Hur kan det komma sig att Danmark plötsligt framställs som ett land som inte respekterar en stor del av världens befolkning? Marie Frederiksen ger nedan en bild av det politiska klimatet i landet, som sätter bojkotten av danska varor och brinnande ambassader i ett sammanhang.
Den danska regeringen, både nuvarande och tidigare, brukar ge en bild av Danmark som frihetens och demokratins väktare i världen. Enligt dem går vi i täten när det gäller utlandsbistånd och försvar av mänskliga rättigheter. Danmark framställs som ett sagoland långt uppe i norr – där vårt största bekymmer är hur vi ska fira H.C Andersen-året.
Men detta är långt ifrån sanningen. Sanningen är att en högerorienterad regering sitter vid makten uppbackad av ett extremt högerparti – Dansk Folkeparti. Ett parti som har flera medlemmar med band till den nazistiska rörelsen. Den danska regeringen har fört en så rasistisk och diskriminerande politik att den flera gånger blivit uppmärksammad av Domstolen för mänskliga rättigheter.
När regeringen framställer sig själv som demokratins försvarare, är det alltså inget annat än hyckleri. Anders Fogh Rasmussen ville under lång tid inte be om ursäkt för teckningarna med hänvisning till yttrandefriheten, men det är inte yttrandefriheten som står på spel här.
Den politiska debatten påminner om debatten i Tyskland på 30-talet, där muslimer betraktas som” den inre fienden”, en så kallad ”femte kolonn” och ”frön av ogräs”, och där ”respekterade” politiker från det makthavande regeringspartiet Venstre för kampanjer med slogans som ”82% av alla invandrare begår brott” och att både andra och tredje generationens invandrare ska utvisas vid tredje lagöverträdelsen.
Det råder inga tvivel om att det i Danmark utvecklats förhållanden som liknar dem som fick Paris förorter att explodera. Om ditt namn är Ahmed i stället för Andersen är din chans att få en bostad, ett jobb eller en utbildning starkt beskuren. Om du är under 24 kan du inte längre gifta dig med vem du vill. Om du vill gifta dig med en utlänning måste du ha 50 000 danska kronor, ett riktigt jobb och rätt sorts bostad, annars är ditt enda alternativ att flytta till Sverige eller något annat land. I Danmark hör du i vart fall inte hemma om du har begått den synd det innebär att bli förälskad i någon av en annan nationalitet. För att få ett danskt pass måste du klara prov i danska och också i så kallad ”danskhet”, prov som de flesta infödda danskar inte klarar av. Detta innebär att flyktingar som har blivit torterade, som inte fått möjlighet att lära sig danska, blir tillbakaskickade till det land de flytt ifrån.
Till följd av bostadspolitiken tvingas invandrare samman i ghetton. Det är begränsat hur mycket bidrag man kan få från staten samtidigt som villkoren för de arbetslösa ständigt försämras. Detta är en politik som skapar desperation och inhumana levnadsvillkor. Men inte nog med detta, invandrarna ska nu inte heller räknas som arbetskraft på lika villkor som danskarna. De ges speciella praktikjobb (laerestillinger) med mindre betalt än minimilön för att de ska lära sig att ”ha ett jobb” och ”komma upp på morgonen”. Utöver detta har en särskild ”startlön” införts så att företagen kan få billig arbetskraft. Detta är en politik där invandrarna används som en slagpåse i attackerna mot hela den danska arbetarklassen och de rättigheter de kämpat sig till som kollektivavtal och minimilön. ”Startlönen” genomfördes under förevändningen att invandrarna skulle få lättare att komma in på arbetsmarknaden. Men nu är mer än hälften av dem som har ”startlön” infödda danskar, vilket visar att detta bara är en täckmantel för attacker mot alla.
Vad den nuvarande debatten om invandrare visar är dock inte att den danska befolkningen plötsligt blivit extremt högervriden. Verkligheten i Danmark innebär hårdare arbetspress, nedskärningar och konstanta angrepp på arbetarklassens villkor. Då den förra socialdemokratiska regeringen förlorade valet 2001 löd deras slogan, ”det går bra som aldrig förr” – något som ingen dansk arbetare kunde nicka igenkännande åt. För att leda bort arbetarnas uppmärksamhet från problemen började också socialdemokraterna vrida sin invandrareretorik långt åt höger, en politiker lade till exempel fram ett förslag om att skicka kriminella invandrare ut på en öde ö. Detta spelade Dansk Folkepartiet i händerna. Med sin invandrarfientliga retorik kombinerad med en presentation av sig själva som välfärdsstatens försvarare blev de Danmarks tredje största parti vid valet 2001. Att den borgerliga regeringen kan sitta kvar med Dansk Folkeparti som stöd parti beror först och främst på att socialdemokratin inte förmår föra fram någon opposition. Regeringens politik (attacker på arbetarklassen) och oppositionens fullständiga brist på ett alternativ skapar ett vacuum och driver unga frustrerade invandrare i armarna på religiösa fanatiska organisationer som Hiz But Tahrir.
Vid valet i februari 2005 fick socialdemokraterna det sämsta resultatet sedan 1920. Deras svar blev var att gå ännu längre åt höger. Vart det leder visar dagens kris tydligt. Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning skulle Dansk Folkeparti idag vinna ytterligare 8 mandat, medan socialdemokraterna skulle tappa nio mandat.
Motsättningen står inte mellan invandrare och danskar utan mellan kapitalister och arbetare. Om rasismen ska kunna bekämpas och angreppen på arbetarna stoppas måste arbetarna förenas i en gemensam kamp. Bara genom en sådan kamp kan fördomarna som göds av politiker och media utraderas.
Tesen om ”The Clash of Civilizations” som under de senaste åren vunnit mark och i dessa dagar närs av medierna är inget annat än en reaktionär lögn. Regeringarna på båda sidorna i konflikten kan använda teckningarna för sina egna syften, som i grund och botten är de samma – att behålla makten. De reaktionära teokratiska regimerna i Mellanöstern och Asien kan låta folkets vrede få ett ofarligt uttryck. Danmark är som bekant ett litet land utan större militär styrka. Samtidigt kan den danska regeringen använda konflikten för att flytta uppmärksamheten från den förda politiken. Kort sagt, båda sidor hoppas kunna stärka sin ställning.
Skiljelinjen går inte mellan olika religioner och nationaliteter utan mellan arbete och kapital – den enda vägen framåt är att massorna i världen tar makten i sina egna händer.
För internationalism och världsrevolution!
Artikeln är kortad och något omstuvad i jämförelse med original: Danmark – et eventyrland langt mod nord?