De bangladeshiska studenternas modiga rörelse fortsätter trots Sheikh Hasinas-regimens mördande repression. Hundratals har dödats och tusentals arresterats. Utegångsförbudet fortsätter (om än i mildare form) och medan kommunikationer håller på att återställas, förblir meddelandetjänster och sociala medier blockerade. Regeringen arresterade sex av rörelsens organisatörer och tvingade dem att göra ett pressmeddelande där de sade att alla fortsatta protestaktioner hade avblåsts. Trots dessa förhållanden fortsatte studentprotester över hela landet på måndag den 29 juli, inklusive i Dhaka, Chittagong, Sylhet, Barisal, med flera. Dessa möttes med ytterligare repression och arresteringar.
Som studenterna har sagt, handlar rörelsen inte längre om kvotsystemet, vars avskaffande var dess ursprungliga krav, utan snarare om att fälla Sheikh Hasinas regim, vinna rättvisa för de som dödats, och frige alla de som arresterats. Studenterna har utfärdat en kravlista med nio punkter. Många säger, ”när rörelsen slutar, då börjar revolutionen” och drar jämförelser med den revolutionära befrielsekampen på 1960- och 70-talen. Studentrörelsen gör rätt i att identifiera hela regimen som problemet och i att lyfta fram behovet av att störta den. Hur kan detta uppnås?
- Studentrörelsen behöver stärkas och utrustas med demokratiska strukturer. Den senaste veckan har visat betydelsen av ett ledarskap som är demokratiskt ansvarigt. Hasinas regim har försökt slå mot rörelsen genom att arrestera och tvinga organisatörer. För att säkerställa att arrestering eller tvång gentemot organisatörer inte leder till att rörelsen halshuggs, bör organisatörer väljas, kunna ersättas och vara återkallbara när som helst genom massmöten av kämpande studenter vid varje universitet, fakultet och skola.
- Studenterna kan spela en viktig roll i att sätta igång en bredare rörelse, men de kan inte på egen hand störta regimen. Rörelsen behöver sprida sig till arbetarklassen. Till en början bör man närma sig universitetslärare och personal för att få dem att ansluta sig till rörelsen. Aktionskommittéer bör organiseras på arbetsplatser samt i arbetarklass- och fattigkvarter. Dessa bör samordnas på lokal, regional och nationell nivå.
- Självförsvar behöver organiseras för att skydda studentrörelsen och dess rätt att protestera. En vädjan bör riktas till arméns led för att de inte ska attackera sina bröder och systrar, att de ska bryta leden om de ändå beordras att göra det, och att de ska försvara studenterna. Försök måste göras för att splittra armén längs klasslinjer genom att lyfta fram sociala krav som skulle knyta an till de som kommer från arbetarbakgrund, och att uppmuntra organiseringen av kommittéer i solidaritet med studenterna inom armén i den mån detta är möjligt.
- För att rörelsen ska ha en påverkan på arbetarklassen behöver den anta ett bredare program med sociala och ekonomiska krav, utöver de nuvarande demokratiska kraven. Klädfabriksarbetare gick i strejk förra året för en månadslön på 200 dollar. Sådana krav bör kombineras med fullständiga fackliga rättigheter, bostäder och arbeten för alla.
- Ett sådant program bör visa hur det inte bara är Hasinas regim, utan det kapitalistiska system som hennes regim tjänar, som bär skulden. För att få arbetarna att kämpa i större antal bör djärva åtgärder för att uppnå dessa sociala krav inkluderas, inklusive expropriering av banker och finansinstitutioner samt nationalisering under arbetarkontroll av de största kapitalistiska företagen, både nationella och multinationella.
Några av studenternas krav lyfter frågan om FN:s roll (vars fordon har använts i förtrycket), och vädjar om ingripande från det internationella samfundet samt kräver att Hasina ställs inför ICC(Internationella brottmålsdomstolen). Vi säger att de enda pålitliga allierade som bangladeshiska arbetare och studenter kan lita på är deras klassbröder och systrar – den internationella rörelsen av arbetare och revolutionära ungdomar.
Det ”internationella samfundet” har visat sitt verkliga ansikte genom att antingen stödja eller förbli passiva inför det israeliska massakern i Gaza. ICC har diskuterat Netanyahu i månader, medan palestinier fortsätter att mördas. En vädjan måste riktas till världens arbetare och revolutionära ungdomar att fördubbla sina ansträngningar i solidaritet med rörelsen i Bangladesh. En sådan vädjan måste riktas först och främst till arbetare och studenter i Pakistan och Indien, med början i Västbengalen.
Ett annat krav från studentrörelsen är förbudet mot alla partipolitiska organisationer på campus. Detta är en förståelig reaktion på Awami League-studentförbundets gangsterliknande roll och uttrycker studenternas misstro mot alla oppositionspartier, inklusive det högerorienterade, pro-kapitalistiska BNP och islamisterna. Avvisandet av alla borgerliga partier är korrekt. De bangladeshiska studenterna och arbetarna bör endast lita på sina egna krafter. Man borde dock inte förbjuda all partipolitik, utan snarare att skapa en organisation baserad på arbetarklassens revolutionära politik. Avvisandet av all kapitalistisk politik måste åtföljas av en seriös diskussion bland de mest avancerade elementen om behovet av att bygga ett revolutionärt kommunistiskt parti baserat på Marx, Engels, Lenins och Trotskijs idéer och återta de revolutionära traditioner som finns bland de förtryckta i Bangladesh.