”Under hösten har för många slarvat med att följa råd och rekommendationer”, var Stefan Löfvens förklaring i sitt tal till nationen till den dödliga coronavåg som sveper över landet. Han var desto tystare om regeringens eget ansvar för årtionden av nedskärningar i sjukvården, underbemanningen i äldreomsorgen och den undermåliga testkapaciteten.
Nu är den här, den andra vågen som aldrig skulle komma. När vi lyssnade på regeringen och dess avlönade tjänstemän på Folkhälsomyndigheten under våren och sommaren hette det ju att den så kallade svenska strategin i det långa loppet skulle göra att vi klarar oss bättre än andra länder. Som Anders Tegnell uttryckte det i en intervju med Financial Times i maj: ”under hösten kommer det bli en andra våg, Sverige kommer ha en hög nivå av immunitet och antalet fall kommer förmodligen vara ganska få.” Genom att inte stänga ned och tillåta en begränsad smittspridning skulle vi snabbt få immunitet, i Stockholm kanske redan i maj månad. Medan Löfven duckade skickades tjänstemannen Anders Tegnell fram och fick dra lans för vad som påstods vara en vetenskaplig och förnuftig politik.
Folkhälsomyndigheten har inte velat prata om flockimmunitet, åtminstone inte utåt. Men deras interna korrespondens visar att det precis är det som strategin varit. Den 16 mars sade Anders Tegnell i en intervju med Aftonbladet att: ”Vi har varit lite försiktiga med att använda det ordet [flockimmunitet] för det andas ju lite att man har gett upp och det är ju inte alls det som det är frågan om. Men … det är [nog] dit vi behöver komma. Vi kommer inte att få kontroll på det på något annat sätt.”
De som betalat priset är de tusentals döda och deras anhöriga, men även de som sliter inom äldreomsorgen, på vårdcentraler och sjukhus. Dessa arbetare som tjänar uselt, jobbar tillräckligt för två personer och har tvingats gå till jobbet utan skydd.
Den 19 november var fyra regioner i förstärkningsläge, elva i stabsläge och sex i normalläge. I Kommunalarbetaren berättar undersköterskan och skyddsombudet Stina Asp Larsson att hennes kollegor blev gråtfärdiga när de förstod vilka arbetspass som väntade. ”Vi håller på att klona oss, vi räcker inte till … Vi är redan extra trötta. Det är risk att de kör slut på oss och fler blir sjukskrivna. Det är en ond cirkel, det är bättre att de tar in mer folk.”
Sveriges sjuksköterskor arbetade nästan 2,2 miljoner timmar övertid under årets första åtta månader. På Karolinska universitetssjukhuset har man återigen beordrat personalen på intensivvårdsavdelningen att jobba 12,5-timmarspass. ”Det känns som en mardröm som kommer tillbaka på något sätt”, konstaterade sjuksköterskan Katja Fogelberg.
Landets äldre har mer eller mindre hållits inlåsta i sina hem eller på äldreboenden sedan april. Hundratusentals har isolerats från sina närmast anhöriga. Men vissa äldre kan samtidigt träffa uppemot 10–20 olika vårdare per vecka, och varje vårdare har i sin tur kontakt med många äldre. Äldreforskaren Ingmar Skog har påpekat att det är ”fullständigt uppenbart vad det innebär för smittspridningen”. Detta är en av många negativa konsekvenser av årtionden av nedskärningar och privatiseringar inom äldreomsorgen, där var fjärde arbetare nu är tillfälligt anställd.
Vinst före liv
Samtidigt som nedskärningarna fortsätter inom vården har regeringen avsatt 250 miljarder kronor i rekordstora krispaket till företagen, medan Riksbanken erbjudit olika typer av billiga lån till företag och banker som uppgår till totalt 1600 miljarder. Regeringen är uppenbarligen beredd att göra betydligt mer för att rädda några hundra miljardärers vinster än den är för att rädda äldres och riskgruppers liv.
Tegnell har medgett att arbetsplatserna är den vanligaste källan till smittspridning utanför hemmet. Om man vill få stopp på smittspridningen och ge vården en chans att hinna med under den intensiva period vi är på väg in i borde den logiska slutsatsen vara att stänga all produktion som inte är samhällsnödvändig och se till att göra allt för att skydda arbetare inom de delar av ekonomin som trots allt måste fortsätta.
Men regeringens enda åtgärd verkar vara att klaga över fester – som endast kommer på tredje plats som smittoorsak – och i största allmänhet prata om att fler bör jobba hemifrån och att arbetsplatser ska organiseras på ett mer smittsäkert sätt. Men 93 procent av LO-arbetarna har ingen möjlighet att jobba hemifrån, och väldigt få konkreta åtgärder har föreslagits från FHM och regeringens sida för att göra arbetsplatser mer smittsäkra. Detta är bara några av orsakerna till att pandemin har en så tydlig klasskaraktär. Låginkomsttagare har till exempel fyra gånger så hög risk att dö av covid-19 som höginkomsttagare.
På gymnasieskolorna och inom grundskolan, som regeringen gjort ett stort nummer av att hålla öppna (för att föräldrar ska kunna gå till jobbet), har man inte vidtagit de minsta åtgärder för att förhindra smittspridningen mellan eleverna och skydda lärarna. Tvärtom har man gång på gång upprepat att barn inte ”driver smittan”, vilket i bästa fall är sant i relativ mening. Även om barn inte skulle smitta lika mycket som vuxna, smittar de onekligen lärare när de trängs in i små klassrum i stora klasser – och familjer och släktingar när de kommer hem.
Bakom denna politik ligger ett cyniskt försvar av kapitalisternas vinster. Redan den 31 januari varnade Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson regeringen för de kostnader det skulle innebära att klassa covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom: dels kostnaden för smittbärarpenning till de som behöver isolera sig i karantän, dels att företag drabbas när arbetare inte kan gå till jobbet. Den 26 mars upprepade Folkhälsomyndighetens analyschef Lisa Brouwers detta som orsaken till varför Sverige inte infört karantän: ”Vi kan inte stänga ner ett samhälle, resor, transporter och sociala umgängen i flera år. Det går inte. Jag tror inte det är önskvärt ens. Ekonomin kollapsar långt innan.”
Men det är helt felaktigt att se denna katastrof som något oundvikligt. Länder som Kina, Taiwan, Sydkorea, Nya Zeeland och Island har nära nog stoppat smittspridningen genom olika kombinationer av nedstängningar, masstestning och effektiv spårning. I exempelvis staden Qingdao i Kina upptäcktes 12 coronafall – och man beslutade sig för att testa alla stadens nio miljoner invånare. På det sättet kunde man förhindra smittan från att spridas.
Om detta är möjligt till och med i kapitalistiska diktaturer som Kina är det lätt att föreställa sig vad som vore möjligt i en socialistisk planekonomi. I kapitalismen råder de blinda marknadskrafterna och det nakna profitintresset. Men om de största företagen nationaliserades under arbetarkontroll och ekonomin organiserades för att tillgodose människors behov skulle vi ha helt andra förutsättningar. Det som skulle behövas är att tillämpa vetenskapen och samordna resurserna på ett planmässigt sätt på världsskala. Det skulle möjliggöra att fullständigt utrota viruset, även utan vaccin.
Sverige är istället ett utmärkt exempel på kapitalismens ineffektivitet.
Här övergav man tidigt ambitionen att smittspåra och därigenom försöka begränsa sjukdomens spridning. Samtidigt som WHO i våras sade ”testa, testa, testa” påstod den svenska Folkhälsomyndigheten tvärtom att ”i nuläget finns i princip inget medicinskt behov för en enskild individ (!) att veta om den akuta infektionen är covid-19”. Uppdrag granskning har senare visat att trögheten i att få igång storskalig testning handlade om att testkapaciteten var undermålig. Samtidigt byggde ju den svenska strategin på att bygga upp immunitet genom att tillåta en kontrollerad smittspridning. Följden blev att man släpade benen efter sig.
Testningen begränsades först till riskgrupper och vårdpersonal. När testkapaciteten ökade höll sig regionerna fortfarande länge främst till att testa just dessa grupper och nekade andra med symptom. Harriet Wallberg som i maj tillsattes som nationell testkoordinator förklarade i Uppdrag granskning att ”Folkhälsomyndigheten höll fast vid de här prioritetsgrupperna” och ”helt enkelt valt bort testning och smittspårning som ett sätt att hålla nere smittan. Det ingick inte i strategin”. I början av maj utnyttjades således bara en fjärdedel av den uppskattade kapaciteten. Regeringen har skyllt alltihop på regionerna. Men även om tröghet i regionerna – särskilt utan garantier om statlig finansiering – lär ha spelat en roll, var det Folkhälsomyndigheten som övergav strategin att smittspåra.
Trots att man haft hela sommaren på sig att förbereda sig för en andra våg har testkapaciteten nu återigen slagit i taket i så gott som hela landet. I Löfvens tal till nationen den 22 november konstaterade han att ”allt fler smittas” och att ”allt fler dör”. Men det är hans regering som tillsammans med högern bär ansvaret.
Högern och regeringen bär ansvaret
Den svenska strategin har misslyckats. Regeringen vägrar erkänna att de haft fel och duckar bakom sin Folkhälsomyndighet, som i sin tur bara påstår att de omöjligen kunnat veta i våras vad man vet nu. Men problemet är ju precis att de medvetet lät bli att göra allt de kunde för att bekämpa pandemin, och baserade strategin på en gissning om att man skulle kunna bygga immunitet genom att låta smittan sprida sig. Problemet är att man begränsat allmänna sammankomster samtidigt som folk ändå behövt ta sig till jobbet i icke-samhällsnödvändiga sektorer av ekonomin. Allt för kapitalets profiter.
Nu käbblar politikerna med varandra om vems fel de tusentals dödsfallen är. ”Sveriges regering har med berått mod tillåtit en stor smittspridning i Sverige,” yrade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch-Thor i somras, trots att det är hennes egna partikamrater som ansvarar för äldreomsorgen i Stockholm (och som nu senast lade den avgörande rösten för att lägga ned Huddinge kommuns hemtjänst). ”Regeringen är ansvarig och det är dags att utkräva det ansvaret” hävdade Jimmie Åkesson – trots att Sverigedemokraterna till en början helhjärtat stöttade regeringens strategi och har bevisat i de kommuner de styr att de är ett nedskärningsparti.
I juni påstod Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att regeringens ”valhänthet” gjorde att Sverige riskerade att hamna sist i kön av länder som får tillgång till coronavaccin. Men han ignorerar då gärna att det var en moderatledd regering som 1992 drev igenom att Sveriges egen vaccintillverkning skulle bolagiseras för att kunna säljas ut. I mars menade han att det var ”oacceptabelt att flera regioner larmade om brist på grundläggande sjukvårdsmaterial” och att regeringen borde ge Socialstyrelsen i uppdrag att ”leda och samordna arbetet med att köpa in, lagerhålla och distribuera personlig skyddsutrustning”. Men återigen ignorerar han att det är högern och Socialdemokraterna som rustat ned de beredskapslager som Sverige en gång hade. Det var dessutom högerregeringen under Reinfeldt som sålde ut Apoteket och därmed avskaffade det statliga ansvaret för lager av läkemedel och utrustning.
Högern kan skylla ifrån sig bäst de vill. Fakta är att de styr 12 av landets 21 regioner och sitter i blocköverskridande styren i ytterligare 8. Stockholm, Västra Götaland och Skåne, där nästan halva landets befolkning bor, leds av Moderaterna. Dessa regioner kan knappast sägas ha förberett sig bättre på en pandemi, eller agerat snabbare när pandemin var ett faktum. I Stockholm som styrts av Moderaterna i 14 år tog skyddsutrustning som ansiktsmasker och förkläden slut efter bara fyra dagar.
Hela denna så kallade politiska ”debatt” är bara ett spel för gallerierna. I verkligheten är de skyldiga allihopa. Det är högern och Socialdemokraterna som dränerat välfärden med sina nedskärningar och privatiseringar, där högern är den största boven och därmed den största hycklaren. De är ansvariga för både den första och andra vågen. För de prioriterar kapitalistiska profiter före liv.
Den ekonomiska kris som nu drabbar oss beror däremot inte på pandemin. Den är bara det yttersta beviset på att det kapitalistiska systemet inte längre kan utveckla samhället, och inte längre har någonting kvar att erbjuda förutom nedskärningar, försämringar och fallande levnadsstandard. I den oplanerade, anarkiska och vinstdrivna kapitalismen kan ingen systematisk och koordinerad ansträngning ske för att skydda liv och hälsa. Istället skyller systemets representanter på varandra.
Medan staten betalat lönerna åt storföretag som gjort miljardvinster de senaste åren, och som fortsatt går bra under pandemin, står många småföretag på randen till ruin. Arbetare inom hotell- och restaurangbranschen och handeln har fått betala med varsel eller indragna timmar. Stora, sedan tidigare planerade varsel inom välfärden har bara tillfälligt hindrats genom regeringens nödpengar, men förr eller senare tar dessa tillskott slut. Då fortsätter nedskärningarna. Många arbetare inom vården som hyllats som hjältar och fått extremt låga löneökningar kommer då att få en sista belöning av staten: att få sparken. Inte heller de arbetare som suttit tryggt hittills tack vare permitteringarna kommer sitta säkra – den kapitalistiska krisen kommer förr eller senare även att drabba industrin.
Socialdemokratins ledning är idag precis som högern öppna försvarare av det kapitalistiska systemet. De är inte beredda att vidta några åtgärder som inkräktar på kapitalisternas vinster. Men ett program för att möta pandemin måste svara mot de akuta behoven, och kan inte ta någon hänsyn till kapitalisternas äganderätt och deras profiter. Det är kapitalisterna, inte arbetarna, som ska betala för krisen. Vi uppmanar hela arbetarrörelsen att ta strid för ett socialistiskt program, som bör innefatta:
- En massiv utbyggnad av vården, med snabbutbildningar och långsiktigt bättre villkor för att locka tillbaka vårdarbetare till yrket. Inordna all vård i en nationell plan och expropriera de företag som vägrar anpassa sig under arbetarkontroll.
- Snabb utbyggnad av testningen, ihop med seriös smittspårning.
- Minska skolklassernas storlek kraftigt genom att anställa lärare och rekvirera nödvändiga byggnader för att kunna hålla avstånd. Vid utbrott måste skolpersonalen, eleverna och deras familjer testas inom 24 timmar.
- Full ersättning till alla som testar positivt och måste vara hemma.
- 100 procents a-kassa och snabbutbildning för att hjälpa till i välfärden med garanterad fast anställning för arbetslösa.
- Stopp mot alla nedskärningar, hyvlingar och försämringar i kollektivtrafiken och snabb ökning av antalet avgångar för att förhindra trängsel.
- Skyddsutrustning bekostad av arbetsgivaren ska tillhandahållas alla som inte kan jobba hemifrån.
- Stäng alla icke-samhällsnödvändiga arbetsplatser där arbetarnas säkerhet från coronaviruset inte kan garanteras, med full lön för arbetarna. Detta bör bestämmas av skyddsombud eller kommittéer av arbetare valda från golvet.
- Expropriering av tomma lyxlägenheter för att minska trångboddheten. Förbud mot vräkningar och tillfälligt avskaffad hyra för de som drabbas av krisen.
- Ekonomisk hjälp till småföretag, men inte till storföretag som borde använda sig av sina ansamlade profiter. Annars bör de exproprieras.
- Förbud mot varsel, hyvling och ofrivillig deltid. Om företag hävdar att det inte har råd att behålla alla arbetare, måste de öppna sin bokföring för arbetarnas granskning. Om ett företag verkligen inte har råd bör det nationaliseras för att rädda arbetarnas försörjning.