Bostadsbristen förvärrades under Reinfeldts högerregering, men efter tre år med en S+MP-regering har läget inte förbättrats, utan istället eskalerat bortom kontroll. Det har vuxit från ett storstadsproblem, till en landsomfattande bostadsbrist.
Enligt Hyresgästföreningen bor nu 94 procent av Sveriges befolkning i kommuner med bostadsbrist. På tre år har antalet kommuner som rapporterat brist på bostäder fördubblats. Kapitalisterna i bostadsbranschen tjänar multum på bostadsbristen, som skapat en ”säljarens marknad” som bara gynnar byggherrar och hyresvärdar.
Boverket rapporterade nyligen att 710 000 nya lägenheter behöver byggas fram till 2025. Även om nybyggandet ökat något, från 47 209 påbörjade lägenheter år 2015 till 63 100 år 2016, täcker det fortfarande inte behovet. Siffrorna betyder inte heller att situationen skulle vara på väg att förbättras för flertalet.
Det största problemet är nämligen att så gott som det enda som byggs är dyra bostadsrätter. Priset på existerande hyresrätter skjuter samtidigt i höjden, ofta efter marginella renoveringar som tvingas på hyresgästerna som ett svepskäl för att chockhöja hyrorna.
Värst för unga
Värst drabbas förstås ungdomar ur arbetarklassen, för vilka ett förstahandskontrakt ofta är en utopisk dröm. De ställs inför valet mellan att bo kvar hemma långt in i vuxen ålder, sova på soffor eller att ta andrahandsboenden, där de pressas med ockerhyror och ofta inte ens får ett kontrakt, utan måste gå med en klump i magen av rädslan över att när som helst godtyckligt slängas ut på gatan. Det är inte konstigt att risken för stressrelaterad psykisk ohälsa ökar bland unga.
Inte heller är problemen över om man efter åratal på arbetsmarknaden lyckas få en fast anställning, och sparar ihop till handpenning för att få bostadslån. På grund av den ständigt växande bostadsbubblan blir man då sittande med enorma lån, och en lägenhet vars värde när som helst kan rasa när bubblan väl spricker.
Miljonprogrammet
Förra gången det var akut bostadsbrist i landet, på 1960-talet, löste Socialdemokraterna problemet med det så kallade Miljonprogrammet. Helt nya förorter med både billiga lägenheter och infrastruktur i form av skolor, vårdcentraler, bibliotek och affärer reste sig i våra städer, när man metodiskt byggde bort bostadsbristen. Även efter detta fortsatte staten att stödja byggandet i form av ränteavdrag och lån.
Efter krisen på nittiotalet slutade det byggas, och istället monterades förorternas välfärd systematisk ner samtidigt som hyrorna höjdes.
Många hyresrätter såldes ut och omvandlades till bostadsrätter. Inte heller under den kortvariga period av ekonomisk uppgång som följde blev bostadsbristen bättre, utan istället fortsatte privatiseringarna.
Vissa pratar om att det behövs ett nytt miljonprogram. Marxister ger sitt ovillkorliga stöd till det kravet, men ställer också frågan: hur ska vi kämpa för det?
En socialistisk lösning
Det enda som skulle kunna finansiera statligt byggande i stil med miljonprogrammet är nationalisering av bankerna och storföretagen. Vi bör naturligtvis även höja skatterna för borgarklassen, men under kristider kämpar kapitalistklassen för att bibehålla sina profiter, och möter allvarligt menade försök att beskatta deras rikedomar med kapitalflykt och sabotage. Därför kommer enbart skattehöjningar för de rika inte kunna ge oss de pengar som krävs för ett nytt modernt miljonprogram.
Den nuvarande krisen för världsekonomin, som började 2008 är en allomfattande, organisk överproduktionskris utan ände, också enligt kapitalisterna själva. Organ som IMF och OECD förutspår en nedåtgående spiral för världsekonomin under de närmaste årtiondena.
Även Sverige, som hittills har skonats av de värsta effekterna av krisen kommer inom snar framtid att drabbas på samma sätt som övriga Europa och världen, närden export som vår ekonomi är beroende av sinar.
Inom en organisk nedgångsperiod för det kapitalistiska systemet finns det ingen lösning på bostadsbristen som lämnar kapitalisternas makt och rikedomar orörda. Istället behövs det en socialistisk revolution där arbetarklassen tar makten över ekonomin och samhället, och inför en rationell och demokratisk planekonomi. Endast då kommer vi att kunna garantera rätten till bostad, och livets övriga nödvändigheter åt alla även i framtiden.