Den ruttna kompromissen mellan regeringen och alliansen innebär att högerpolitiken kommer fortsätta som vanligt. De låtsas som att överenskommelsen ska ge landet stabilitet och göra det möjligt att regera, men allting tyder på att detta inte kommer bli särskilt långvarigt. Alliansen har redan hunnit hota att spräcka uppgörelsen om S går för långt med vårbudgeten. Löfven har bundit ris för egen rygg och frivlligt gjort sig till högerns gisslan. Det är tacksamt nu när han ska motivera sin egen högervridning inför partiets väljare och gräsrötter.
Vi har länge sagt att Sverige inte kommer klara sig undan den internationella kapitalismens kris – någonting som vi nu ser tydligt bekräftas. Den politiska instabiliteten återspeglar en underliggande ekonomisk instabilitet. Den allvarliga ekonomiska situationen – exemplifierat av det låga oljepriset och ECB:s nyliga beslut att slå igång sedelpressarna för att hålla hjulen snurrande – innebär att en ny och djupare vändning är långt ifrån utesluten. Det bästa scenariot är att stagnationen fortsätter.
De senaste 12 månaderna har det varit en rad olika rörelser runtom i världen. Från Burkina Faso till Hong Kong och USA har arbetare och ungdomar börjat bryta med år av passivitet och ta sina första stapplande steg in i aktivitet. I flera länder har rörelser antagit revolutionära proportioner de senaste åren. Men det finns ingen rak väg för arbetarklassen till ett maktövertagande. I brist på en revolutionär marxistisk ledning kommer dessa rörelser inte kunna vinna makten, eller ens förändra saker nämnvärt. Utan att bryta med kapitalismen är inga förbättringar möjliga, när borgarklassen tvärtom gör allt för att försvara sina vinster.
Fokus för allt detta ligger fortsatt i Sydeuropa. Ett nytt vänsterparti, Podemos, har bildats i Spanien och snabbt växt, samtidigt som Syriza i skrivande stund ser ut att vinna det grekiska parlamentsvalet. Detta visar vilket utrymme som finns för partier som står emot etablissemanget, inklusive socialdemokratin, och som tydligt tar ställning mot nedskärningar både i ord och handling.
Detta är en viktig lärdom för det svenska Vänsterpartiet, som förhoppningsvis kan bidra till att hjälpa partiet att se bristerna i att ständigt söka samarbeten med Löfven. Man hade haft mycket att vinna på att låna lite av Podemos självförtroende och våga tala klarspråk om allvarliga saker som kapitalism, socialism och revolution. Kanske skulle borgerliga åsiktsmakare tycka att man var lite oartiga om man slutade mumla försynt om skattehöjningar som ett sätt att finansiera välfärden, och istället på allvar började tala om bankernas och storföretagens vinster, skattesmiteri och fiffel i samhällets toppar. Men ett helt lager inom arbetarklassen och ungdomen skulle entusiasmeras av detta.
Men även Syriza och Podemos har sina begränsningar. Syrizas ledare Tsipras har skrivit i Financial Times att han ska respektera de krav på en balanserad budget som man måste ha för att fortsätta vara medlem i euron. Detta har naturligtvis ingenting att göra med arbetarklassens intressen, utan är bara ett sätt att stilla den internationella borgarklassens oro: ”vi är inte så farliga, trots allt!” Han vill vara allas vän – både bankernas och arbetarnas – inom ramen för en ”social marknadsekonomi”. Men han kan inte vara allas vän. Han kommer tvingas välja mellan att fortsätta åtstramningspolitiken och att föra en verkligt socialistisk politik. Att önskedrömma om en bättre slags kapitalism är en verklighetsfrånvänd utopi.
Sverige är det OECD-land där klyftorna ökat snabbast under den senaste perioden, rapporterade OECD år 2013. Ingen kan längre låtsas att Sverige är ett internationellt undantag som kommer klara sig fint undan kapitalismens kris. Den politiska instabiliteten avslöjar de underliggande motsägelserna i själva det kapitalistiska systemet. Om man lyssnar på självutnämnda experter låtsas de som någonting annat, men bakom kulisserna vet de det självklara: Situationen är allvarlig.
Vägen har kanske aldrig legat så öppen för Vänsterpartiet att förklara kapitalismens begränsningar och föra fram ett socialistiskt alternativ. Det första steget är att bryta med högern och socialdemokratin. Bara med ett socialistiskt program och den revolutionära marxismens metoder kan man bygga ett starkt parti. Allting pekar i riktning mot revolutioner i flera länder. De kommande tio åren kommer inte bli som de som vi just gått igenom. Vi måste förbereda oss, och det gör vi bäst genom att bygga marxismens styrkor idag.