Efter en strejk i juni, vars genomförande lämnat mycket övrigt att önska, skrev Kommunals förhandlare under ett avtal med få verkliga framsteg. Det visar att ledningen varken vill eller vet hur man ska ta en seriös strid för att vinna.
Det är ett fåtal stora utländska företag som konkurrerar om att vinna upphandlingar om driften av kollektivtrafiken. När ett företag vinner måste busschaufförerna som redan arbetar på en plats, söka sitt jobb på nytt hos det nya företaget. Gång på gång tvingas de söka sina jobb, och varje gång nollställs den vanliga anställningstryggheten. Man får börja om från början med en provanställning. I och med detta tvingas många busschaufförer leva i en ständig osäkerhet för att bli av med jobbet.
I fråga om lönen var avtalet i linje med de låga ökningar som krävts av övriga LO. Man hade krävt löneökningar med minst 1740 kronor per heltidsanställd, och fick igenom 1732 kronor. Löneökningarna blir dock väldigt små per år, eftersom avtalsperioden går över 40 månader (1 juni-30 september 2016). En del av detta äts naturligtvis också upp av inflationen. Om vi utgår från att riksbanken når sitt inflationsmål på 2 procent blir det alltså bara en ökning med någon hundralapp i månaden varje år. Man fick också igenom lägstalöner för de deltidsanställda.
På avgörande punkter ställde avtalet emellertid fler frågor än det besvarade. Vad gäller den centrala frågan om anställningstrygghet genom överföring av anställningen fick man bara igenom vad som kan beskrivas som en halvmesyr. Det införs en nämnd för entreprenörsbyten som Kommunal skriver ska skapa ”ordning och reda”. Men skrivningen som står är ingen garanti, utan man ska bara ”i möjligaste mån” överta personalen. Det är snömos, självklart kan de ta över alla busschaufförer varje gång. Nu står man inför utsikten att eventuellt behöva ta denna strid på nytt varje gång det är upphandling. Busschaufförerna får fortsätta leva i ovisshet, och att ledningen skrivit under är en smärre skandal.
Kommunal hade också krävt minst 11 timmars sammanhängande dygnsvila och att avtalets minsta rasttid på 30 minuter blir till 45 minuter. 11 timmars sammanhängande dygnsvila blev till ”ökat inflytande över schemaläggningen”, vilket också är en tacksam gummiparagraf och en ren gåva från Kommunal-ledningen till bussföretagen. Vad gäller rasterna ska dessa korta matraster inte längre vara ”regel och ständigt återkommande”. Detta skapar ett stort tolkningsutrymme, vilket är precis det arbetsgivarna vill. Det är långt ifrån någon garanti för att det blir någon förändring.
Hade man kunnat få igenom mer? Vissa kommer säga att man helt enkelt inte var starka nog, att man helt enkelt får nöja sig givet medlemmarnas låga aktivitet och så vidare. Ett sådant resomenang flyttar strålkastarljuset från fackförbundets ledning till arbetarna själva. Man har den ledning man förtjänar! Resonemanget är emellertid bakvänt. Ledningen kan inte komma undslippa ansvar bara för att medlemmarna inte pressat på mer. Om det är sant att arbetarna inte är speciellt aktiva ute på arbetsplatserna betyder det bara en sak: att ledarna borde göra allt för att mobilisera och entusiasmera dem.
Strejken avslutades istället innan man fått igenom sina krav. Man tecknade avtal trots att man planerat att utöka strejken bara någon dag senare, och därmed öka pressen mot arbetsgivaren. Man försökte inte ens få igenom mer, strejken hade bara precis börjat och arbetarnas kampvilja var långt ifrån uttömd om man får tro de som uttalade sig i medier. Man kan inte annat än ställa sig frågande till vilka principer Kommunals ledning har vägletts av. Resultatet blev att man bara ”släppte ut ånga”, i ett försök att minska medlemmarnas frustration över sin situation och visa att man ”gör något”.
Självklart ligger det huvudsakliga ansvaret för denna ohållbara situation på bussföretagen. Dessa kapitalister är fullständigt ointresserade av personalens situation, som för dem bara är siffror i deras kvartalsedovisningar. Men bussarna kör inte sig själva! Däremot klarar de sig bra utan de parasiter som äger företagen, och vars enda bidrag är att de förskingrar vinsterna i toppen.
Nu kommer tre år av en fortsatt pressad situation för busschaufförerna. Det är knappast den enda yrkesgruppen som står inför detta scenario: detta problem delar de med alla arbetare. Fackförbundens ledningar har vant sig vid förhandlingar med arbetsgivarna, där man ska vara ”resonabel” och se till båda sidor. De har skaffat sig dåliga ovanor, som för vissa blivit karaktärsdrag, och blivit alltför bekväma på sina välavlönade positioner.
I framtiden kommer dessa ”ledare” fungera som en gigantisk broms på arbetarklassens kamp. I alla fackförbund måste arbetarna därför själva kämpa sig till en ledning som är mogen uppgiften. Marxisternas uppgift är att kämpa tillsammans med vår klass för att förverkliga detta. Bara genom erfarenheter av kamp kommer de nuvarande ledarnas begränsningar bli uppenbara för arbetarklassen. Nya ledningar måste byggas, bestående av de bästa och mest stridbara bland arbetarna själva.
Det kommer inte garantera segern varje gång – de flesta strejker förloras – men det kommer åtminstone göra att man kan ta upp striden på allvar mot arbetsgivarnas konstanta attacker. Att kämpa lär man sig i sista hand bara genom erfarenhet.