År av låga räntor och bostadsbrist har blåst upp enorma skuldbubblor som idag hotar hela ekonomin. Fastighetsbolagen har skulder över öronen och detsamma gäller hushållen, vilket Riksbankens Stefan Ingves beskrivit som att sitta på en vulkan som när som helst kan explodera. De som förväntas betala priset för detta är som vanligt arbetarklassen.
Under lång tid har bostadspriserna pressats upp av bostadsbrist och extremt låga räntor. 1996 uppgick värdet på de svenska hushållens bostäder till drygt 1600 miljarder kronor, 2022 har värdet ökat till 12 700 miljarder kronor enligt SEB:s sparbarometer, samtidigt har det bara blivit billigare och billigare att låna pengar (fram till förra året). Detta har lett till att fastighetsbolagen och hushållen samtidigt dragit på sig stora skulder för att ha råd att köpa de allt dyrare fastigheterna och bostäderna.
För fastighetsbolagen har det handlat om spekulation för att göra enorma vinster, medan arbetarklassen varit tvingade av nöden att dra på sig enorma skulder för att köpa bostäder som man egentligen inte har råd med. Men med Riksbankens räntehöjningar riskerar skuldbubblorna att spricka.
De stora svenska fastighetsbolagen har en belåningsgrad (skulder i förhållande till tillgångar) på 47 procent, vilket är långt över det europeiska snittet. Redan nästa år ska man återbetala 111 miljarder kronor och totalt ska 456 miljarder kronor betalas tillbaka till slutet av 2026. De enorma lånen ligger som ett sänke över bolagen.
Vanliga hushåll står inför en gigantisk smäll. Sedan 1996 har de privata skulderna ökat med 400 procent, till 5 200 miljarder kronor. Man har helt enkelt tvingats dra på sig enorma skulder när priserna pressats upp av bostadsbristen och kapitalisternas spekulation.
Detta gör vanliga arbetare extremt känsliga för ränteutvecklingen. Sedan början av året har bolåneräntorna nästan tredubblats, vilket dels gör det svårare att ta nya bolån och att de existerande lånen blir dyrare (samtidigt som reallönerna sjunker och priset på bostäderna minskar). Eftersom runt 70 procent har rörlig ränta, kommer effekten nästan omedelbart: man blir snabbt fattigare, och många kommer inte att ha råd att bo kvar. Som grädden på moset väntas bostadsrättsavgifterna öka med 10–20 procent i år.
Sammantaget leder detta till att den svenska fastighetsmarknaden befinner sig i ”fritt fall”, i Bloombergs ord. Under 2022 beräknas bostadsmarknaden ha fallit med omkring 15 procent, och flera förutspår prisfall på upp till 20 procent till sommaren. Småhusmarknaden har också tvärnitat. ”Sedan första september har vi inte sålt ett enda hus till en privatperson”, säger Fredrik Anheim, vd på Anebyhus.
Detta innebär att många människor och familjer – precis när de får det så knapert att de behöver sälja – inte längre kan hitta köpare, tvingas sälja med stor förlust och blir skuldsatta för livet. På samhällelig skala är riskerna lika stora.
Börspriserna på högbelånade fastighetsaktier har fallit med 70–80 procent på ett år. Börsvärdet ligger långt under bolagens tillgångar minus skulder, vilket visar att marknaden tror att värdet på deras fastigheter snabbt kommer att falla. Balders tillgångar minus skulder ger exempelvis ett värde på 126 miljarder, men deras börsvärde är bara 55 miljarder. SBB:s tillgångar minus skulder är 97 miljarder, men börsvärdet är 30 miljarder. Samma gäller Castellum och andra fastighetsbolag. Som den borgerlige ekonomen Cervenka skriver i sitt senaste nyhetsbrev:
”Om läget inte förbättras så verkar det inte bättre än att hundratals miljarder av fastighetsbranschens skulder backas upp av det ytterst flyktiga materialet luft.”
Vill det sig riktigt illa kan dessa fastighetsbolag behöva räddas av staten.
”I ett dåligt scenario med ingen upptining på kreditmarknaderna kan Sverige vara först i kön i en serie räddningsemissioner av börsnoterade fastighetsbolag i Europa”, säger Peter Papadakos, vd på Green Street.
Problemet är att kommersiella fastigheter står för mellan 16 och 36 procent av de svenska storbankernas utlåning, och hälften av alla fonders tillgångar är knutna till fastigheter. En kris i fastighetssektorn kan därmed snabbt sprida sig och mycket väl kunna sluta i en krasch för hela ekonomin, precis som på 1990-talet då krisen inleddes av att fastighetsbubblan sprack som ledde till en fullskalig kris i hela ekonomin. Bloomberg förutspår att ”Sverige riskerar att hamna i den värsta lågkonjunkturen bland de 27 ekonomier som utgör Europeiska unionen.”
Under en djup kris skulle kapitalisterna och regeringen försöka att lämpa över bördan på arbetarklassen. Krisen på 1990-talet ”löstes” genom att staten gick in och räddade storföretag och banker. De stora hålen som skapades i statsfinanserna betalades av arbetare genom massiva nedskärningar, först under Carl Bildts högerregering och sedan under Göran Perssons socialdemokratiska regering.
Det råder ingen tvekan om att dagens högerregering skulle agera precis likadant, uppbackade av Socialdemokraterna som än idag stoltserar med hur de räddade den svenska kapitalismen genom massiva försämringar för arbetarklassen. Och medan 1990-talets kris var relativt mild för resten av världen skulle en kris i den svenska ekonomin i dag ske parallellt med en djup internationell kris som försämrar möjligheterna för de svenska kapitalisterna att komma på banan igen genom ökad export till omvärlden. Deras recept för att försöka hämta in förlorade vinster skulle vara attacker på arbetarklassens arbetsvillkor och massvarsel.
Enligt kapitalisterna och deras tjänstvilliga politiska företrädare är det av någon anledning alltid arbetarklassen som ska stå tillbaka. Vi säger tvärtom. Låt kapitalisterna betala för den kris de och deras system orsakat. De ska inte ha en enda krona till.
Istället för att staten snällt ger pengar till kapitalisterna som belöning för deras vanvettiga spekulation borde deras egendom beslagtas. Banker och storföretag som hotas av konkurs ska nationaliseras utan minsta kompensation till deras ägare och placeras under arbetarklassens demokratiska kontroll. Sedan gör vi en gång för alla slut på detta kapitalistiska system som bara har fler kriser, ökad fattigdom och misär att erbjuda.