I snabbmatsbranschen hör gratisarbete och uteblivna raster till vardagen. En anställd berättar om arbetssituationen på hans gamla arbetsplats Burger King.
En av de första grejerna jag lade märke till när jag 2016 började arbeta på Burger King var den starka gemenskapen: alla ställde upp för varandra och alla slet lika hårt. Vi behövde hålla ihop för att överleva. Vi var konstant underbemannade på grund av en personalbudget som bara blev mindre och mindre.
Efter tio månader blev jag arbetsledare. Det innebar att jag behövde komma 30 minuter innan mitt pass startade på morgonen, och påbörja arbetet utan att stämpla in. Det var enda sättet att hinna med arbetsuppgifterna. Om någon blev sjuk gick min lediga tid som arbetsledare åt att kontakta medarbetare för att fylla hålen i det glesa schemat. Även om man kunde arbeta en timme extra om dagen, fanns det inte på kartan att få betalt för det. Om vi inte hann klart på den utsatta tiden på kvällarna så stämplade vi ändå ut, för att obetalt sedan fortsätta arbeta tills vi var klara.
Pauser var uteslutna. Man hann äta lunch med lite tur, oftast stående och beredd att jobba. Det skämtas ofta om att man skulle gå upp en massa i vikt när man jobbar inom snabbmatsindustrin, men om man inte får lunchrast är detta inte så enkelt som det låter! Om jag fick chansen att sitta ner när jag åt var det på kontoret där jag tog chansen att planera för morgondagen. Om jag inte planerade på rasten fick jag göra det hemma, i vilket fall obetalt.
Det var ofta man fick slut på bröd, sallad, läsk, eller något annat. Detta hämtade vi helt obetalt. På väg till jobbet kunde vi behöva åka 40 minuter långa omvägar och ta bussen med tunga kartonger och sopsäckar – läsken kunde väga 20 kg eller mer. En kollega som hade bil fick ständigt åka och hämta olika varor, men han hade tur om han fick betalt för bensinen.
Den strama budgeten gick före allt. Besparingarna var livsfarliga för oss som arbetade. Snålheten visste verkligen inga gränser, vilket det finns många exempel på:
Under en period var skorstenen ovanför grillen igentäppt. Röken som skulle forslas bort flödade i stället rakt in i köket. Vi gick runt och hostade och ögonen tårades. Sotare anlitades först efter tre veckor, när delar av taket hade hunnit bli mörkbrunt av röken.
När restaurangen som min kollega arbetade på skulle få besök av Arbetsmiljöverket inhandlades en obligatorisk nödutgångsskylt som monterades ovanför en dörr. När restaurangen blivit godkänd returnerades skylten för att spara pengar.
Vid ett tillfälle var frysen i köket strömförande. Vi fick stötar som gick genom hela kroppen – de starkaste jag känt av. När vi informerade chefen blev vi tillsagda att fortsätta jobba men undvika att röra den, vilket så klart var helt omöjligt. Efter en timme och många stötar var det helt ohållbart. Jag gick in till chefen och skrek på honom. Då ringde han en reparatör, som anlände efter två timmar. Under tiden fortsatte vi jobba oskyddat.
Jag arbetade för Nordic Service Partners som är de största franchisetagarna för Burger King i Norden. Jag känner många som arbetat för dem – och alla har samma sjuka berättelser. Hela branschen lever på att arbetarna pressas hårdare och hårdare, för att krama ut vinst till kapitalisterna i toppen.
Det finns en stor potential i solidariteten mellan oss arbetare. Om Hotell- och restaurangfacket hade gjort mer för att ta tillvara på ilskan hade det funnits tiotusentals unga snabbmatsarbetare i Sverige – varav några tusen på Burger King – som stått beredda att kämpa för att förbättra villkoren på kapitalisternas bekostnad.
Precis som många andra orkade jag till sist inte mer och sa upp mig. I stället organiserade jag mig revolutionärt, för att krossa det system som ligger bakom utsugningen: kapitalismen.