Revolution har pratat med Eric Hammarstrand, som är aktiv inom funktionsrättsrörelsen och har spinal muskelartrofi. På grund av kraftigt nedsatt lungkapacitet kan en vanlig influensa vara livshotande. Det behöver knappast sägas att Eric tillhör hör till en av de grupper som har störst risk att dö i coronaviruset – och är hårdast drabbade av regeringens strategi.
När vi frågar Eric om hur hans liv varit under pandemin så är det första han säger:
– Det är nog det mest traumatiska jag någonsin kommer kunna uppleva. Jag tror inte jag kommer kunna trivas i Sverige efter detta.
Sedan pandemins utbrott har Eric befunnit sig i isolering, med undantag för sina assistenter. Samtidigt som Folkhälsomyndigheten säger sig värna om riskgrupperna har dock hans assistenter inte fått testa sig regelbundet. Det sades dessutom från början att alla arbetsgivare inom LSS skulle få information om hur smittan ska hanteras, men detta har också uteblivit.
– Jag har själv köpt in munskydd, jag vet inte om det har räddat mig, men kanske, säger Eric.
– Det är svinjobbigt att inte visa hur rädd man är. Jag vill ju inte lägga det på mina assistenter. Om jag skulle dö i corona så vet ju de också att jag inte träffat någon sedan i mars, jag har varit i mitt hem. Så fast det inte är deras fel skulle de behöva ha det på sitt samvete, att veta att det kom från dem.
Vi frågar Eric om hur avsaknaden av social interaktion varit under pandemin.
– Riskgrupperna har hållit sig inlåsta i ett halvår nu, det är tydligen omöjligt att göra en kollektiv insats utan den insatsen ska bara vi göra, svarar han.
– Jag har ju levt i lockdown sen i mars. Ingen pratar om hur jag mår. Visst kan jag strunta i att träffa mina vänner och familj, men om jag hade haft barn då? Då hade jag varit tvungna att skicka dem till skolan. Och mina assistenter, ska de också isolera sig? Är det verkligen rätt att säga till riskgrupperna att det är upp till er om ni ska överleva eller inte?
Varken personer i riskgrupper eller personer som jobbar inom LSS är i allmänhet särskilt välbärgade. Man har inte möjligheten att isolera sig totalt utan måste ha assistans eller resa kollektivt. Det är ett problem som uppenbarligen hade varit lätt att åtgärda om man erbjudit arbetarna inom LSS enskild transport till jobbet, men är ingenting som har prioriterats.
Det är samma mekanismer som gjort att fler människor dött i arbetarområden. Man kan helt enkelt inte jobba hemifrån. Samtidigt har bankerna och storföretagen fått stödpaket på många miljarder. Hade man följt WHO:s rekommendation att ”testa, testa, testa” hade detta kanske också förhindrat personer inom LSS-vården från att vara överrepresenterade i dödsfallen. Och personer som Eric hade sluppit isolera sig totalt, utan kunnat träffa familj och vänner om de först fått testa sig.
– Funktionsrättsrörelsen borde vara mer högljudd. Men man är rädda att om vi är för kritiska så kommer de att köra över oss med indragen assistans. Berättelsen vi får är att svaga måste offras, menar Eric.
Sverige har i nuläget över 6000 döda i coronapandemin. Det är det sjätte värsta resultatet per capita i Europa, och avsevärt mycket sämre än våra nordiska grannländer. Danmark, som har nordens näst värsta resultat, har fortfarande mindre än en fjärdedel av Sveriges dödsfall per capita.
Men så har det också varit Sveriges strategi från första början: att hålla samhället öppet för att hålla igång ekonomin och därmed låta människor smittas. Folkhälsomyndigheten och regeringen försöker få det att låta som att alla länder i slutändan kommer att landa på ungefär samma dödsfall, och att Sveriges strategi varit lyckad. Det finns inget som tyder på det. Nu under den andra vågen börjar det bli smärtsamt tydligt att så inte är fallet.
Över hela världen har regeringarna sagt att vi står inför ett val: antingen offrar vi människors jobb och levnadsstandard, eller så offrar vi människor ur riskgrupperna. Man kan offra allt – utom de rikas profiter.
I en socialistisk, planerad ekonomi under demokratisk arbetarkontroll hade vi snabbt kunna stänga ner all produktion som inte är samhällsnödvändig, med full ersättning för de som jobbar där. Samhället hade kunnat ställas om för att faktiskt skydda riskgrupper, utan att allt ansvar hamnat på individer som får skulden för kapitalismens misslyckande. Man hade kunnat masstesta och få stopp på smittspridningen i stället för att diskutera vilken grupp som enligt kapitalismens logik måste offras. Borgarklassen och deras politiska representanters totala oförmåga att hantera pandemin har tydligare än någonsin ställt behovet av en socialistisk revolution på dagordningen.