De flesta som arbetar på biografer har otrygga anställningar. Här är en krönika om hur det är att arbeta på Filmstaden.
Jag började arbeta på Filmstaden (som då hette SF Bio) 2015. Med trevliga kollegor och omväxlande arbetsuppgifter, var det inget dåligt första jobb för en tonåring. Men för den som har räkningar att betala kan de låga lönerna och otrygga anställningarna skapa en verkligt desperat situation, som Filmstaden inte är sena att utnyttja.
De dominerande anställningsformerna på Filmstaden är allmän visstid och extraanställning. Har man turen att ha ett fast schema kanske man bara är garanterad ett fåtal timmar i månaden, medan vi utan scheman egentligen inte är garanterade en enda timme. Oavsett gör det att man mycket ofta behöver vara tillgänglig för jobb, vilket gör det svårt att planera sitt liv. Min kollega som arbetat fyra år på Filmstaden, är bara garanterad 40 timmar i månaden. Utöver det får han jaga lediga pass, som oss andra. Med en timlön på 106 kr per timme, behöver man arbeta mycket för att komma upp i någon ansenlig summa.
Varför stannar man kvar? Kollegorna är ett skäl, men många har också hoppet om att man ”snart” kanske kan få fast anställning och veckoschema – eller att man ska få tillräckligt med timmar, om man bara visar lojalitet och intresseanmäler sig för arbete varje dag.
Som anställd hoppas man ofta att företaget bryr sig om en, när man får en viss uppskattning för sitt hårda arbete. En kollega blev säsongens anställd, och fick både blommor och presenter men hade efter två år på Filmstaden fortfarande inget fast schema. En annan kollega brukade tidigare få jobba tillräckligt många pass för att betala sina räkningar, men på senare tid är passen färre och färre. Uppskattning är inget som betalar räkningar eller ger en mat på bordet, om det inte visar sig i lönekuvertet.
Cheferna ursäktar situationen med att påstå att många av de som jobbar är studenter som vill ha ett flexibelt jobb. Och visst finns det studenter, men min erfarenhet är att de allra flesta har sitt jobb på Filmstaden som sin enda sysselsättning, alternativt har ett annat jobb vid sidan om för att få ekonomin att gå ihop. Under perioder då det är lågsäsong och därför mindre bemannat, är det svårt för de flesta som är garanterade få eller inga timmar alls i månaden att få det att gå runt. Jag har själv hört om kollegor som måste låna pengar av familj eller rent utav går back ekonomiskt. Jag fick själv ut runt 7000 kronor i månaden en period, och har en hyra på nästan lika mycket.
Cheferna vet om att de har flitiga anställda som vill jobba mycket och behöver många timmar, och de utnyttjar det maximalt. De har hellre många extraanställda, som tar varenda pass de kan få, än att ge fler trygga anställningar. På det sättet kan de ha så låg bemanning som bara möjligt under lugnare perioder och sedan ha lite högre när det är mer att göra. Trots att de vet att många anställda behöver fler timmar, så fortsätter de ändå att anställa fler och fler samtidigt som de befintliga arbetarna får arbeta mindre.
Även för de fåtal med fasta heltidstjänster har situationen gradvis förvärrats. De som tidigare har jobbat längre pass på färre dagar, får nu i stället jobba kortare pass utspritt på flera dagar. En kollega till mig beskrev det som att det kändes som att vara arbetslös, när han på dagarna väntar på att hans kvällspass ska börja.
Många luftar gärna sin kritik mot företaget, mot den låga timlönen, de dåliga arbetstiderna och anställningsformerna. På Filmstaden och många andra arbetsplatser inom servicesektorn, hade dessa arbetare inte varit svåra att organisera fackligt. Problemet är att det fackförbund vi är anslutna till, Teaterförbundet, inte gör någonting för att kanalisera den frustration som finns.
En kollega på Biopalatset berättade om en gång när det hade varslats om strejk för ett par år sedan, vilket gjort arbetarna på biografen entusiastiska. Många gick med i facket och var beredda på att kämpa. När strejken sedan avblåstes och Teaterförbundet accepterade ett kasst avtal, gjorde det många demoraliserade och de flesta som hade gått med i facket gick ur. Därför är förtroendet för facket icke-existerande på arbetsplatsen.
I april gick 31 000 butiksbiträden i USA ut i strejk för bättre löner och villkor. Även McDonalds-arbetare har under de senaste åren gått ut i strejk och börjat organisera sig, både i USA och Storbritannien. Det är just genom kamp och organisering vi kan kämpa tillbaka mot de kapitalister som gör stora vinster på att utnyttja människors kamp för att överleva. Under min tid på Filmstaden har jag sett att viljan och solidariteten finns – den behöver bara få ett organiserat uttryck.