Händelserna på världsskala rör sig mycket snabbt. Det nya coronaviruset (COVID-19) har lett till en kedjereaktion som kastar all stabilitet över ända i det ena landet efter det andra. Det kapitalistiska systemets alla motsägelser kommer snabbt upp till ytan.
Tusentals människor har dött och hundratusentals har troligen smittats. Men det finns ingenting som tyder på att pandemin har nått sin högsta punkt. Antalet döda ökar med 20-30 procent varje dag. Det finns inget vaccin i sikte och ingen verkar ha någon rimlig plan för att lösa problemet. De flesta länder agerar på egen hand med liten hänsyn till råd från organ som WHO. Sjukvårdssystemen i de länder som drabbats hårdast befinner sig vid bristningsgränsen, och sjukvårdspersonal i andra länder fruktar de kommande veckorna och månaderna.
Sjukdomen har huvudsakligen varit begränsad till Kina, Iran och västländerna. När den kommer till kåkstäder, slummen och läger i Afrika, Mellanöstern, den indiska subkontinenten och Latinamerika – platser där det knappt finns några sjukvårdsanläggningar – kommer vi att bevittna en förödelse av en helt annan omfattning. Antalet döda kommer att räknas i miljoner. Förstörelsen och antalet flyktingar på världsskala kommer att likna krigsförhållanden.
Aktiemarknaderna har redan reagerat genom branta fall. Under måndagen sjönk oljepriserna till cirka 30 dollar per fat. Aktiemarknaderna runt om i världen följde efter. I onsdags tillkännagav Bank of England den oöverträffade räntesänkningen på 0,5 procent. Men detta hade ingen som helst effekt, och aktiemarknaderna fortsatte sitt fall under torsdagen med den värsta dagen hittills sedan 1987. Marknadernas oro återspeglar den härskande klassens pessimistiska syn. De är livrädda för de dåliga utsikterna för världsekonomin, som redan var på väg att sakta ned.
Kina, världens näst största ekonomi, kommer att ha sitt första kvartal med negativ tillväxt sedan Maos kulturrevolution. Man anser sig nu ha fått kontroll över sjukdomens spridning i landet. Men i Hubeiprovinsen har tjänstesektorn helt stannat upp. Stora industrier startar om produktionen, men eftersom resten av världen är på väg in i en lågkonjunktur finns det liten efterfrågan. De allra flesta små och medelstora företag i Kina, där nästan 80 procent av landets arbetare är anställda, har ännu inte återupptagit sin verksamhet.
Det finns inga tecken på en snabb återhämtning. Vissa experter förutspår att den ekonomiska tillväxten i världen kan avta till 1 procent från 2,6 förra året, vilket skulle innebära att flera länder hamnar i lågkonjunktur. Men detta är önsketänkande. Industrin, handeln och transportsektorn kommer att gå igenom våg efter våg av störningar. Konsumtionen kommer att minska. Leveranskedjor kommer att störas om och om igen. Världsekonomin kommer att drabbas av en djup kris.
Europa drabbas hårt, särskilt Italien, som är den tredje största ekonomin i euroområdet. EU:s ministerråd hade ett möte för att vidta gemensamma åtgärder för att tackla krisen. Men allt de lyckades åstadkomma var att inrätta en fond på 25 miljarder euro, varav mycket redan fanns i EU:s budget. Resten av deras planer handlade bara om att avskaffa budgetkrav för enskilda medlemsländer. I grunden får alla medlemsstater klara sig själva – mer blev det inte av den europeiska ”unionen”. Till och med den annars EU-positiva italienska presidenten Mattarella kände sig nödgad att kritisera EU:s svar i ett officiellt uttalande:”Italien genomgår en svår situation; vår erfarenhet av att bekämpa coronavirusets spridning kommer sannolikt att vara till hjälp för alla andra EU-länder. Italien förväntar sig därför, och med rätta, åtminstone för vårt gemensamma intresse, solidaritetsinitiativ [från EU] och inte beslut som kan hindra denna insats.”
I själva verket får Italien just nu mycket mer hjälp från Kina än från EU (medicinska tillbehör som respiratorer för intensivvård etc.). Österrike har redan stängt sina gränser till Italien. Andra länder förbjuder flygresor till och från Italien. Tjeckien har stängt sina gränser för resenärer från 15 länder. Frankrike, Tyskland och andra länder har infört förbud mot export av vissa medicinska produkter. Allt detta kommer att eskalera inom några veckor eller dagar. EU:s gemensamma marknad stängs i praktiken gradvis ned. Precis som efter kraschen i världsekonomin 2008 och flyktingkrisen leder den nuvarande chocken till att alla EU:s inre motsättningar får en avgörande betydelse, och de kan i förlängningen till och med leda till EU:s upplösning.
Donald Trump, som tills nyligen förkunnade att viruset inte skulle påverka USA, har lagt sig till med en hysterisk nationalistisk retorik och kallar COVID-19 ett ”utländskt virus”. Han har infört reserestriktioner för medborgare från vissa europeiska länder och återigen lyft frågan om en mur längs gränsen till Mexiko (trots att Mexiko bara hade 12 bekräftade fall vid tidpunkten). Reserestriktionerna kommer omedelbart att påverka turist- och tjänstesektorn. Detta kommer sannolikt att leda till att USA hamnar i en lågkonjunktur.
Ryssland och Saudiarabien har hamnat i konflikt om oljeproduktionen, en konflikt som redan har fått oljepriserna att sjunka. Resultatet kan bli en rysk statsbankrutt. Libanon har redan ställt in sina betalningar av statsskulden. Andra halvstarka ekonomier som Turkiet, Argentina, Indien, Indonesien och Sydafrika kan göra likadant på kort till medellång sikt.
Virusets spridning har dramatiskt påskyndat de protektionistiska tendenserna på världsskala. Varje lands härskande klass har nu fått bråttom att försvara sin egen ställning och exportera de negativa följder som detta får för samhället. Resehinder kan lätt leda vidare till handelshinder. Handelskrigen mellan USA och Kina och USA och Europa, som många trodde hade lugnat ned sig, skulle kunna blossa upp igen på ett mycket mer okontrollerbart sätt. Detta banar vägen för en depression likt den på 1930-talet och som kommer att vara lång tid efter att virusets omedelbara effekter gått över.
Borgarklassen skyller den ekonomiska krisen på viruset. Men detta var bara en tillfällighet som har gjort att alla de motsägelser i systemet som byggts upp under den föregående perioden kommit upp till ytan. Detta är en kris för det kapitalistiska systemet som helhet, som har förberetts i flera årtionden. Kapitalistklassen lyckades skjuta den på framtiden för en tid genom att öka utlåningen massivt. Med andra ord har de byggt upp ett berg av skulder, som nu har blivit ett kolossalt hinder för tillväxten. Förr eller senare skulle denna bubbla oundvikligen ha brustit. Vi förutspådde detta i vårt världsperspektivdokument som utarbetades i november förra året och antogs av IMT:s internationella exekutivkommitté på ett möte nyligen. I dokumentet står det:
”Återhämtningen var i vilket fall mycket svag och ömtålig, och varje chock kan göra att ekonomin hamnar i kris. I stort sett vad som helst kan orsaka panik: en höjning av räntorna i USA, Brexit, en konflikt med Ryssland, förvärringen av handelskriget mellan USA och Kina, ett krig i Mellanöstern som leder till stigande oljepriser och till och med om det kommer en särskilt dum tweet från Vita huset (och det råder ingen brist på dem).”
Ur ekonomisk synvinkel var viruset bara en tillfällighet (slumphändelse), som uttrycker en djupare, underliggande nödvändighet. Men det påverkar också hur processen kommer att utvecklas framöver. Virusets karaktär gör att den härskande klassens förmåga att lindra eller hantera krisen är begränsad.
Pandemins efterverkningar kommer att ödelägga den redan svaga världsekonomin. Det ena landet efter det andra tillkännager nu ekonomiska stimulanspaket för att hålla ekonomin flytande. Men vilket genomslag dessa åtgärder kan få kommer att begränsas av pandemins konsekvenser, och den kommer inte att gå över snabbt. Stora delar av tjänstesektorn, som biografer, kaféer, restauranger och så vidare kommer att drabbas hårt i takt med att folk börjar undvika offentliga platser där många rör sig. Dessa delar av ekonomin domineras av otrygga anställningsformer, och det kommer att få förödande konsekvenser för arbetarna i dessa sektorer. Situationen kommer att fortsätta åtminstone tills man hittar ett fungerande botemedel för sjukdomen. På många stora industrier kommer produktionen regelbundet att avbrytas av nya utbrott. Trots regeringarnas alla försök att förhindra det kommer arbetslösheten att skjuta i höjden. Konsumtionen kommer i sin tur att minska och bli en ytterligare broms för ekonomin.
Den härskande klassen är livrädd för utsikterna om massarbetslöshet och intensifierad klasskamp, som väntar runt hörnet. I många länder vidtar regeringarna särskilda åtgärder, till exempel att ge särskilda sjukskrivningsvillkor för arbetare i offentlig sektor och andra. Men dessa åtgärder kommer inte att komma i närheten av att lösa de berörda arbetarnas problem. Vissa banker ger folk tillstånd att skjuta upp sina amorteringar i några månader. Små och medelstora företag får gynnsamma lån och skatteavdrag. EU-parlamentet diskuterar att suspendera Maastrichtfördraget, som binder medlemsländerna till maximalt tre procent budgetunderskott. De ökar de statliga utgifterna massivt i ett försök att förhindra en katastrof.
Men det är mycket osannolikt att detta kommer att lösa någonting. Det är osannolikt att keynesianska åtgärder i detta skede kommer att få igång konsumtionen, som på grund av viruset kan komma att bli kraftigt minskad i flera månader, eller kanske år. Det kan i stället leda till en skenande inflation i delar av ekonomin. Rader av små och medelstora företag kan gå i konkurs. Skattesänkningar och billiga lån skulle bara skjuta problemet på en inte alltför avlägsen framtid. Miljontals jobb skulle fortfarande ligga i riskzonen.
I väst har ett enormt antal arbetare inom service-, bygg- och transportindustrin otrygga anställningsformer som skulle bli de första som förlorade jobbet. I Italien utgörs en stor del av arbetskraften av otrygg arbetskraft, särskilt i de sektorer som drabbats hårdast såsom turism, hotell, restauranger och så vidare. I fattigare länder är situationen än värre. I Iran exempelvis arbetar 96 procent av arbetskraften på så kallade ”blanka” kontrakt, som inte ger arbetare några rättigheter över huvud taget. I alla länder kommer arbetslösheten att bli en källa till massradikalisering.
Nationell enhet
De härskande klasserna och deras regeringar vädjar till deras respektive nationer att hålla ihop i denna kristid. Men bakom denna illusion låter de arbetarklassen bära den tyngsta bördan av katastrofen. Den ena regeringen efter den andra genomför drakoniska åtgärder. I Italien, Danmark och Kina har vissa områden fungerat som om det rådde undantagstillstånd.
I Kina tvingades arbetare vid viktiga stålverk att stanna kvar på arbetet i nästan en månad utan rätt att gå hem. I Italien arbetar läkare och sjuksköterskor tills de stupar. Samtidigt uppmanas arbetare i den privata sektorn, särskilt inom industrin, att fortsätta arbeta. Många frågar sig nu vad detta verkligen innebär. Om rådet är att man ska stanna hemma för att bekämpa pandemins spridning, varför ska då arbetarna gå till jobbet i icke-nödvändiga delar av ekonomin? Svaret är tydligt: för att i så stor utsträckning som möjligt upprätthålla kapitalisterna profiter. Trots att deras rätt att strejka har blivit kraftigt begränsad av nödåtgärderna, har arbetare i Italien börjat kämpa tillbaka. Det går en våg av vilda strejker över hela Italien där arbetare protesterar mot avsaknaden av adekvata säkerhetsåtgärder. De strejkande kräver att fabriker som producerar icke-nödvändiga varor stängs och att arbetarna får ledigt med full lön, tills adekvata sanitära förhållanden kan garanteras. Detta har gjort att det har blivit en enorm press på fackföreningarna i CGIL-CISL-UIL-konfederationerna, som fram tills nyligen kampanjat tillsammans med arbetsgivarna i Confindustria för att hålla fabrikerna öppna. Allt detta är ett tecken på vad som kommer att hända i framtiden.
För närvarande lättar man på restriktionerna i Kina, men de kommer sannolikt att återinföras när ett nytt utbrott tar fart. Danmark och Italien har satts i karantän. Många andra länder kommer att behöva göra detsamma. Regeringarna försöker framstå som att de ”gör något”. Men även om vissa av de åtgärder som vidtagits är vettiga ur en epidemiologisk synvinkel, undermineras de av privategendomen, kapitalismens anarki och nationalstaten.
Således ser vi privata vårdgivare som skickar coronaviruspatienter till den offentliga sektorn. Privata sjukförsäkringar vägrar att betala för coronavirusinfektioner. Det råder brist på testkit som produceras av den privata sektorn. Människor uppmanas att stanna hemma, medan arbetare ombeds att fortsätta arbeta. Privata företag profiterar på att höja priset på handsprit, ansiktsmasker och till och med testkit för coronavirus! Det faktum att olika länder inte ens kan koordinera sina åtgärder och vidtar olika och ofta motstridiga metoder undergräver ytterligare kampen för att innehålla pandemin.
I USA förnekade Donald Trump att sjukdomen utgjorde något hot fram till den 11 mars. I Kina vägrade regeringen, rädd för att skada den bräckliga ekonomin, att agera mot epidemin i flera veckor. I stället fängslade och förföljde man forskare och visselblåsare. I Iran vägrade regimen till och med att erkänna sjukdomens existens i flera veckor för att kunna få ett så stort deltagande i parlamentsvalet som möjligt. Till denna dag försöker regimen dölja sjukdomens allvar. Officiellt har bara några hundra iranier dött av coronaviruset, men inofficiella rapporter om dödsfall ger siffror som är flera gånger högre. Det är troligt att antalet infekterade redan uppgår till tiotusentals eller till och med hundratusentals.
När den högste ledaren Khamenei fick frågan om vilka särskilda åtgärder folk kunde vidta mot viruset föreslog han bön. Naturligtvis gäller detta bara landets fattiga. Om Khamenei själv smittades råder det ingen tvekan om att han skulle få den bästa evidensbaserade vården som finns. Det verkar också som att den främsta smittkällan i Iran har varit helgedomen i Qom, dit pilgrimer flockas för att bli läkta. Allt detta undergräver den teokratiska regimens själva grundvalar. Men det religiösa etablissemanget vägrar att acceptera detta, vidta säkerhetsåtgärder och utmålar istället epidemin som en västlig konspirationsteori. Allt detta förbereder en rasande motreaktion från de iranska massorna, som betalar för den härskande klassens ruttenhet med sina liv.
Samtidigt bakbinds ingripandet mot sjukdomen av decennier av nedskärningar i sjukvården. I Italien försvann 46.500 sjukvårdsjobb till följd av nedskärningar åren 2009–2017. 70.000 vårdplatser har försvunnit. Italien hade 10,6 vårdplatser per 1.000 människor 1975 – i dag finns det bara 2,6! Storbritannien gick från 10,7 vårdplatser per 1 000 personer 1960 till 2,8 år 2013. Mellan 2000 och 2017 minskades antalet tillgängliga vårdplatser med 30 procent i Storbritannien. Situationen är densamma i hela västvärlden.
I Italien gör resursbristen att sjukvårdspersonal ofta måste besluta vem de har förmåga att behandla, vilket betyder att många (särskilt äldre) kommer att dö. I takt med att antalet fall ökar hamnar sjukvårdssystemen under enorm press. De kan kollapsa och hundratusentals kan tvingas klara sig själva. De rika, som har tillgång till privat sjukvård, skulle skonas allt sådant barbari. I Iran fick en hel rad ministrar, parlamentsledamöter och högsta tjänstemän omedelbar behandling och tillfrisknar nu efter att ha smittats av viruset. Samtidigt kämpar tiotusentals vanliga människor för att ens bli testade. I ett tragiskt fall kom en sjuksköterskas testresultat en vecka efter hennes död.
I Singapore gavs hela befolkningen medicinsk utrustning och säkerhetsutrustning, till exempel ansiktsmasker. I Kina byggdes en serie sjukhus omedelbart för att hantera situationen, och tester genomfördes på tiotusentals människor, inklusive personer utan symtom. I Storbritannien verkar regeringen inte ha gjort några försök att förbereda sig för den kommande katastrofen. Antalet tester som utförs har minskat. Till och med personer som kommer hem från norra Italien och som har visat symptom på viruset har inte kunnat låta sig testas.
I torsdags var Boris Johnson tvungen att erkänna att 10.000 personer antagligen redan hade smittats i Storbritannien. Trots detta vägrade han att förbjuda stora evenemang och sammankomster, vilket har genomförts i Italien och till och med i Skottland. Han konstaterade kyligt att allmänheten måste förbereda sig på att ”förlora nära och kära”. Som en artikelrubrik i New York Times träffande löd: ”Storbritannien skyddar sin ekonomi från viruset, men ännu inte sitt folk”.
Premiärminister Boris Johnsons cyniska inställning avslöjades i en ny intervju där han frågades om hur sjukdomen skulle kunna hanteras. Han nämnde i förbifarten som ett alternativ att ”kanske du kan ta det med jämnmod, ta allt på en gång och låta sjukdomen, så att säga, gå igenom befolkningen, utan att vidta så många drakoniska åtgärder”. Med andra ord kan vi kanske låta tusentals människor dö utan att vidta några allvarligt menade åtgärder, allt för att säkerställa att allt håller öppet som vanligt. Denna fatalistiska strategi, som delas av andra länder, till exempel Sverige och USA, kritiserades implicit av WHO, som ber sina medlemsstater att fortsätta försöken till inneslutning av viruset.
Det råder ingen tvekan om att det finns ett element av malthusianism i dessa kommentarer, som återspeglar den rådande klassens ruttna tankesätt. Det vill säga idén att fattigdom, krig och epidemier återspeglar världens överbefolkning och att de är nödvändiga för att begränsa befolkningens storlek. Jeremy Warner, en journalist på Telegraph, skrev: ”För att inte överdriva det hela, från ett helt kyligt ekonomiskt perspektiv kan COVID-19 till och med visa sig vara gynnsam på lång sikt genom att oproportionerligt gallra ut äldre människor som måste försörjas.” Så borgarklassens tänkande är att låta sjukdomen passera genom befolkningen och ”gallra ut” så många som den kan på en gång. Sedan kan Storbritannien komma ut ur lågkonjunkturen snabbare än andra länder, som genomför fler åtgärder för att fördröja sjukdomens spridning.
Det amerikanska sjukvårdssystemet är särskilt dåligt rustat för det som kommer. Miljontals människor utan sjukförsäkring riskerar att hamna i horribla förhållanden. Det är möjligt att regeringen tillfälligt kommer att försäkra människor i denna situation. Men detta kommer inte att rädda det fallfärdiga sjukvårdssystemet, som kommer att kämpa för att hantera de nivåer av sjuka som väntar. Det amerikanska systemet är bara rustat för en enda sak: att sätta pengar i fickorna på stora sjukvårds- och läkemedelsföretag. Det är inte i skick att hantera en nationell katastrof av den omfattning som vi har att vänta oss.
Under de senaste veckorna har inga förberedelser genomförts. Sjukhus står utan någon plan, personalen har inte fått någon särskild utbildning och utrustningen är knapphändig. USA:s centrum för sjukdomskontroll, CDC, vägrade också att använda de internationella standardtesterna för coronavirus, utvecklade i Tyskland, och valde i stället att utveckla sina egna tester från grunden. Men detta har lett till många problem, vilket innebär att testerna har börjat mycket sent och att det inte finns i närheten av tillräckligt många för att räcka till. Dessutom finns det väldigt få testanläggningar vilket gör procedurerna extremt tidskrävande. Den 6 mars, då Sydkorea redan hade genomfört 140.000 tester, hade USA således endast genomfört 2.000.
Följden är att det inte finns någon tydlig översikt över hur många som faktiskt har sjukdomen i USA. Inga allvarliga åtgärder vidtas för att skydda vanliga människor från denna kris för hälsan och ekonomin. Men omedelbart efter att krisen eskalerade sköt den amerikanska centralbanken in 1500 miljarder dollar på marknaderna för att skydda storföretagen.
Kapitalistklassens och dess institutioners inkompetens ställs nu upp för allmän beskådan. Donald Trump verkar knappt medveten om situationen och alla hans åtgärder verkar förbereda en ännu värre katastrof. Detta kan i slutändan leda till Trumps fall. Samtidigt kan kravet på en kostnadsfri och nationaliserad sjukvård få ett enormt gensvar.
I varje vändning kommer den härskande klassens girighet och ruttenhet att avslöjas ytterligare. Detta mönster kommer att återupprepas över hela världen i takt med att sjukdomen sprider sig från ett land till ett annat.
Marxisternas uppgift är att avslöja den härskande klassen och deras hycklande nationella enhet. Vi måste visa hur den parasitära härskande klassens intressen står i direkt motsättning till resten av samhällets intressen:
- Överallt måste vi lyfta kravet på expropriering av alla privatiserade sjukvårdsinstitutioner. Hela vården och läkemedelsindustrin måste omedelbart nationaliseras under arbetarkontroll för att planera omedelbar och effektiv hjälp för alla som behöver den.
- Antalet vårdplatser måste drastiskt öka och om nödvändigt måste nya sjukhus omedelbart inrättas – antingen genom att man rekviverar och anpassar tomma byggnader som hotell och liknande eller genom att man bygger nya anläggningar från början.
- Obegränsad sjukersättning måste garanteras för alla, och arbetare på otrygga anställningar måste omedelbart få en fast anställning eller garanteras en inkomst som går att leva på i händelse av arbetslöshet. Föräldrar och vårdnadshavare bör få betald ledighet för att ta hand om barn och de som påverkas av stängda skolor, förskolor och så vidare.
- Strikta priskontroller måste införas på alla viktiga varor. Expropriering av fabriker som kan producera hygienprodukter och medicinsk utrustning som det råder brist på.
- Alla vräkningar och avhysningar bör stoppas. Tomma byggnader som bara används för spekulation av de superrika bör ställas under offentlig kontroll för att ge bostäder till hemlösa.
- All icke-nödvändig produktion bör pausas i drabbade områden för att förhindra sjukdomens spridning, och de som arbetar där garanteras full lön så länge företagen håller stängda. All offentlig upphandling måste omedelbart avslutas, och ersättas genom att tjänsterna införlivas i den ordinarie verksamheten samtidigt som de som arbetar där anställs av staten för att säkerställa att de fortsätter att få sina löner.
- Hälso- och skyddsåtgärder måste vidtas på de arbetsplatser där folk måste arbeta, och kostnaderna för det måste bäras av företagen. Om kapitalisterna påstår att det inte finns pengar till detta måste vi kräva att de öppnar sin bokföring för allmän kontroll.
- Sådana åtgärder bör diskuteras och beslutas av arbetarna själva, där fackliga representanter och valda arbetsplatskommittéer överser genomförandet. Där den fackliga närvaron är svag eller obefintlig, är detta en möjlighet att börja organisera och kräva att facket erkänns.
- Man kan inte få fram de nödvändiga resurserna för att bekämpa pandemin genom att öka budgetunderskottet eller statsskulden, som senare kommer att behöva betalas av arbetarna genom nedskärningar. Man bör omedelbart genomföra en engångsskatt för storföretag. Vi måste också föra fram kravet på en nationalisering av bankerna för att vi ska kunna använda resurserna där de behövs, genom att ge pengar till de hushåll, småföretag och sektorer som påverkas av nedstängningen.
- De branscher som är konkursmässiga bör nationaliseras och ställas under arbetarkontroll för att skydda arbetarnas jobb och försörjning. Och monopolens overksamma förmögenheter bör exproprieras för att finansiera alla de nödvändiga nödåtgärderna.
Det är marxisternas uppgift att visa kapitalistklassens oförmåga att föra samhället framåt. Vi måste tålmodigt förklara att bara arbetarklassen, genom att ta makten i sina egna händer, kan visa en väg ut ur denna återvändsgränd.
En ny period
Det vi ser framför oss är början på en ny period i världshistorien. En period av kris – av krig, revolutioner och kontrarevolutioner. Som ett stenblock som slängts i vatten, kommer effekterna av denna kris att skapa vågor som kommer att sprida sig till alla världens hörn. Detta kommer att utgöra den största störningen av samhällets normala funktionssätt sedan andra världskriget. Alla länders regimer kommer att störta in i en turbulent period där den sociala, ekonomiska, diplomatiska och militära jämvikten förstörs.
Som vi har förklarat många gånger tidigare, har den härskande klassen aldrig löst de motsägelser som ledde till den ekonomiska världskrisen 2008. I stället blåste de bara upp bubblan på nytt, en bubbla som nu återigen börjat spricka. Samtidigt kommer pandemin att göra den första kraschen mycket brant och fortsätta hålla tillbaka ekonomin i upp till två års tid. Men när pandemin tar slut kommer det inte att bli någon återgång till ”det normala”. Det kommande årtiondet kommer att bli mycket mer turbulent än det förra.
Det viktigaste för marxister är att massornas medvetande kommer att genomgå dramatiska förändringar. Processen kommer att vara mycket lik en krigssituation. Kris och massarbetslöshet kommer att bli vardag. Drakoniska åtgärder kommer att genomföras på arbetarklassens bekostnad.
I den första etappen kommer den härskande klassen att försöka stabilisera situationen genom att vädja om nationell enhet. Under den senaste perioden har etablissemangets och dess politikers auktoritet undergrävts. Ändå kommer många att acceptera de nya villkoren eftersom de kommer att tro att de är tillfälliga och nödvändiga. Många kommer att tro att staten agerar i nationens intresse. Men gradvis kommer det att bli tydligt vem som uppmanas att betala och vems intressen det är som skyddas. Massorna kommer att uppmanas att göra fler och fler uppoffringar för den härskande klassen. Men det finns en gräns. När den har nåtts kommer dagens märkbara foglighet att omvandlas till rasande ilska.
Grundvalen för en omvandling av medvetandet kommer att utgöras av framtidens stora händelser. Händelser som skakar medvetandet i grunden och tvingar den att omvärdera allt befintligt. Allt som tas för givet av vanliga människor kommer att förändras – från de minsta vardagliga vanor till nationella sedvanor och traditioner. Detta kommer att tvinga massorna ur deras orörlighet och in på världspolitikens scen. Samtidigt kommer varje del av den rådande ordningen att lösas upp i sina beståndsdelar och massorna kommer att ställas öga mot öga med kapitalismens nakna barbari.
Trotskij, när han skrev om Storbritannien 1924, förklarade denna process sådan den ägde rum under första världskriget:
”Vi får inte glömma att människans medvetande i samhällelig skala är skrämmande konservativt och rör sig sakta. Bara idealister inbillar sig att världen rör sig framåt med hjälp av det mänskliga tänkandets fria initiativ. I själva verket tar inte samhällets eller en klass’ tänkande ett enda steg framåt utom när det absolut behövs. Närhelst det är möjligt anpassas de gamla välkända tankarna till nya fakta. Ärligt talat har klasser och folk hittills inte har visat några avgörande initiativ utom när historien har gett dem stryk med sin tunga ridpiska. Om det hade varit på annat sätt, skulle folket då ha låtit det imperialistiska kriget äga rum? Kriget närmade sig trots allt inför ögonen på alla, som två tåg som rusar mot varandra på samma spår. Men folket höll tyst, tittade på, väntade och fortsatte med sina vanliga, vardagliga, konservativa liv. Det krävdes det imperialistiska krigets fruktansvärda omvälvningar för att en del förändringar skulle uppstå i medvetandet och samhällslivet. Det ryska arbetande folket störtade Romanov, drev ut borgarklassen och grep makten. I Tyskland gjorde de sig av med Hohenzollern men stannade halvvägs. Det krävdes ett krig för att dessa förändringar skulle äga rum, ett krig med tiotals miljoner döda, skadade och lemlästade. Vilket tydligt visar hur konservativt det mänskliga tänkandet är och hur långsamt det rör sig, hur envist det hänger fast vid det förflutna, allt som är välbekant, känt, nedärvt – fram till nästa hemsökelse.”
Redan nu ser vi de första stegen i denna process. I Iran finns det revolutionär ilska överallt. En tweet som förklarade folkets desperation löd: ”Min gammelfarbror dog för två dagar sedan på grund av coronaviruset. Från sju års ålder, då hans far dog, och fram till 77 års ålder, var han arbetare. I krisen som spreds över hela Qom kunde han inte stanna hemma, eftersom han var tvungen att välja mellan bröd och sitt liv. Detta är den bittraste tanken i mitt sinne.”
Ja, det är en mycket bitter tanke, liknande tankar som finns i huvudet på miljontals andra. Tusentals människor dör enbart på grund av den härskande klassens girighet och inkompetens. Hotet om viruset är det enda som håller tillbaka rörelsen. Men hotet kan bara försena rörelsen. När dammet har lagt sig kommer massorna att börja röra sig igen.
I Ecuador har Lenin Moreno genomfört ett åtstramningspaket för att hantera krisens effekter. Detta kommer nästan säkert att leda till nya uppror, bara några månader efter att regeringen nästan störtades av en massrörelse. Över hela den Arabiska halvön stoppades den arabiska revolutionen bara genom att man spenderade mer pengar på välfärd. Men med den nedgång i oljepriserna som inte är gångbara kommer nedskärningar återigen att hamna på dagordningen. I Kina har experter sagt i flera år att det var nödvändigt med en BNP-tillväxt på sex procent för att förhindra social oro. Sådana siffror är nu uteslutna.
I Italien utvecklas en liknande stämning. I synnerhet bland de som står vid frontlinjerna – läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal som är överbelastade, och som måste kompensera för myndigheternas brist på resurser. De kan inte agera för tillfället på grund av den tunga börda som vilar på deras axlar. Men de kommer inte heller att glömma vad de sett. När de får ett andrum kommer dessa lager att börja gå på offensiven.
De avancerade kapitalistiska länderna kommer inte att vara förskonade från detta. Här möter inte massorna krisen efter en period med tillväxt och välstånd, utan efter mer än tio år av nedskärningar och attacker sedan krisen 2008. Förtroendet för myndigheterna och etablissemanget är redan på rekordlåga nivåer. Bunkring av varor och att folk struntar i säkerhetsdirektiv på vissa håll är tecken på detta. Och i stället för att återvända till den levnadsstandard som rådde innan 2008, kommer de dessutom att ställas inför en massarbetslöshet och fattigdom som vi inte sett under hela efterkrigstiden. Detta kommer att tvinga dem att ta till kamp.
Under kampens gång kommer arbetarklassen att omvandlas, och med den även dess ledarskap och organisationer. I denna process kommer många möjligheter att öppnas för marxisterna att nå ut med våra idéer – först bland de avancerade lagren och senare inom arbetarklassens massa. Våra idéer är de enda som kan förklara de händelser som äger rum i dag.
På varje nivå är den katastrof vi står inför orsakad av det kapitalistiska systemet. Från miljöförstörelsen som leder till fler epidemier; till den sönderfrätta läkemedelsindustrin, som bara är intresserad av att investera i att utveckla nya läkemedel om dessa har potential att generera profiter; och till hälso- och sjukvårdssystem som har varit föremål för åratal av nedskärningar, privatiseringar och outsourcing till den grad att de inte längre kan hantera några plötsliga förändringar. Dessutom har den härskande klassen och deras lakejer i världens regeringar visat sig vara helt inkompetenta i sin oförmåga att ställa upp ett försvar mot sjukdomen. I varje steg har deras tveksamhet att offra några av sina profiter gjort det möjligt för epidemin att spridas ytterligare. Under förevändningen att skydda oss mot pandemin kommer de att försöka få arbetarklassen att betala priset för pandemin och den ekonomiska krisen.
Miljön befinner sig i ett farligt tillstånd där ett oöverträffat antal översvämningar och torka drabbar olika områden i världen, och svärmar av gräshoppor hotar försörjningen för tiotals miljoner människor. Krig och inbördeskrig rasar i Afrika och Mellanöstern. Den ena katastrofen efter den andra drabbar vår planet. Men detta är inte världens undergång, som vissa verkar tro. Det är dödsryckningarna hos ett system som har blivit en boja för det mänskliga samhället. Valet mellan socialism och barbari kunde inte vara tydligare. Kapitalism är fasor utan slut. Men mitt bland alla fasor skapar den sin egen dödgrävare: arbetarklassen, som leder de fattiga och förtryckta bakom sig. När arbetarna väl börjar röra sig kommer ingen kraft på planeten att kunna stoppa dem.