Den israeliska bombningen av Gaza har redan dödat minst 122 palestinier – varav 31 barn – och skadat hundratals, medan åtta israeler har dödats av raketer avfyrade från Gazaremsan. De internationella medierna har än en gång framställt bombningarna som legitim vedergällning mot Hamas beslut att avfyra raketer in i Israel. Som vanligt har de emellertid gett en helt ensidig bild av de verkliga orsakerna till denna upptrappning av krisen i Israel och Palestina.
Om vi ska tro Jared Kushner – senior rådgivare om Mellanöstern och brorson till USA:s förre president Donald Trump – händer det ingenting i Israel och Palestina. På ett typiskt arrogant vis skrev Kushner förra månaden i Wall Street Journal att ”Vi ser de sista spåren av det som har varit känt som den arab-israeliska konflikten”.
Det vi ser är ännu en upptrappning av våldet mot den palestinska befolkningen från den israeliska staten. Detta är det giftiga resultatet av USA-imperialismens försök att tvinga igenom en imperialistisk ”fred” på grundval av att förneka den palestinska majoriteten deras rättigheter. Detta var den politik som Trump hela tiden förde: med USA:s erkännande av Jerusalem som Israels odelade huvudstad, Netanyahus ändring av konstitutionen som utropade Israel som en judisk stat, Israels territoriella anspråk på Golanhöjderna och som kulminerade med undertecknandet av det så kallade ”Abrahamavtalet”.
Budskapet som fördes fram i avtalet var i själva verket riktat mot den palestinska ungdomen och massorna i Gaza, Västbanken, Israel och de många miljoner som finns i den palestinska diasporan: ”Ni är ensamma. Era rättigheter kommer aldrig att erkännas, och ni har bara en möjlighet kvar: att underordna er.”
Netanyahu drog fördel av den carte blanche som han fått av USA-imperialismen genom att utöka den israeliska statens oförsonliga markstölder. Han stöttade det juridiska erkännandet av krav som förts fram av den rasistiska och högernationalistiska judiska bosättarrörelsen i tätbefolkade palestinska områden på Västbanken och i östra Jerusalem.
Man har tillämpat dubbla måttstockar genom att systematiskt diskriminera den palestinska befolkningen som lever i Israel, för att inte nämna de som bor i den palestinska myndighetens territorium eller i östra Jerusalem. Här är den israeliska staten en ockuperande makt med hård kontroll över vägar, vatten, telekommunikation, energi och alla typer av förnödenheter: vilket nu innefattar de livsnödvändiga coronavaccinen.
Det kafkaliknande myllret av lagar och regleringar som utformats för att förneka den palestinska befolkningen några verkliga rättigheter, och det våldsamma undertryckandet av alla försök att göra motstånd mot övergreppen på grundläggande mänskliga rättigheter har gjort att en allt större del av den palestinska befolkningen står med ryggen mot väggen.
Under de senaste månaderna har vi sett en växande våg av kamp mot fördrivningar, demoleringar av hus, stöld av mark och dagliga anti-palestinska provokationer från nybyggare och den sionistiska extremhögern.
Den stridbarhet som ungdomen i Gaza uppvisat det senaste året, där tusentals stått upp emot de israeliska krypskyttarnas kulor flera veckor i taget, bör tjäna som en varning: repression kommer inte att uppnå någonting annat än ett mer beslutsamt motstånd.
Upptrappning
Återigen tog Netanyahu vara på tillfället att trappa upp konflikten för att övervinna de inre splittringar som hotar hans grepp om makten. Det återstår att se om detta spel kommer att leda till de önskade resultaten eller om det – vilket är mer sannolikt – kommer att leda till en än djupare politisk och institutionell kris som kommer att explodera vid en given tidpunkt i den israeliska statens hjärta.
Den fullständiga tystnaden från Joe Biden säger allt om USA-imperialismens inställning. Varje försök från den nuvarande administrationen att distansera sig från Trumps politik skulle riskera deras relation med Israel och de reaktionära Gulfmonarkierna, vilka redan är bekymrade över det nuvarande försöket att återuppliva USA:s förhandlingar med Iran.
Som vanligt är sanningen krigets första offer. Störtfloden av propaganda som klandrar Hamas för den nuvarande upptrappningen kommer tillfälligt att leda till att Israels politiska etablissemang sluter upp bakom Netanyahu, men den kommer inte att kunna dölja den verkliga bilden särskilt länge.
I flera veckor har aggressionen mot palestiniernas rättigheter trappats upp i en rad högprofilerade fall. I ett försök att rensa östra Jerusalem på dess palestinska befolkning och ersätta dem med judiska nybyggare har den israeliska armén och polisen sett till att ett dussin palestinska familjers hem blivit stulna av judiska nybyggare i området Sheikh Jarrah.
Medan palestinska invånare nekades inträde till området kunde beväpnade nybyggare komma och gå som de ville. De palestinska protesterna, som till en början var fredliga, möttes med brutal kraft av den israeliska staten. Obeväpnade demonstranter och åskådare, även barn, arresterades. Tårgas och gummiklädda stålkulor användes mot demonstranter. Medan palestinierna möttes av brutal repression hade de nybyggare som sköt tårgas mot dem ingenting att frukta från polisen.
Den israeliska polisens beslut att förbjuda palestinier från att samlas framför Damaskusporten i östra Jerusalem – en vanlig samlingsplats för stadens palestinska befolkning, särskilt under Ramadan – var ytterligare en provokation. Ingen förklaring gavs. Palestinierna såg det för vad det var: ännu ett försök att ta ifrån dem en central plats i staden. Ytterligare protester, som till en början var fredliga, möttes återigen med opåkallat våld från den israeliska staten.
Sten på börda
Sten lades på börda när en mobb av israeliska fascister och rasister organiserad av den rasistiska organisationen Lahava marscherade genom den gamla staden och östra Jerusalem i förra veckan. Mobben viftade med israeliska flaggor och ropade slagord som ”Död åt araber!” Vissa pratade högt om att misshandla araber och, om det inte var möjligt, att misshandla israeliska vänsteraktivister, samtidigt som de frågade åskådare om de tillhörde vänstern. Innan protesterna hade högeraktivister pratat om att ”bränna araber i dag” medan de på sociala medier uppmanade folk att använda vapen, som Ha’aretz rapporterat.
Itamar Ben-Gvir, ledare för det fascistiska partiet Otzma Yehudit (”judisk makt”), flyttade som en öppen provokation sitt kontor till det palestinska området Sheikh Jarrah.
Partiet är en efterföljare till det fascistiska Kachpartiet som förbjöds på 1990-talet på grund av terroristattentat mot araber. Ben-Gvir har många gånger gjort det helt klart att han är motståndare till medborgerliga rättigheter för palestinier liksom att ge dem rösträtt eller rätt att sitta i det israeliska parlamentet. Jerusalems vice borgmästare Arieh King spelades in när han sa till en palestinsk aktivist att det är synd att en kula träffade honom i benet i stället för i huvudet.
Den israeliska polisens och arméns handlingar var en medveten upptrappning av Israels aggression. De israeliska myndigheterna trappade upp situationen ytterligare genom att storma Tempelberget (Haram al-Sharif) och al-Aqsamoskén, belägen på den tredje mest heliga platsen i islam. Tårgasgranater sköts in i moskén och obeväpnade palestinska muslimer som kommit dit för att be attackerades av de israeliska styrkorna. Att kasta sten var det enda svar de kunde ge till de tungt beväpnade och väl skyddade israeliska soldaterna.
Tempelberget har alltid varit samlingspunkt för konflikten mellan Israel och Palestina i Jerusalem, och de israeliska myndigheterna visste exakt vad de gjorde när de lät sina soldater storma al-Aqsamoskén under Ramadan utan någon som helst anledning. De var fullt medvetna om att Hamas skulle svara, i synnerhet givet de tydliga religiösa implikationer som dessa handlingar hade.
Hamas utfärdade ett ultimatum till Israel om att de israeliska styrkorna måste lämna Tempelberget (Haram al-Sharif) senast måndag den 10 maj klockan 18:00. När denna deadline nåddes sköt de raketer in i södra Israel och Jerusalem. Den israeliska armén svarade med att flygbomba Gaza.
Före stormningen av al-Aqsamoskén och Hamas svar höll det på att bli alltmer uppenbart för folk, även i Israel, att fördrivningen av palestinierna från deras hem och det massiva polisvåld som användes mot deras protester var en medveten provokation.
Gaza – ett levande helvete
Dödssiffran säger allt som behöver sägas om de fullständigt ojämbördiga militära styrkeförhållanden som råder. När detta skrivs har åtta israeliska civila dött till följd av Hamas raketer. Samtidigt har 122 palestinier, varav 31 barn, dödats av israeliska flygbombningar mot Gaza. Bland de israeler som dött hörde två till de israeliska palestinier i Lod som kommunen inte hade byggt några bunkrar åt.
Den israeliska armén påstår att de bara skulle attackera terrorister och Hamas. Men till och med om vi skulle lita på vad de säger är sanningen att detta i praktiken är helt omöjligt. Gaza är ett mycket tätbefolkat område med 2 miljoner människor som bor på en landremsa på 360 kvadratkilometer. Civila har ingenstans att fly. Medan israeliska medborgare kan fly in i bunkrar, och moderna bostadshus i Israel har byggts för att kunna motstå raketattacker, har palestinier i Gaza inget sådant skydd. Israels ekonomiska blockad mot Gazaremsan innefattar nämligen ett förbud mot import av byggmaterial. Medan majoriteten av de raketer som skjuts mot Israel stoppas av luftvärnsrobotsystemet Iron Dome, har de boende på Gaza inget sådant försvar.
Allt detta kommer utöver det oerhörda lidande som råder under ”vanliga” tider: blockaden och den höga befolkningstätheten gör det omöjligt att utveckla en ekonomi i Gaza. En arbetslöshet på 50 procent är resultatet. På grund av den ekonomiska blockaden råder det brist på det mest nödvändiga som sjukvård och tillräckligt med mat.
Stenar mot gevär
USA:s och EU:s politiker svarade på upptrappningen med att fördöma ”våldet på båda sidor”. Detta är ett fullständigt hyckleri. Konflikten är inte på något sätt jämbördig utan helt osymmetrisk. På den ena sidan har vi Israel, den starkaste militärmakten i Mellanöstern och ett utvecklat kapitalistiskt land. På den andra sidan har vi ett förtryckt folk under ockupation, utan stat eller militär, vars hem tas ifrån dem eller bombas sönder.
Även om Hamas raketattacker definitivt är traumatiska för Israels civilbefolkning är majoriteten av deras raketer primitiva, hemmabyggda och glorifierade fyrverkeripjäser med kort räckvidd och liten sprängkraft. Hamas använder dem huvudsakligen i propagandistiskt syfte. Enligt den israeliska armén stoppas 90 procent av dessa raketer av luftvärnsrobotsystemet Iron Dome.
Hamas raketer är inte utformade för att skada Israel eller bekämpa ockupationen. Precis som Netanyahu försöker Hamas återställa sin söndertrasade och sedan länge utslitna legitimitet, genom att framställa sig som en riddare i den palestinska befrielsekampen. I själva verket är Hamas auktoritet – liksom auktoriteten hos det korrupta palestinska ledarskapet Abbas och Fatah – alltmer underminerat av den spontana mobiliseringen från den palestinska ungdomen: den verkliga källan till massivt motstånd och masskamp både på den palestinska myndighetens områden och i Israel.
Kämpa mot ockupationen med massprotester och strejker!
Just nu uppmanar många – även palestinier – ”det internationella samfundet” att agera. De hoppas att FN, NGO:er för mänskliga rättigheter, USA eller EU ska intervenera för att stoppa Israel. Men detta hopp är en illusion.
Israel är västimperialismens mest tillförlitliga partner i Mellanöstern. USA och EU har redan visat att de inte kommer att offra denna viktiga allierade genom att stödja några åtgärder för Palestinas befrielse. FN är inget annat än en kompromiss mellan olika imperialistiska makter som inte kan göra mer än att utfärda impotenta varningar och beskedliga uppmaningar till båda sidor. Palestinierna kan inte förvänta sig någonting från dem annat än på sin höjd några tomma ord och krokodiltårar.
Varken samarbete med den palestinska myndigheten eller Hamas raketer kan hjälpa den palestinska befrielsens sak framåt ens en millimeter. Hamas raketer hjälper tvärtom Israels premiärminister Netanyahu att piska upp stöd för den sionistiska staten inom den israeliska befolkningen, och stärker tillfälligt hans nuvarande krisregering.
De avleder uppmärksamheten bort från stölden av palestinsk mark och palestinska hem i Sheikh Jarrah, och det polisvåld som är kopplat till det. De används av Israel för att framställa sig själva som ett offer internationellt.
De tjänar dessutom till att avleda uppmärksamheten från de enda effektiva kampmetoderna: masskampens metoder som används av den palestinska ungdomen i östra Jerusalem. Det enda sättet att bekämpa och slutligen störta ockupationen är att mobilisera de palestinska massorna. Det var palestinska massprotester som tvingade den israeliska polisen att dra sig tillbaka från Damaskusporten och gjorde att palestinier återigen kunde samlas där. Det var palestinska massprotester i Sheikh Jarrah som tvingade de israeliska myndigheterna att skjuta upp fördrivandet av palestinier från deras hem.
Massprotester och strejker måste organiseras i de palestinska områdena och byar i Israel självt. Den palestinska myndigheten har alltid försökt förhindra sådana massmobiliseringar, just eftersom de underminerar det så kallade palestinska ”ledarskapets” auktoritet. De måste därför hitta sitt huvudsakliga stöd i strukturer som byggs upp på gräsrotsnivå och på plats.
Den israeliska ungdomen och arbetarklassen måste förstå att ockupationen och förtrycket av palestinierna inte ligger i deras intresse. Ockupationen är ett verktyg som används av Israels härskande klass för att splittra arbetarklassen i regionen och spela ut olika grupper mot varandra. Sionismen och skrämselpropagandan om palestinierna används av de israeliska kapitalisterna för att försöka dölja klassmotsättningarna mellan judiska arbetare och kapitalister, och framställa det som att de har gemensamma intressen, vilket är helt felaktigt.
Friedrich Engels skrev en gång att ”ett folk som förtrycker ett annat folk kan inte befria sig själva. Den makt som behövs för att förtrycka andra vänder sig alltid mot en själv …”
Vi såg i juli 2020 hur israeliska judiska och palestinska ungdomar och arbetare tog till gatorna för att protestera mot Netanyahus korruption, mot arbetslösheten och höjda priser till följd av den ekonomiska krisen. Som svar på detta satte Netanyahus regering in samma gränspolis och samma specialenheter som nu attackerar palestinierna i Sheikh Jarrah och al-Aqsa brutalt.
Å ena sidan förstår ett växande antal palestinska ungdomar att den enda vägen framåt är masskamp och massivt motstånd. De visar en växande beslutsamhet och kampvilja. Därigenom avslöjar de korruptionen och de sterila och kontraproduktiva metoder och synsätt som förs fram av de stridande fraktionerna inom det så kallade palestinska ledarskapet bestående av både Hamas och Fatah.
Denna radikaliseringsprocess och masskamp inom och från den palestinska ungdomen och arbetarklassen sträcker sig nu bortom Gaza och Västbanken. Det exploderar i massprotester innanför den Gröna linjen (1948 års israeliska gränser), i solidaritet med kampen i östra Jerusalem och mot bombningen av Gaza. Det rapporteras nu om sammandrabbningar och protester i ’Afula, Lod, Akko, Galileen och andra områden.
Så länge som förtrycket av den palestinska majoriteten fortsätter kommer de israeliska kapitalisterna att pressa massan av den israeliska arbetarklassen och ungdomen till att stödja den israeliska statens brott. De kommer att använda det för att splittra arbetarklassen längs nationella och religiösa linjer, och därigenom bibehålla sin makt och sina privilegier. Den härskande klassen i Israel måste till varje pris försöka förhindra att det utvecklas en klassenhet mellan de utsugna.
Den enda vägen framåt för massan av judiska och palestinska arbetare och unga i Israel och Palestina är det revolutionära störtandet av den kapitalistiska israeliska staten, samt ockupationen som följer med det, och upprättandet av en socialistisk federation i Mellanöstern.
Detta kan bara uppnås genom proletär internationalism och klassenhet. Men för att uppnå klassenhet måste den israeliska arbetarklassen och ungdomen erkänna de palestinska massornas rätt till självbestämmande, och stödja deras nuvarande kamp mot ockupationen.
- Ingen lösning kommer någonsin att ges av imperialistiska ”fredsplaner”. Ingen tillit till den internationella imperialismen.
- Internationell mobilisering för att stoppa bombningen av Gaza och undertryckandet av det palestinska folkets legitima rättigheter!
- Kämpa mot ockupationen med massprotester och strejker!
- För proletär internationalism och arbetarklassens enhet i hela Mellanöstern!