Sedan pandemin har Belgien skakats av klasskamp på nivåer som inte setts på 30 år. Under förra året organiserades fyra aktionsdagar, Europas första 24-timmars generalstrejk efter pandemin och de senaste fem månaderna har belgiska butiksarbetare varit ute i en föredömlig strejk. Bilden av Belgien som ett land av social fred och förhandlingar har vänts till sin motsats.
Detaljshandelsföretaget Delhaize är en av många konfliktzoner. Företagets franchisingplaner för sina 128 matbutiker uppskattas leda till att 6000 av 9000 arbetare förlorar jobbet, lönesänkningar på i snitt 30 procent och sämre arbetsvillkor för de som får stanna. Samtidigt räknar Delhaize med femdubblade vinster de kommande fem åren. Därför gick tusentals arbetare ut i strejk i mars i år och den är fortfarande igång.
Erik Demeester, medlem i den belgiska sektionen av IMT, berättar för Revolution:
”Jag känner några butiksarbetare. De är riktigt beslutsamma. De flesta av dem är kvinnor, i 30–40 årsåldern, med barn. Hela familjer arbetar där. Det är ett hårt slag. De hoppades att deras barn skulle kunna arbeta där i framtiden.”
Erik Demeester, som har deltagit i solidaritetsaktioner och träffat de strejkande arbetarna, förklarar:
”Belgien har senaste året haft näst högst antal strejker i Europa, efter Frankrike. Men det är sällan något facken nämner, utan det nämns bara av cheferna.
Belgien har varit ett land av samförståndsanda och konsensus. Klassrelationerna och klasskampen regleras genom olika institutioner, ritualer, protokoll och så vidare – inte för att förbjuda klasskampen, men för att kanalisera den… Detta system är nu under hård press, särskilt sedan krisen 2008. Cheferna har använt de här mekanismerna för att kunna genomföra nedskärningar, för att intensifiera arbetsdagen, och hålla tillbaka lönerna.”
Erik beskriver hur Delhaizes chefer nu visat sitt verkliga ansikte:
”Denna gång sa cheferna: ’Vi kommer inte förhandla. Detta är vad vi vill. Take it or leave it. Vi bestämmer.’ Det har varit många möten mellan cheferna och facket. Facket sa: Snälla, vi vill ha en överenskommelse! Cheferna sa: Det blir ingen överenskommelse. Detta är vad vi vill. Vill ni inte det – inga problem.
Fackledningen är förbryllade. De förstår inte vad som händer. Vissa klagar och drömmer sig tillbaka till tiden av samförstånd mellan arbetsmarknadens parter.”
Cheferna har använt alla lagliga medel till sitt förfogande för att försöka krossa strejken. De har fått domstolarna att förbjuda strejkvakter – nu kan man få dryga böter bara genom att synas utanför butiken. Arbetare som delat ut flygblad har arresterats.
”En av våra kamrater fick ett brev hem där det stod att han blivit sedd vid strejkvakten. Hände det igen skulle han få böta 1000 euro. Jag har aldrig sett något liknande förut i Belgien”, fortsätter Erik.
Strejken har mötts av stor solidaritet över hela landet. Demonstrationer och solidaritetskommittéer har organiserats. Privatpersoner har upprättat egna strejkvakter och enstaka initiativ har tagits till en bojkott.
Företaget har inte vikt en tum. Strejken fortsätter med lägre intensitet än i början. Men även om Delhaize vinner striden är situationen förändrad i grunden. Mest avgörande är hur erfarenheten inneburit ett definitivt skifte i arbetarnas medvetanden och inom facken:
”Många arbetare känner sig nu svikna – de har förlorat mycket pengar och sitt jobb, men också för att de inte förväntade sig detta: Vi gav så mycket av oss själva i så många år och nu behandlar ni oss så här!
Det har redan inneburit en vändpunkt i klasskampen. Det kommer att influera kampen i framtiden och diskussionerna inom facken.”
Erik berättar om hur Död åt cheferna! skrivits på butiksfönster, en drastiskt annan inställning än den som fackledningen har, men ett klart uttryck för ilskan.
”Nu säger arbetarna – och även fackledarna har ändrat attityd eller åtminstone börjat ändra sitt vokabulär – de säger: ’Det kommer aldrig mer vara social fred på det här företaget. Aldrig social fred igen!”