Den 26 juni orerade Ulf Kristersson under Almedalsveckan om att det inte råder någon kris i sjukvården. Hans bild är tydligen att regeringen gjort “ungefär vad som behövs”. Tre dagar senare avslutade Vårdförbundet sin strejk, utan att ha vunnit i stort sett någonting.
Strejken berörde främst frågan om arbetstidsförkortning för sjuksköterskor, en yrkesgrupp som drivs till bristningsgränsen varje dag. Kommunal gjorde en undersökning av sina medlemmar i vården, där 21 procent vill lämna yrket och 29 procent är osäkra på om de vill jobba kvar. Bland sjuksköterskor lär siffrorna vara ungefär desamma.
Vårdförbundet presenterar avtalet som en vinst men sanningen är att det inte gör ett dugg för att lösa övertiden, arbetstiderna eller den blytunga arbetsbelastningen. Avtalet ger en relativ arbetsförkortning för en mycket specifik grupp: nattarbetande sjuksköterskor måndag till fredag och till sjuksköterskor som arbetar treskift, det vill säga ett rullande schema med dag-, kvälls- och nattpass.
Inte bara är det en minoritet av alla sjuksköterskor som arbetar enligt de här snäva ramarna – ungefär 5 procent – utan de som gör det har på de flesta arbetsplatser redan lokala föreskrifter som garanterar de arbetstider som Vårdförbundet nu fått igenom och lyfter som framsteg!
Dessutom har man offrat 0,25 procentenheter från den redan låga löneökningen på 3,3 procent, som följer industrimärket, för att finansiera denna arbetstidsförkortning – som regionerna i dagsläget redan finansierar.
Vårdförbundets ordförande Sineva Ribiero menar att man tagit steg framåt i “samtalet” med arbetsgivarna om arbetstidsförkortning. Formuleringen säger allt. Det som kommer att få arbetsgivarna att ge efter är inte “samtal”, utan klasskamp. Maria Edvardsson, en sjuksköterska på Kungälvs sjukhus uttryckte till GP vad många sjuksköterskor nu känner: “Varför fortsatte vi inte strejka tills vi fick något bättre?”
Bara två dagar efter strejken bröts larmade personal på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås där om överbeläggningar, alltså att sjukhusen tvingas ta emot fler patienter än de har plats för. Det har resulterat i att det ligger patienter i korridorerna med vätskande sår, vilket innebär potentiell livsfara för patienterna och en oerhörd stress för de anställda som måste prioritera och rangordna vilka patienter som är i störst behov av vård och således försumma andra patienter.
Frustration och ilska gentemot arbetsgivare och sjukhusledningar finns hos alla arbetare i vården, det fattas ingen kämpaglöd där. En sjuksköterska uttryckte vad alla känner i Vårdförbundets kommentarsfält på Instagram: “Hur kunde ni bara ge upp. Jag var redo att hålla ut hela sommaren.”
Sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden vill se bättre arbetsvillkor och sjuksköterskestrejken är ett bevis på att de, när chansen ges, gladeligen tar kamp för bättre arbetsvillkor.
Det som behövs för att vinna är en stridbar fackförening som inte ger efter till arbetsgivarnas krav och sjukhusledningars hot. För att garantera en personal- och patientsäker vård bör arbetarna som vet vad som behövs för att bedriva en bra vård få sätta spelreglerna, inte giriga arbetsgivare.