Den 23 juni 2016 fattade det brittiska folket ett avgörande beslut. Efter fyrtio år som medlemmar röstade de för att lämna EU. Detta beslut kommer att få enorma konsekvenser för Storbritanniens, Europas och hela världens framtid.
Artikel publicerad den 24 juni 2016 på www.marxist.com.
Utgången i folkomröstningen utgjorde en förkrossande misstroendeförklaring mot hela etablissemanget. Det skakade de marknader som kvällen innan var säkra på att stanna skulle vinna. Lämna vann med en marginal på 52 mot 48 procent: över 1,2 miljoner röster fler än stanna, med den engelska landsbygden och Wales som starka Brexit-anhängare. Men Skottland röstade massivt nej till att lämna. Valdeltagandet var mycket högt: i Skottland 67 procent, i Wales 72 procent och i England 73 procent.
Återigen visade sig opinionsundersökningarna ha fel. Fram till sista minuten förutspådde de en knapp seger för stanna. Men opinionsinstituten hade helt fel, precis som i förra årets riksdagsval. Anledningen till detta misslyckande är att opinionsinstituten inte har förstått att det existerar en stämning av djupt missnöje i samhället.
Den härskande klassen och dess politiska företrädare befann sig i ett chocktillstånd. De har ingen förståelse för den verklighet som de flesta människor i Storbritannien lever i. Man kunde se samma brist på förståelse i aktiemarknadens irrationella beteende inför omröstningen. Under 48 timmar före omröstningen blomstrade börserna och pundet steg till sin högsta nivå på flera månader, och vid ett tillfälle stod kursen nästan i 1,5 mot dollarn.
Nyheten om folkomröstningens resultat orsakade omedelbart kraftiga fall på världens aktiemarknader och det brittiska pundet föll till sin lägsta nivå sedan 1985. Detta är tidiga varningssignaler om den recession som snart kommer att drabba den brittiska ekonomin, vars chockvågor i sin tur snabbt kommer att fortplanta sig genom Europa och resten av världen. De politiska konsekvenserna av detta skakande resultat gav sig omedelbart till känna. David Cameron, som försvagats kraftigt politiskt, meddelade att han kommer att avgå som premiärminister i oktober.
Den extrema blairitiska höger som styr och ställer i Labourpartiets parlamentgrupp var lika förbluffade av utgången i folkomröstningen. Dessa förklädda Tories (Torypartiet heter det konservativa partiet, ö.a.) stödde entusiastiskt bankirernas och kapitalisternas Europa, och överraskades när de fick en näsknäpp av en betydande del av arbetarklassen, inklusive många traditionella Labour-väljare.
Varför?
De människor som röstade för Brexit gjorde det av många olika skäl. Vissa var progressiva och andra reaktionära. Vreden var uppenbar i de tidigare industri- och gruvsamhällen i norra Storbritannien som i flera årtionden har varit utlämnade till ekonomisk nedgång, förlorade arbetstillfällen, fattigdom och marginalisering. Dessa orter känner sig främmande inför den avlägsna politiska klass som styr över dem från Westminster, och ännu mer främmande inför den avlägsna byråkratin i Bryssel som inte har gjort någonting för dem.
När stanna-sidan talade om att man skulle ha större välstånd inom EU, ryckte stora lager av arbetarklassen bara på axlarna. De har sett hur de rika blir allt rikare medan de själva och deras familjer blir allt fattigare. Fördelarna med rikemansklubben EU gäller bara för de få, och inte för de många. Detta har lett till att fler och fler upplever situationen som orättvis, vilket har skapat en känsla av ilska och indignation gentemot etablissemanget som kom till uttryck i folkomröstningen.
Resultatet visar att det finns en sjudande stämning av missnöje i samhället. Det visar också i vilken utsträckning den politiska klassen saknar kontakt med vanliga människors känslor. Detta är ett internationellt fenomen. Det framgår av den skotska folkomröstningen om självständighet år 2014, av det spanska valet i december 2015, av grekiska Syrizas och spanska Podemos framväxt, av det enorma stödet för Sanders i Demokratiska partiets primärval, och på ett förvridet sätt även av Donald Trumps framgångar i USA.
Stanna-sidans argument om att ett medlemskap i EU innebar välstånd och högre levnadsstandard för alla klingade falskt för många i Storbritannien som lever på låga löner. För dem var löftet om välstånd i EU en komplett lögn och ett bedrägeri.
För dem som just nu drabbas av kapitalismens kris lät stanna-kampanjens budskap som att ren självgodhet uttryckt av proffspolitiker tillhörande den välbärgade medelklassen i London. Det var som att dessa politiker kom från en annan planet där man talar ett språk som är obegripligt för vanliga människor. Det faktum att Labours parlamentsledamöter – överväldigande blairitisk medelklasshöger – fann detta förvånande visar hur lite de begriper av den verkliga situationen i Storbritannien. Och dessa personer anser sig vara stora realister!
Å andra sidan är högerns ledare i Storbritannien naturligtvis euforiska. Kampanjen kring folkomröstningen har redan lett till att tyngdpunkten i brittisk politik förskjutits åt höger – åtminstone tillfälligt. Även om de inte har nått sina omedelbara mål kommer den thatcheritiska högern att fortsätta att trycka på för sin reaktionära politik inom Torypartiets ledning.
UKIP:s Nigel Farage, som i går kväll trodde att de hade förlorat, sade: ”Våga drömma att gryningen stiger över ett oberoende Storbritannien.” Farages dröm kommer snart att visa sig vara en mardröm för det brittiska folket. Knappt hade han talat förrän mörka moln började samlas kring UKIP:s stigande sol.
Kris i Torypartiet
”Han som gudarna vill förgöra gör de först galen.” Det skulle vara en mycket lämplig gravskrift för David Cameron och ledarna för det brittiska konservativa partiet. Årtionden av föga ärofull tillbakagång har reducerat Storbritannien till en andra rangens maktfaktor i Europa. Denna obehagliga sanning har det konservativa partiets höger aldrig accepterat, utan de drömmer istället om att återupprätta Storbritannien till dess fornstora dagar. Boris Johnson stolta skryt om att den 23 juni 2016 skulle bli ”Storbritanniens självständighetsdag” visar hur långt ifrån verkligheten de befinner sig. Och nu är verkligheten på väg att lära dem en mycket hård läxa.
Den härskande klassen och dess politiska företrädare i Storbritannien av i dag har ingenting gemensamt med de framsynta härskare över världen som Trotskij skrev om i det förflutna. De är okunniga, dumma och kortsiktiga. I det avseendet är de sannskyldiga återspeglingar av bankirerna och kapitalisterna som inte kan se längre än till slutet av sina egna näsor och som gjort sig beroende av spekulation, kortsiktighet och parasitär verksamhet. Dessa, och inte Bryssel, är de människor som verkligen härskar över Storbritannien idag och som kommer att fortsätta att göra det i morgon.
Det konservativa partiets ledare, herr Cameron, besitter många egenskaper från den klass han representerar. Liksom sina vänner på Londons aktiemarknad, verkar även han vara spelberoende. Men medan de spekulerar i andelar och aktier, spelar Torys partiledare med hela nationers öden. Han tog en mycket vårdslös chansning med den skotska folkomröstningen och vann med en liten marginal. Nu har han tagit ett ännu större chansning med Storbritanniens medlemskap i EU och han har förlorat. Konsekvenserna för Storbritannien och Torypartiet är oöverskådliga.
Det första offret är Cameron själv. Liksom de ädla gamla romarna har han fallit på sitt eget svärd för att gottgöra för sina egna synder. Den förödmjukade Tory-ledaren gav ett uttalande i Downing Street kl 08:15, då FTSE100 (ett index över de 100 företagen på Londonbörsen med högst marknadsvärde) hade öppnat med en förlust på 5 procent – den största förlust som någonsin registrerats. I sitt avskedstal sade han: ”Jag kommer att göra allt jag kan som premiärminister för att stabilisera skutan under de kommande veckorna och månaderna. Men jag tror inte att det skulle vara rätt för mig att försöka vara den kapten som styr vårt land till dess nästa destination.”
Splittringarna i Torypartiet
Brexit-sidans ledare är den värsta sortens reaktionärer. I bästa fall representerar de den traditionella Tory-högerns ”Little England”-tendens som alltid har funnits. Den företräder de åsikter och fördomar som man hittar bland Torys gräsrötter: butiksägare, pensionerade överstar, fastighetsmäklare och annat reaktionärt pack som tidigare hållits i schack av den härskande klicken av aristokratiska Torys. Det var Margaret Thatcher som lättade på tyglarna för detta rabiata chauvinistiska slödder, en person som själv kom från just detta lager.
Precis som Labourpartiets parlamentsgrupps högerledning går i otakt med sin bas i arbetarklassen, har det konservativa partiets ledare i parlamentet – respektabla och välbärgade ”Old Etonians” (före detta elever på elitskolan Eton, ö.a.) som Cameron och Osborne – tappat kontakten med Torys gräsrötter, som kommer från en annan klass och har en annan psykologi.
Torys ledare representerar de stora bankerna, monopolen och Londonbörsen och ser ned på högerfanatikerna ute i partiet med nedlåtande förakt. Detta är en splittring som skickligt utnyttjades av bland andra Michael Gove och Boris Johnson. Människor som Gove, de övertygade höger-thatcheriterna och euroskeptikerna, återspeglar gräsrötternas åsikter bättre och de håller hårt på sina högerprinciper.
Johnson och Gove hade upprepade gånger förnekat att de har ambitionen att ersätta Cameron som premiärminister, men ingen tror dem. Efter en intensivt bitter och personfixerad kampanj, kommer splittringarna att finnas kvar och intensifieras. Vid en viss tidpunkt kommer en öppen splittring i partiet att bli en klar möjlighet.
Från allra första början präglades folkomröstningskampanjen av det hårda tonläget. Giftiga personangrepp var vanliga, och Torys ledare kastade förolämpningar mot varandra och anklagade varandra offentligt för att ljuga. Dessa attacker från båda sidor skapade djupa sår i Torypartiet som inte enkelt kommer att kunna läkas.
Det konservativa partiet är nu tydligt delat i två skarpt motsatta läger. Å ena sidan har vi de så kallade ”progressiva” Tories, representerade av Cameron och Osborne. Ställda mot dem, och med starkt stöd hos Torypartiets gräsrötter, är högerinriktade, thatcheritiska, fria marknads-förespråkare som Michael Gove och Iain Duncan Smith, framhjälpta av Londons tidigare borgmästare Boris Johnson. Den sistnämnda är nu favorit som framtida partiledare för Torypartiet.
Boris Johnson
En utåtriktad uppmärksamhetssökande egoist och ”Old Etonian” – Boris Johnson är en man med stora ambitioner. Det är en illa dold hemlighet att han har snyggat till sig för att kunna ta över den nuvarande premiärministern David Camerons roll. Efter att ha klivit ner från positionen som Londons borgmästare, manövrerade han sig till en ledande position i Brexit-kampanjen, som han uppenbarligen såg som en språngbräda till Downing Street nummer 10 (där premiärministern har tjänstebostad, ö.a.).
Johnsons fullständiga principlöshet visades i en artikel av Michael Cockerell i The Guardian, från onsdag den 22 juni, där vi kan läsa följande:
”Johnson körde till sitt gömställe i Oxfordshire [i februari] för att bestämma sig. Det var dags för honom att leverera sin välavlönade kolumn för Daily Telegraph. Han skrev två artiklar – en som argumenterade för status quo, den andra för Brexit. Jag fick veta av någon som såg båda utkasten att argumentationen för att stanna var mer kraftfull och övertygande.
När jag nämnde detta för Johnson under kampanjen blev han irriterad. ’Jag vet inte vem som är din källa, men det är sant att jag skrev två artiklar’, sa han. ’Och i den andra artikeln stod det att det, oavsett mina invändningar mot EU:s nuvarande riktning, skulle vara bättre att stödja mitt parti och premiärministern genom att ta ställning för att stanna. Och i slutändan tyckte jag inte att det var en tillräckligt bra anledning.'”
Boris Johnson har bara en princip, och det är Boris Johnsons egen karriär. Han hoppade på det EU-kritiska tåget för att ställa sig in hos Torypartiets gräsrötter och den EU-kritiska flygeln i dess parlamentsgrupp. Denna taktik verkar ha fungerat förhållandevis bra. Bara timmar innan resultatet tillkännagavs undertecknade flera framstående ledare för Brexit-kampanjen från Tory-partiet ett brev till David Cameron och bad honom att stanna kvar som premiärminister. Detta var en genomtänkt taktik, som syftade till att framställa sig själva i positiv dager och som trogna anhängare av partiledaren. Det liknar den lojalitet som Brutus visade Julius Caesar strax innan han stack kniven i honom.
Johnson har redan uppnått sitt mål i den här kampanjen. Han har ställt sig in hos Torypartiets högerflygel och placerat sig i en bra position för att ta över från David Cameron när denne slutligen avgår som partiledare i oktober. Ur den synvinkeln kostar honom en liten gest av spelad lojalitet ingenting, och det kommer att ge honom ytterligare poäng hos Torypartiets ledning.
Nigel Farage
På Brexit-tendensens yttersta högerkant står UKIP:s ledare Nigel Farage som i åratal har försökt att driva sin främlingsfientliga, antieuropeiska och invandringsfientliga linje. Tills nyligen höll alla respektabla politiker honom på armslängds avstånd. Men EU-folkomröstningen har placerat honom i den brittiska politikens centrum. Detta har allvarliga konsekvenser för framtiden.
Drygt en vecka före folkomröstningen visade Farage stolt upp en stor affisch som visar ett stort antal invandrare och asylsökande – alla med bruna och svarta ansikten – med parollen ”bristningsgränsen”. Denna illa dolda rasistiska demagogi var ett grovt försök att distrahera arbetare från de verkliga orsakerna bakom arbetslöshet och bostadsbristen. Har ni inga jobb? Skyll på invandrarna! Har ni inga bostäder? Skyll på invandrarna! Är sjukvården i kris? Skyll på invandrarna!
Här har vi Brexit-kampanjens hela innehåll. Alla andra faktorer – självbestämmande, demokrati, ett slut på att Bryssel lägger näsan i blöt – var helt underordnade detta huvudsakliga reaktionära budskap. När Michael Gove fick en fråga om affischen svarade han: ”Jag ryste när jag såg den.”
Men som en TV-intervjuaren påpekade för honom, är en rysning en rent personlig reaktion som inte omsatts till handling i form av ett offentligt fördömande. Denna lilla incident visar på ett bra sätt vilken relation sådana som Gove och Farage har till varandra.
Det finns givetvis inget nytt i det smygrasistiska budskap som fördes ut av UKIP. Men det är något nytt i sättet som detta gift, som hittills betraktades som oacceptabelt av de traditionella politiska partierna, nu har blivit acceptabelt. En giftig stämning har introducerats i den brittiska politiken.
Det sätt som invandringsfientliga, främlingsfientliga och underförstått rasistiska åsikter har blivit acceptabla är som följer. Nigel Farage för fram dessa åsikter på ett mer eller mindre öppet sätt, som kommer nära rasism, om än på ett något mer hårfint och förtäckt sätt än British National Party och andra öppet fascistiska grupper. Johnson och Gove kan inte öppet stödja Farage och hans öppet främlingsfientliga åsikter, men har gradvis smugit över till honom, och upprepat hans budskap på ett slugt och lömskt sätt, medan de offentligt protesterat mot hans ”överdrifter”.
I en intervju i Channel 4 News fick Farage frågan vad han tyckte om faktumet att parlamentsledamöter från Torypartiet som Michael Gove och Boris Johnson, som tidigare betraktade honom med förakt, nu upprepade hans invandringsfientliga åsikter. UKIP-ledaren svarade att det gjorde honom väldigt glad. När han sedan frågades om rykten att Boris Johnson skulle vara beredd att erbjuda honom en position i en framtida regering, protesterade Farage att han inte visste någonting om något sådant förslag. Men det är uppenbart att sådana förslag diskuteras bakom kulisserna.
Vad nu?
Brexitsegern borde orsaka ett utträde ur EU genom att man åberopar artikel 50 i Lissabonfördraget (Lissabonfördraget införde en paragraf om utträde för medlemmar som önskar utträda från unionen, enligt EU-fördraget artikel 50). Men detta är outforskad terräng. Något sådant har aldrig hänt förut, och var faktiskt aldrig avsett att hända. Separationsprocessen kommer att bli lång och komplicerad, och inledas av en minst tvåårig förhandlingsperiod om ”skilsmässans” villkor. Men som bekant tenderar skilsmässor att vara mycket omstridda, sura och bittra erfarenheter.
Ironiskt nog säger Brexitsidans förkämpar att detta inte behöver ske omedelbart. De skulle föredra att ha Storbritannien utanför EU innan det allmänna valet planerat till maj 2020. Dessa beslut är emellertid inte helt i deras händer. I allmänhet har Brexit-sidan haft en alltför optimistisk syn på hur det skulle gå om Storbritannien röstade för att lämna. Nu kommer vi att se den bistra verkligheten vad gäller Storbritanniens ställning gentemot Europa.
Andra europeiska ledares reaktion på Storbritanniens beslut att överge skeppet kommer att vara chock, ilska och förbittring. Tanken att Storbritannien skulle kunna etablera vänskapliga och samarbetsvilliga relationer med EU när man väl har lämnat unionen är ren utopism. Det uppenbara faktumet är att Angela Merkel och andra europeiska ledare inte har råd att göra några tjänster åt Storbritannien, inte ens om de ville – vilket de naturligtvis inte vill.
Det kommer fler och fler indikationer på att det pågår en allmän ökning av de EU-skeptiska stämningarna över hela kontinenten. Enligt opinionsundersökningar är EU-motståndet större i Frankrike än i Storbritannien. Marine Le Pen kräver en folkomröstning. Andra EU-kritiska partier kommer att följa efter. Detta kan i slutändan leda till EU:s upplösning.
Om Bryssel gjorde det lätt för Storbritannien skulle det därför uppmuntra andra att följa deras exempel. Detta kan inte komma på fråga. Den brittiska härskarklassen kommer snart att upptäcka att den hamnat ute i kylan. Och det är arbetarklassen och de fattiga som kommer att känna av denna kyla mer än någon annan.
Stanna-sidans förutsägelser om en allvarlig ekonomisk kris är baserade på fakta. En kris i Storbritannien förbereds nu och den kommer att drabba arbetarklassen hårt.
Johnsons och de andras löften om att landet kan ”ta tillbaka kontrollen” genom att lämna EU kommer å andra sidan snart att visas vara grundlösa. Förhandlingarna skulle avgöra om Storbritannien förblir en del av den inre marknaden utan att vara med i EU, som Norge för närvarande är. Detta skulle dock innebära att Storbritannien fortfarande måste acceptera arbetskraftens fria rörlighet.
Andra alternativ är ett frihandelsavtal i stil med Kanadas, ett tvåsidigt avtal som Schweiz, eller att återgå till handelns grundläggande villkor som erbjuds av medlemskap i Världshandelsorganisationen. Men alla dessa alternativ skulle kräva långa och komplicerade förhandlingar, som kommer att följas av ökad arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard.
Brexitsidan har redan signalerat att de förväntar sig en kortsiktig ekonomisk kris. Boris Johnson försöker dämpa folks rädsla genom att säga att pundet ”fluktuerar naturligt”. Men den nuvarande fluktuationen leder helt uppenbart nedåt. Och miljardären och valutaspekulanten George Soros varnar för att effekterna blir större än kraschen 1992.
Dessa varningar besannas redan. FTSE 100 kraschade nästan 500 punkter inom några minuter vid morgonens öppning. Nedgången utraderade omedelbart omkring 124 miljarder pund från Storbritanniens 100 största börsbolags värde. Om dagen avslutas med ett sådant fall, kan det vara det största endagsfallet i indexets historia. Detta är en varning om det som komma skall.
Den brittiska ekonomin kommer att krympa. Företagsinvesteringar kommer att falla, liksom huspriserna och pundet. Det kommer innebära att importerade varor blir dyrare, vilket leder till en prisökning. Med andra ord har Storbritanniens arbetarklass blivit bedragna av Brexit-sidan, precis som de skulle ha bedragits av stanna-sidan. I båda fallen skulle den härskande klassen få dem att betala för att deras system hamnat i kris.
Återverkningar för Skottland
Utgången i denna folkomröstning har enorma konsekvenser för Skottlands framtid. Den fördjupar motsättningen som skiljer Skottland från resten av Storbritannien. Skottland har röstat till stöd för Storbritanniens fortsatta medlemskap i EU med 62 mot 38 procent – och i alla 32 kommuner har en majoritet röstat för att stanna. ”Skottland starkare i Europa”-kampanjen sade att majoriteten för ”stanna” i Skottland var ”exceptionellt stor”.
Men detta resultat kommer att ställa många fler frågor än det besvarar i Skottland. Problemet är att Storbritannien som helhet har röstat för att lämna – vilket ökar utsikterna för att Skottland tvingas lämna EU mot sin vilja. Den skotska regeringens sekreterare för utrikesfrågor, Fiona Hyslop, sade att ”man ser över alla möjligheter” för att ”skydda Skottlands intressen” och varnade att det skulle bli ”konsekvenser” om Storbritannien fattade ett beslut mot det skotska folkets vilja.
Försteminister Nicola Sturgeon sa att Skottland hade levererat en ”stark, entydig röst” för att stanna kvar i EU. Ms Sturgeon sa att omröstningen hade gjort klart ”att folk i Skottland ser sin framtid som en del av EU”. Hon uppgav att detta resultat skulle sätta en ny folkomröstning om skotsk självständighet på dagordningen. Hennes föregångare som försteminister, Alex Salmond, var ännu mer bestämd och sa att han tyckte att det borde bli en andra omröstning om självständighet nu.
Mr Salmond till BBC: ”Det betyder att Nicola Sturgeon måste gå vidare med uppropet, som om ni kommer ihåg sade att det skotska parlamentet bör ha rätt att begära en andra folkomröstning om skotsk självständighet om det fanns en väsentlig och betydande förändring i omständigheterna, som att Skottland lämnar EU mot det skotska folkets vilja. Nu har det hänt och jag är säker på att Nicola kommer att gå framåt med upprorets åtagande.”
Således har Camerons vårdslösa chansning än en gång äventyrat Storbritannien, som mycket väl kan sluta med att Great Britain förvandlas till Little England.
Reaktionära innebörder
Brexitsegern betyder inte att revolutionens eller vänsterns styrkor stärks, som vissa felaktigt verkar tro, utan den är tvärtom en seger för reaktionens krafter – om än en tillfällig – inte bara i Storbritannien utan också i hela Europa. De som firar en sådan utveckling är Marine Le Pen, Alternative für Deutschland och andra reaktionära chauvinistiska och invandrarfientliga grupper. Marine Le Pen, Nationella frontens ledare, har krävt en folkomröstning i Frankrike, liksom högerledare i Holland och andra länder.
I ett försök att slå tillbaka argumentet att Brexit skulle innebära ekonomisk katastrof, ökade Brexit-sidan den invandrarfientliga propagandan. Stämningen blev hårdare och giftigare för varje dag. Det råder inget som helst tvivel om att detta har spelat en roll i det brutala mordet på Jo Cox.
Nigel Farages invandringsfientliga demagogi innehåller ett underförstått rasistiskt och främlingsfientligt budskap. Men trots hans invandringsfientliga åsikter är Farage själv inte en fascist, även om han utan tvekan agerar draghjälp åt en framtida fascism. Även om det vore helt fel att överdriva de fascistiska organisationernas betydelse och styrka i Storbritannien, som för närvarande är pyttesmå sekter i politikens utkanter, om än våldsamma, skapar den illa dolda rasistiska tonen hos den invandringsfientliga lobbyn otvivelaktigt en grogrund för sådana tendensers tillväxt.
Konsekvenser för Labour
Som man kunde ha förutsett, utnyttjas Brexit av blairiterna i Labourpartiet för att uppvigla en ny kampanj mot Labourledaren Jeremy Corbyn. Dessa blairitiska parlamentsledamöter hävdar att Corbyns ansträngningar för att bibehålla Storbritannien i EU var ”otillräckligt entusiastiska”. Jeremy har det inte lätt! Om de kunde klandra honom för vädret skulle de göra det. Högerblairiterna är fast beslutna att bli av med honom oavsett vad han gör.
När han försvarade sig mot den vanliga anklagelsen om att hans kampanj för att stanna kvar i EU hade varit ”halvhjärtad”, sa han: ”Det fanns många människor som inte var särskilt nöjda med EU. Vad jag sa var att det fanns bra saker som hade kommit från EU – arbetsvillkor och miljöskydd – men det fanns andra frågor som inte togs itu med på rätt sätt – i synnerhet ekonomiska ojämlikheter i Storbritannien… Därför sa jag att mitt projekt var att vi skulle rösta för att stanna kvar och förändra och reformera Europeiska Unionen. ”
Till skillnad från partiledaren, var högerblairiterna i parlamentet mycket entusiastiska inför det kapitalistiska EU. I detta var de helt enade med Cameron, Osborne och Londonbörsen. Men de var och är helt och hållet frånskilda från Labourväljare.
Dessa välbärgade medelklasskarriärister förstår inte den stämning av förbittring, misstro, till och med hat som vanligt folk från arbetarklassen känner mot det politiska etablissemanget i Westminster – inklusive mot Labours högergäng. Faktum är att de flesta från arbetarklassen nu inte ser någon större skillnad på de blairitiska parlamentsledamöterna och Tories. Folkomröstningskampanjen har bidragit till att stärka denna uppfattning – vilken naturligtvis är välgrundad.
Dessa blairiter är politiskt omöjliga att skilja från det konservativa partiets Cameronflygel. De kommer från samma samhällsklass, lever samma privilegierade liv, är medlemmar i samma klubbar och har exakt samma klasspsykologi. Under folkomröstningskampanjen kampanjade de glatt sida vid sida med Cameron och Osborne, politiker som hatas av arbetarklassen för sin brutala nedskärnings- och åtstramningspolitik – en politik som i de flesta avseenden accepteras av Labours höger.
Den Corbyn-sympatiserande gräsrotsrörelsen Momentum gjorde följande uttalande i morse:
”Vi erkänner att folk röstade för att lämna av många skäl. En stor del av denna omröstning återspeglar en ilska som finns i samhällen som har upplevt många år av industriell nedgång och medföljande förlust av trygga jobb. Många sådana arbetarsamhällen har i åratal helt försummats av makthavarna. Miljontals tycks ha röstat ”lämna” för att rösta mot den ohämmade globalisering som har inneburit att levnadsstandarden stagnerar eller faller, eftersom levnadskostnaderna stiger. Vi delar denna skepticism mot storföretagens dominans, åtstramningar och avlägsna eliter, vare sig de är brittiska, europeiska eller globala, och delar kravet på ett land där arbetande människor har kontroll.
Många av dem som röstade för Brexit röstar vanligtvis Labour eller är arbetande människor som Labour borde representera. Nu måste partiet och hela arbetarrörelsen visa landet att de själva kan erbjuda arbetande människor verklig kontroll över sina liv, arbetsplatser och samhällen.
Labour måste tydligt visa hur de kommer att förbättra livet genom en politik som kommer att höja lönerna, hantera bostadsbristen och ge människor ökat inflytande på arbetet och i sina samhällen.
Om vi inte gör det kommer vi inte bara misslyckas att föra den politik som gynnar arbetande människor utan kan också underlätta för den populistiska högern, som skyller landets problem på invandrare istället för på de mäktiga. En del av brexitkampanjen gav utrymme åt dessa rasistiska, reaktionära krafter, som göder hat och erbjuder falska förhoppningar. Vi måste fördubbla våra ansträngningar för att stoppa syndabockstänkandet mot invandrare, fokusera vår uppmärksamhet på den överväldigande majoritetens behov och önskemål, och erbjuda ett verkligt program för hopp till vårt folk.
Även om vi kommer att lämna EU, förblir vår rörelse en internationalistisk sådan. Vi måste fortsätta att arbeta med våra vänner, partners och allierade i Europa i den gemensamma kampen mot åtstramningar, att motverka klimatförändringar och att bygga en hållbar ekonomi med full sysselsättning för alla Europas folk.”
Mycket av detta kan vi hålla med om. Men det är hög tid att Momentum insåg att det parlamentariska Labourpartiets högerkant har förklarat krig mot Jeremy Corbyn och inte kommer att vila förrän han avlägsnas. Torypartiets kris, som nu har fördjupats till följd av folkomröstningen, öppnar upp för ett allmänt val inom en snar framtid. Högern kommer nu att intensifiera sin ilskna kampanj för att avlägsna Jeremy Corbyn innan det sker.
En period av politisk instabilitet i Storbritannien är nu oundviklig. Det finns redan de som ropar efter ett nytt allmänt val så att parlamentsledamöter från båda sidor kan lägga fram sina planer för vad man ska göra härnäst. Den konservativa ledamoten Jacob Rees-Mogg sade att ett allmänt val i höst ”inte var omöjligt”. Andra menar att ett nyval i mars eller juni 2017 är mer sannolikt.
Ända sedan Corbyn valdes till Labourpartiets ledare har det varit en rasande kampanj i media, helt uppbackad av det parlamentariska Labourpartiets blairfraktion, som hävdar att Jeremy Corbyn är ”ovalbar”. Den härskande klassens verkliga problem är emellertid precis tvärtom. Toryregeringen är djupt impopulär och splittrad i grunden. Igår var det verkligen en folkomröstning, men inte om EU utan om Cameronregeringen. Alla kan se vilket resultatet blev.
På kort sikt kommer typer som Johnson och Gove sannolikt ta över ledningen för Torypartiet och bilda en ny konservativ regering. De kommer då att gå på offensiven mot arbetarklassen. Istället för mindre nedskärningar kommer det att bli mer. Många människor ser omröstningen om att lämna EU som ett slut på åtstramningarna, men de kommer att få en chock och känna sig lurade. Detta kommer i sin tur framkalla en motreaktion från arbetare och med tiden verkligen innebära att klasskamp kommer upp på dagordningen.
Om ett allmänt val äger rum under dessa förhållanden, är det troligt att Labour kan vinna. Detta är en möjlighet som den härskande klassen fasar inför. De kommer att göra allt som står i sin makt för att förhindra det. Med hjälp av sina underhuggare i det parlamentariska Labourpartiet, kommer de att röra upp himmel och jord för att bli av med Corbyn innan något sådant val. Om de misslyckas är det möjligt att blairiterna kommer att organisera en splittring i partiet och ansluta sig till Tories Cameronsida. Å andra sidan är det inte alls klart att det konservativa partiet självt förblir enat.
Jeremy Corbyn säger att han inte kommer att avgå på grund av stanna-sidans nederlag för vilket han inte bär minsta ansvar. Ansvaret för detta ska bestämt läggas på Labours höger, som har förlorat all trovärdighet i arbetarklassens ögon. Vi såg det i Skottland, där högern ledde Labour till undergång, och nu ser vi det igen söder om gränsen.
Det är på tiden att Momentum bestämmer sig för var det är på väg. Man måste ta upp handsken som har kastats av Labours höger och kasta tillbaka den i deras ansikte. Momentum borde börja med en kampanj för bortval av de Labourledamöter som konsekvent motsätter sig, smutskastar och attackerar partiledaren, misskrediterar och delar Labourpartiet och hjälper och underblåser Tories. Det är det enda sättet på vilket Labour kan lyckas återställa sig och presentera ett trovärdigt vänsteralternativ till den misskrediterade och reaktionära Toryregeringen.
Vad som inte bör göras
Det finns ett gammalt talesätt: ”En man som rider på en tigers rygg kommer att få det svårt när han måste gå av.”
Under folkomröstningskampanjen såg vi en enhetsfront växa fram. Denna front dominerades av den öppna och skamlösa reaktionens krafter. Nigel Farages uppenbart rasistiska budskap gavs en respektabelt inramning av Gove och Johnson, som i sin tur fick stöd från vissa Labourpolitiker som uttryckte de mest reaktionära och bakåtsträvande inriktningarna, färgade av nationalism, som är en del av det negativa arvet kvarlämnat av en döende stalinism.
Till dessa tendenser måste man tillägga ett antal vänstergrupper, varav vissa kallar sig marxister, som försökte rättfärdiga sitt stöd för Brexit med alla möjliga besynnerliga argument och intellektuella krumbukter. Till dessa har vi rätt att ställa en enkel fråga och få ett enkelt svar: på vilket sätt höjde stödet för Brexitkampanjen de brittiska arbetarnas klassmedvetande? Vi skulle vara mycket intresserade av att höra svaret. Vi tror inte för ett ögonblick att ett jakande svar är möjligt.
Några har försökt svara att Brexitkampanjen riktades mot etablissemanget i allmänhet och Cameronregeringen i synnerhet. Det finns enbart ett korn av sanning i detta argument, som icke desto mindre är ett slående exempel på hårklyveri som tar en atom av sanning och ignorerar den uppsjö av information som säger raka motsatsen.
Det är sant att Cameronregeringen hatas av arbetarklassen som med hela sitt hjärta önskar slå tillbaka mot den, för att försvaga den och att störta den. Det är en progressiv instinkt som vi ger vårt helhjärtade stöd. Det är dock inte tillräckligt för att ställa frågan om att störta Cameronregeringen. Det är framför allt en fråga om vad som kommer att ersätta den. På denna punkt avslöjas felaktigheten och ihåligheten i de så kallade vänsterförespråkarnas argument för Brexit.
Om Gove eller Johnson ta över som ledare för det konservativa partiet, skulle de omedelbart intensifiera den brutala nedskärnings- och åtstramningspolitik som inletts av Cameron och Osborne. De har redan antytt att åtstramningarna måste fortsätta, och därigenom gett upp löftena de gjorde under folkomröstningskampanjen. De är fri marknads-förespråkare i Thatchers stil. De skulle intensifiera kampanjen för att privatisera statens tillgångar, driva på programmet för att privatisera den offentliga sjukvården och göra ytterligare inskränkningar i arbetarklassens rättigheter.
Efter mordet på Jo Cox skyndade sig en del av dessa vänsteranhängare till Brexit att protestera, och tog avstånd från rasism och främlingsfientlighet, och förespråkade en kampanj mot rasism. Men hur är det möjligt att göra detta samtidigt som man fortsätter att delta i en kampanj som aktivt underblåser främlingsfientlighet och rasism? Detta är den politiska motsvarigheten till att försöka lyfta sig själv i håret.
Naturligtvis har vi inga som helst illusioner i vilken roll EU:s regler spelar för att försvara brittiska arbetares rättigheter. Men det är helt sant, som Jeremy Corbyn mycket riktigt varnade för, att högertories omedelbart skulle utnyttja utträdet från EU som en ursäkt att göra mos av vad de ansåg vara onödiga och besvärliga regleringar, till att börja med alla regler som begränsar arbetstiden, försvarar minimilöner, pensioner, semester och liknande.
På vilket sätt detta kan tolkas som en rörelse till vänster är en gåta för alla utom de ledsna ”marxister” som så entusiastiskt hoppade på det reaktionära Brexittåget. De måste nu ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar.
Vad bör marxister ha för inställning?
Svaret på denna fråga är egentligen mycket enkelt. Det som tjänar till att höja arbetarklassens klassmedvetande är progressivt. Det som tenderar att sänka klassmedvetandet är reaktionärt. På vilket sätt har stödet för Brexit höjt den brittiska arbetarklassens medvetande?
Brexitkampanjens reaktionära karaktär var uppenbar. Den byggde nästan helt på främlingsfientlighet, hets mot invandrare och tydliga övertoner av rasism. Den vädjade inte till något klassmedvetande utan baserade sig på de mest efterblivna, bakåtsträvande och även reaktionära känslor hos arbetarklassens mest omedvetna skikt.
Att ge efter för en sådan kampanj, att överhuvud taget ge den sitt stöd, kan omöjligtvis framställas som ett sätt att höja klassens medvetande utan är snarare ett opportunistiskt försök att fjäska för de mest omedvetna skikten. Men som Trotskij förklarar är försöket att vinna kortsiktig popularitet genom att simma med strömmen idag det säkraste sättet att förbereda för en katastrof imorgon.
Låt oss gå rakt på sak. Detta var ett gräl mellan två av härskarklassens rivaliserande delar och Torypartiet. Det finns inte ett uns av progressivt innehåll på någon sida i denna diskussion. Och det finns inget som säger att arbetarklassen måste ta ställning varje gång härskarklassen är splittrad, tvärtom.
Det är sant att många andra faktorer var inblandade i det massiva skiftet till Brexit som inkluderade stora delar av arbetarklassen. Det finns en stark känsla av alienation från etablissemanget och dess politiska företrädare, Tories och Labours höger. Det finns en djupt rotad känsla, särskilt i områden med hög arbetslöshet och fattigdom, att ”de representerar inte oss.”
Många av de som röstade igår gjorde det inte så mycket i frågan om Storbritannien bör eller inte bör vara medlem i EU utan helt enkelt som en protest mot högerregeringen och allt den gör. Detta är en helt förståelig, korrekt och progressiv instinkt. Emellertid kan även arbetarklassens mest progressiva instinkter missbrukas och användas för reaktionära syften.
På 1800-talet stod Karl Marx inför en liknande situation när det var en splittring i den brittiska härskarklassen i frågan om protektionism eller frihandel. Marx övervägde frågan och kom fram till slutsatsen att även om frihandel i princip var mer progressivt än protektionism, rekommenderade han ändå att arbetarna borde avstå från att stödja någon av sidorna i denna konflikt. Det är en mycket sund klasståndpunkt, och en som vi måste hålla fast vid i den nuvarande situationen.
Jag upprepar vad jag sade i min senaste artikel: ”Det finns inte ett uns progressivt innehåll i vare sig Brexit- eller Remain-kampanjen. De står för två delar av den härskande klassens och Torypartiets intressen. Ingen av dem har något gemensamt med arbetarklassen. Vi kan inte ha något att göra med någon av dem.
Folkomröstningar kan, precis som val, berätta en del av historien, men bara en del. De är som en ögonblicksbild som visar den allmänna sinnesstämningen vid en given tidpunkt. Det är dock omöjligt att komma fram till en fullständig bild av processen om vi tar det som en helhet. Liksom vågor på ett hav, ser vi bara ytan. För att förstå resultatets verkliga innebörd måste vi tränga under ytan. Det är bara om vi ser bakom siffrorna som det är möjligt att urskilja de djupa strömmar som kraftigt flödar i det brittiska samhällets djup.
Endast en självständig klasslinje hade kunnat skingra förvirringens dimma, och visa att den verkliga orsaken till arbetslöshet och dåliga bostäder är kapitalismens kris och högerns försök att lägga hela bördan för krisen på arbetarklassens och de fattigastes axlar.
Hade Corbyn fört fram ett principfast EU-motstånd, tydligt förklarat dess klasskaraktär, och ställt upp ett internationalistiskt och socialistiskt alternativ, skulle vi inte ha sett den förvirring som vi såg hos stora skikt av befolkningen. I stället förminskas hela frågan till en meningslös diskussion om huruvida arbetarklassen skulle få det bättre inom eller utanför det kapitalistiska EU.
Hela frågan ställdes på fel sätt. I själva verket gör det ingen större skillnad för arbetarklassen om Storbritannien är kvar i EU eller inte. Oavsett detta kommer kapitalistklassen att fortsätta sina attacker mot arbetarnas rättigheter och levnadsstandard. Det enda alternativet är att föra en hård kamp mot nedskärningar och åtstramningar, för en socialistisk samhällsomvandling i Storbritannien, Europa och i hela världen. Det börjar med kampen för att besegra Labourpartiets blairitiska höger, för att stärka Corbyn och att föra en vänsterinriktad Labourregering till makten för att genomföra allt detta. Det är det enda hoppet för framtiden.
London, 24 juni 2016