma politiker som pratat om försvar av demokratin som under årtionden genomfört statskupper (Chile), invaderat länder (Irak, Afghanistan) och brutit upp länder (Jugoslavien) – allt med fruktansvärda konsekvenser för hela generationer.
Vid invasionen av Ukraina i februari 2022 förklarade Revolutionära kommunistiska internationalen:
“Revolutionära marxisters hållning i denna konflikt borde vara fullständigt uppenbar: en principiell klassbaserad hållning som bygger på att ‘arbetarklassens huvudfiende finns på hemmaplan’. Inget som helst stöd kan ges till Nato eller de västerländska imperialistiska skurkarna, och detta gäller särskilt för arbetare och socialister i väst.
Det är de ryska arbetarnas uppgift att bekämpa det reaktionära gänget i Kreml. Uppgiften för arbetarna i väst är att kämpa mot sin egen härskande klass, mot Nato och mot den amerikanska imperialismen – den mest kontrarevolutionära makten på planeten.”
…
I slutändan innebär kapitalismen krig och ekonomisk kris, under dess epok av senilt förfall. Det enda sättet att sätta stopp för dess elände är genom att arbetarklassen tar makten i varje land, och sopar undan detta ruttna system.”