Vänsterpartiet är öppna för att sitta i en regering som inkluderar Centerpartiet, förklarade Nooshi Dadgostar i TV4 den 11 mars. Men Centerpartiet kommer bara att sätta sig i en regering som för högerpolitik. Ett sådant samarbete kan bara bygga på att Vänsterpartiet accepterar ytterligare högerpolitik och försämringar för arbetarklassen.
Januariavtalet är ett tydligt exempel på vad man kan förvänta sig av en ”kompromiss” med högern: en värre högerpolitik än den vi såg under den förra borgerliga regeringen. Ingen av nedskärningarna eller de stora försämringarna som gjordes under Reinfeldt har tagits tillbaka. Däremot har man gett nya presenter till de rika som avskaffad värnskatt, utvidgat RUT-avdrag och sänkt arbetsgivaravgift för unga.
I januari 2021 hade Löfvenregeringen genomfört eller påbörjat 30 av januariavtalets 73 punkter, inklusive försämringar som stått på borgarklassens önskelista i åratal. Löfvenregeringen har genomdrivit en kraftigt inskränkt strejkrätt och förbereder för en massiv försämring av lagen om anställningsskydd. Man har påbörjat en utredning om marknadshyror vid nyproduktion – ett första steg mot att införa det längs hela linjen.
I flyktingpolitiken är regeringens svar till Sverigedemokraterna numera bara att de minsann också vidtar hårda åtgärder mot flyktingar. I kriminalpolitiken tävlar man med M, KD och SD om vem som kan ta mest ”hårda tag”, i stället för att attackera kriminalitetens samhälleliga orsaker – fattigdom, ojämlikhet och ökade klassklyftor.
Strax innan Vänsterpartiet släppte fram Löfvenregeringen sade Jonas Sjöstedt: ”Dagens förlorare är lätta att utse: Ulf Kristersson, Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson.” Men fyra år av socialdemokratiskt ledda försämringar har tvärtom bara bäddat för att M, KD och SD ska vinna valet 2022. Vänsterpartiets val av det ”mindre onda” efter valet 2018 i form av en S-märkt regering som driver högerpolitik har berett vägen för det ”större onda” efter valet 2022.
Tyvärr är Vänsterpartiets taktik nu mer samarbete med borgerliga partier. I en debattartikel i Aftonbladet den 29 november förespråkade Ulla Andersson (V) och Ali Esbati (V) exempelvis att regeringen ”kallar partierna till samtal” för att ”lyssna in” synpunkter från ”alla riksdagspartier” om hur man löser arbetslöshetskrisen. Vad finns det att lyssna in? Vi vet redan vad högern tycker: sänk lönerna, försämra anställningstryggheten och gör livet värre för arbetslösa. I februari föreslog Vänsterpartiet återigen ”blocköverskridande samtal” om äldreomsorgen för att ”komma till rätta med de strukturella problemen med underbemanning, otrygga anställningar och styrningsproblem”. Som om de borgerliga partierna skulle ha något intresse av att minska underbemanning eller otrygga anställningar!
Därefter har man på en gemensam presskonferens hjälpt M och KD att låtsas bry sig om välfärden, genom ett gemensamt förslag om några extra miljarder till äldreomsorgen utöver regeringens budget. Ur borgarnas synpunkt är detta småpotatis om det kan hjälpa dem att vinna nästa val. Mellan 2022–26 har de sedan gott om tid till nedskärningar.
Nu har Nooshi Dadgostar sagt att hon är öppen för att sitta i regering med ett högerparti. Detta skulle vara ett förödande steg åt höger för Vänsterpartiet, eftersom det bygger på att man accepterar borgerlig politik. Dadgostar framhäver visserligen att det beror på ”vilken politik som förs”. Men om vi inte visste sedan tidigare vilken politik Annie Lööf krävde så har hon förklarat det i Expressen: hon vill ”stärka näringslivsklimatet”, det vill säga höja företagens vinster på arbetarnas bekostnad.
Man kan inte kämpa mot Sverigedemokraterna eller de andra högerpartierna med klassamarbete. Tvärtom behövs det en självständig socialistisk arbetarpolitik, som är mer fokuserad på det som händer på arbetsplatser, gator och torg än det ruttna spelet i de borgerliga parlamenten. Det är i klasskampen som det blir tydligt vilka partier som förespråkar arbetarnas intressen och vilka som bara hjälper de rika.
Risken är stor för att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kammar hem segern i valet 2022 – och annars, att Socialdemokraterna sluter ännu ett ruttet avtal med högern för att behålla makten. Det enda sättet att bryta oss ur denna återvändsgränd är att ta strid för en stridbar socialistisk arbetarrörelse, med en klassbaserad politik. Det första steget är att göra ett fullständigt brott med borgarklassen och dess ruttna, arbetarfientliga och rasistiska politiska företrädare.