Fram till 1992 reglerades bemanningsföretagen i arbetsförmedlingslagen från 1935. Bemanningsföretag fanns även under denna tid, men kunde på grund av regleringen inte spela den roll de gör idag. Den första uppluckringen kom i början av 1990-talet.
Även efter försvagningen av regleringen i Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft (SFS 1991:746) fick företagen bara hyra in personal vid tillfälligt behov av extra arbetskraft. En enskild individ fick dessutom bara hyras ut i som mest fyra månader. Den nya lagen tillät inte privat arbetsförmedling mot betalning. Däremot fick arbetsförmedling mot ersättning, men utan vinstsyfte, bedrivas med tillstånd från Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. Tillstånd gavs för ett år i taget under förutsättning att det fanns ett arbetsmarknadspolitiskt behov av verksamheten.
Efter denna första uppluckring har det bara gått utför. 1993 avreglerades bemanningsverksamhet nästan helt och vi fick den situation vi har idag.
Bemanningsbranschen växt på bekostnad av trygga anställningar. Arbetsgivarna använder sig av bemanningsföretag för att öka tätheten i arbetet samt försämra anställningstryggheten. Detta har vi kunnat se i flera uppmärksammade mål i arbetsdomstolen.
Daglöneriet har gjort en storstilad återkomst på svensk arbetsmarknad alltsedan avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling på 1990-talet. Anställda i bemanningsföretag saknar i praktiken nästan helt anställningstrygghet och genom att spela ut dem mot oss med fasta anställningar pressas arbetsvillkoren tillbaka. I slutändan urholkas kollektivavtalet och den fackliga organisationen försvagas drastiskt och kanske rent av omintetgörs.
Användningen av bemanningsföretag skapar konkurrens mellan arbetare och ställer människa mot människa. Arbetaren reduceras till en enkel handelsvara.
Över hundra år av facklig och politisk klasskamp pressas nu tillbaka, steg för steg.
När förbudet mot privat arbetsförmedling infördes var det för att fackföreningarna drev på i frågan. När förbudet avskaffades på 1990-talet var det för att arbetsgivarna ville ha större frihet att utnyttja arbetare efter eget gottfinnande. Det var ett misstag av gigantiska proportioner att inte stoppa borttagandet av förbudet.
För att rätta till misstaget, trygga anställningarna, förbättra förutsättningarna för ett mänskligt arbetsliv och säkra fackföreningens överlevnad måste förbudet mot privat arbetsförmedling återinföras.
Arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar måste ta tag I bemanningsfrågan på ett mycket beslutsamt sätt. LO-ledningen har mycket att lära av arbetarna på Lagena som strejkade vilt för att förhindra att trygga anställningar blev ersatta av bemanningsföretag.
Inhyrningen av personal riskerar att fullständigt splittra arbetarkollektivet och därmed kraftigt försvaga fackföreningen. Dessutom är det ett rent helvete för den arbetare som inte vet var eller ens om han ska arbeta nästa dag.
Arbetarrörelsen måste ta strid. Detta är en avgörande fråga av långt större vikt än löneökningar på några hundralappar hit eller dit.
Till Handelsanställdas förbunds kongress i år ligger flera motioner om reglering av eller förbud mot bemanningsföretag. Dessa måste hanteras seriöst och kongressen måste förstå att detta är en av århundradets viktigaste fackliga frågor.