Netanyahu tar sitt krig till en ny nivå. Han har slagit in på en väg som han vet att han inte kan backa från om han ska kunna sitta kvar. Men hans agerande hotar att destabilisera hela Mellanöstern, och risken för ett allmänt krig blir alltmer påtaglig.
Alla regimer i regionen hotas av revolution när massornas ilska drivs till allt högre höjder. Nästa tragiska handling, den massiva bombningen och markinvasionen av Rafah, kan visa sig vara vändpunkten.
Netanyahu har sagt: ”Vi kommer att göra det”, medan de militära operationerna förbereds. Han tillade att: ”De som säger att vi under inga omständigheter får gå in i Rafah, säger i princip ’förlora kriget, behåll Hamas där’.” Med tanke på sina egna intressen har han inte råd att framstå som en förlorare i Gaza.
Tidpunkten för denna planerade invasion är betydelsefull. Förhandlingarna om någon form av vapenvila har enligt uppgift gjort framsteg, och Hamasdelegater är på väg till Kairo i dag för att träffa egyptiska och qatariska medlare. Eftersom Netanyahus politiska liv står på spel (liksom hans frihet, med tanke på de många korruptionsmålen mot honom) ligger det i hans intresse att sabotera varje fredlig lösning – samtidigt som sionisterna anklagar Hamas för att ensamt dra ut på kriget i onödan genom att “vägra kapitulera”!
Rafah är en stad som normalt hyser omkring 250 000 människor. Nu trängs 1,5 miljoner palestinier där och lever under outhärdliga förhållanden. Ett stort antal människor har slagit läger i tält, under ständigt hot om att utsättas för ytterligare ett brutalt angrepp. Många av dessa fattiga människor hade flytt, först från Gaza City, sedan Khan Younis, och nu står de med ryggen mot muren vid den egyptiska gränsen.
Massorna som trängs i Rafah har bokstavligen ingen säker plats att ta sig till. Netanyahu, som avslöjar sin totala brist på medmänsklighet, cynism och sitt totala hat mot palestinierna, har föreslagit att de kan återvända norrut: ”Det finns gott om områden där”. Ja, massor av utbombade områden, massor av bråte. De står inför två möjliga alternativ, antingen fly till stränderna eller försöka ta sig tillbaka norrut.
Som Financial Times rapporterade i tisdags om Thaer Mohamed, som redan fördrivits från Khan Younis tillsammans med sin familj: ”Vi försöker fly från döden men den finns överallt omkring oss.” Sarah Nayef uttryckte det dilemma som hennes familj står inför: ”De har inte lämnat oss någonstans att fly. Natten då de räddade gisslan regnade missilerna ner och jag trodde att vi skulle bli dödade.” De förbereder sig nu för att flytta till ett tält i kustområdet.
Båda destinationerna innebär en risk att bli beskjutna av israeliska styrkor. När denna artikel skulle publiceras [denna artikel publicerades först på marxist.com, 14 februari 2024] tvångsevakuerade IDF hundratals palestinier från Nasser-sjukhuset i Khan Younis, där minst tre sköts ihjäl och tio skadades av israeliska prickskyttar. Alla som lyckas ta sig norrut måste resa genom aktiva krigszoner och för att mötas av förstörda byggnader, ingen infrastruktur, inget vatten eller el, och det dagliga hotet att dödas av odetonerade bomber och minor.
Detta är en humanitär mardröm av aldrig tidigare skådade proportioner. UNRWA:s generaldirektör Philippe Lazzarini sade på söndagen: ”En militär offensiv mitt bland dessa helt utsatta, sårbara människor är ett recept på katastrof. Jag finner nästan inga ord.”
Medan den huvudsakliga framryckningen ännu inte hade inletts dödades minst 67 personer i Rafah under israeliska bombningar tidigt på måndagen. När jag skriver detta är de senaste siffrorna att minst 28 473 palestinier har dödats sedan den 7 oktober och 68 146 har skadats. Det talas nu om att ytterligare tiotusentals kan komma att dödas om IDF går in i Rafah.
IDF skryter nu med att de har räddat två personer ur gisslan, och detta kommer att användas av Netanyahu för att övertyga folket i Israel om att hans strategi fungerar. Vi kan vara säkra på att han inte kommer att göra alltför mycket väsen av det faktum att långt fler i gisslan har dött i bombningarna.
Under räddningsaktionen riktades en enorm eldkraft mot Rafah. Fruktansvärda scener utspelades med vanliga civila som sprang för sina liv och desperat sökte skydd från bomberna. Nu lever de i ständig rädsla för att detta snart kommer att upprepas i stor skala över hela staden.
Imperialismens nerver i gungning
Utsikterna att fler fasansfulla scener, på en ännu högre nivå, kommer att följas av miljontals vanliga arbetande människor i Mellanöstern, för att inte tala om de miljarder som finns i hela världen, får de västerländska imperialisterna att tappa fattningen.
Detta beror dock inte på någon humanitär hänsyn. De har stått vid sidan av och låtit nära 30 000 palestinier dö i händerna på den israeliska militären under de senaste fyra månaderna, och vägrat att ens uppmana till eldupphör, samtidigt som de faktiskt har försett den israeliska regeringen med vapen och förnödenheter.
Samma damer och herrar såg också på när nästan 400 000 dog i det senaste kriget i Jemen: över 150 000 människor dödades i bombningarna och ytterligare uppskattningsvis 227 000 dog till följd av svält och brist på sjukvårdsinrättningar. Denna förödelse tillfogades det jemenitiska folket av Saudiarabien, beväpnat och uppbackat av västimperialismen, precis som Israel.
Nej, deras oro handlar inte om palestiniernas liv. Deras oro gäller den fortsatta destabiliseringen av regionen, inklusive det verkliga hotet om kollaps för vissa grannregimer.
Detta kan förklara varför västerländska mediebolag som BBC har vaknat upp och insett att folket i Gaza utsattes för fruktansvärt lidande. De har nu publicerat en dokumentär om den första månaden av kriget, som beskriver scener som att ambulanser blir måltavlor för IDF när de ger sig ut för att rädda skadade människor.
I BBC News-programmet som sändes i tisdags lade de naturligtvis till en officiell kommentar från IDF om att man inte riktar in sig på medicinsk personal! De måste alltid ge den israeliska regeringen och IDF rätten att uttrycka sina åsikter och ”korrigera” alla nyhetsrapporter som kan skada deras image.
Inga sådana rättigheter ges till palestinierna, eller till någon som kampanjar i solidaritet med dem. Tvärtom, varje gång antalet dagliga dödsfall rapporteras känner sig media tvungna att lägga till ”enligt det Hamasstyrda hälsoministeriet”, som för att antyda att de skulle kunna överdriva siffrorna. Utan tvekan är detta för att blidka de lokala israeliska ambassaderna som alltid är redo att kasta sig över alla uttalanden som de anser kan tolkas som ”antisemitiska”.
Men det faktum att de rapporterar mer om vanliga civilas lidande och avslöjar åtminstone en del av IDF:s brutala beteende under kriget tyder på att de försöker sätta lite press på Netanyahus regering att acceptera en tillfällig vapenvila. Problemet är att Netanyahu har sin egen agenda.
De sionistiska medierna i Israel kväver all rapportering om de verkliga effekterna av Israels bombningar av Gaza, och koncentrerar vanliga israelers sinnen på att se hela den palestinska befolkningen som ett hot mot deras säkerhet. En del av deras mål är att avhumanisera palestinierna, det första steget i att förbereda marken för att slakta dem som djur.
Den tragiska ironin är att denna typ av avhumanisering och slakt är precis vad nazisterna gjorde mot miljontals judar. Hitler kallade den judiska närvaron i Tyskland för en ”rastuberkulos bland folken”, det vill säga en sjukdom som måste utrotas. I nazisternas propaganda framställdes judarna som ”omänskliga” varelser.
För bara två dagar sedan kallade Israels säkerhetsminister Ben-Gvir palestinska kvinnor och barn för ”hemliga terrorister”, och fortsatte: ”Vi kan inte ha kvinnor och barn som kommer nära gränsen … alla som kommer nära måste få en kula [i huvudet].”
Stämningen inuti Israel
Financial Times publicerade nyligen en artikel med rubriken ”Kriget mot Hamas förenar israeler i jakten på ‘total seger’” (12 februari 2024), som förklarar att ”…det enorma lidandet i Gaza knappt har nämnts i israeliska medier, och istället är den nationella debatten fortfarande uppslukad av traumat från en dag som israeliska tjänstemän beskriver som den dödligaste för judar sedan förintelsen.”
Det finns en genuin rädsla bland vanliga judar att en ny förintelse skulle kunna vara möjlig. Det som verkade otänkbart hände ju faktiskt under den nazistiska regimen. Netanyahu har ett intresse av att upprätthålla denna stämning. Faktum är att sionisterna framställer araberna som moderna nazister, som är ute efter att förinta judarna. Det är denna skrämselpropaganda som gör att Netanyahu kan överleva politiskt, även om alla opinionsundersökningar visar att han skulle förlora ett val massivt om det skulle utlysas snart.
Stämningen i Israel är därför mycket annorlunda mot i andra länder. I de omgivande arabländerna visas blodutgjutelsen dagligen i media. Al Jazeera har rapporterat på plats om allt lidande för människorna i Gaza. Den utbredda ilskan och avskyn, och den naturliga instinkten av solidaritet gentemot palestinierna, är det logiska resultatet av allt detta.
Detta är två mycket olika världar. I underrubriken till Financial Times artikel står det: ”Undersökningar visar att majoriteten av befolkningen [i Israel] är engagerade i kampen för att besegra militanta grupper och återlämna gisslan.” I samma artikel citeras Tamar Hermann, en senior forskare vid Israel Democracy Institute: ”Visst… lejonparten av den israeliska judiska befolkningen är inte för ett tillbakadragande från Gaza. Kriget uppfattas i Israel som ett krig utan valmöjligheter.” Och långt ifrån att sträva efter nedtrappning påpekar artikeln att: ”…snarare än att avsluta kriget i Gaza, anser många israeler att staten borde trappa upp på en annan front: den norra gränsen mot Libanon.”
Logiken i detta är att de fruktar att Hizbollah en dag skulle kunna inleda en mycket större attack än den som utfördes av Hamas. Det råder därför en stämning av att man vill ”avsluta jobbet”. Israel och Hizbollah har redan beskjutit varandra sedan den 7 oktober. De flesta av Hizbollahs raketer fångas upp av Israels försvarssystem Iron Dome, men en attack mot Safed i norra Israel dödade och skadade i dag [14 februari] flera soldater. Israelerna svarade omedelbart med flygattacker i södra Libanon. Risken för en fullskalig konflikt är inneboende i situationen när dessa sammandrabbningar eskalerar.
Medan de borgerliga medierna i väst rasar mot användningen av termen ”folkmord”, förkunnar många på högerkanten i Israel att detta är just deras mål. En kort genomgång av kommentarer på sociala medier, eller meddelanden som svar på tidningsartiklar, avslöjar en mycket mörk sida inom det israeliska samhället.
Vad vi måste förstå är att det israeliska samhället under de senaste årtiondena stadigt har rört sig åt höger. Det som uppfattades som ”vänstern” misskrediterades bland vanliga judiska människor i Israel. Detta var i linje med det allmänna misskrediterandet av den så kallade ”vänstern” globalt, där arbetarpartier, socialistpartier och socialdemokratin i allmänhet deltog i förstörelsen av sociala reformer som de själva hade infört tidigare under efterkrigstidens högkonjunktur. Detta har lett till den nuvarande situationen där de i många arbetande människors ögon har blivit omöjliga att skilja från de konservativa partierna överallt.
Mapai (partiet som senare upplöstes och blev en del av det israeliska arbetarpartiet) genomförde välfärdsreformer, inklusive nästan fri tillgång till bostadsbidrag, hälso- och sjukvård och sociala tjänster för judiska israeler. Men den tiden är sedan länge förbi. Under de första årtiondena av Israels existens var en stor del av ekonomin antingen statligt ägd eller drevs med statligt stöd. Det faktum att ”fackföreningen” Histadrut under lång tid var den största arbetsgivaren efter staten var en återspegling av detta.
Alla statligt ägda resurser privatiserades senare. Under regeringar ledda av både Israeliska arbetarpartiet och Likud monterades den gamla israeliska välfärdsstaten gradvis ned, med en massiv överföring av resurser från den offentliga sektorn till några av landets rikaste investerare. Vid ett tillfälle efter valet 1984 gick arbetarpartiet till och med med i en nationell samlingsregering med Likud, vilket ytterligare urholkade dess popularitet bland dess traditionella väljare.
Detta skapade ett scenario där en betydande del av befolkningen, särskilt de fattigaste skikten, kände sig övergivna av de traditionella politikerna. Det var i detta läge som vi först såg en svängning mot Likud, och sedan kunde de högerextrema elementen befästa sitt grepp om en del av samhället.
Även om det kan ha funnits skillnader när det gäller sociala reformer, så fanns det inga väsentliga skillnader när det gällde den palestinska frågan. Ledare som David Ben-Gurion, Golda Meir, Shimon Peres, Itzhak Rabin etc. var lika ansvariga, om inte mer ansvariga än den sionistiska ”högern”, för att förankra förtrycket av palestinierna i den israeliska statens själva grundvalar.
I denna process pressades den sionistiska ”vänstern” helt enkelt ut ur tillvaron av den globala kapitalismens nedgångsperiod och ockupationens dynamik. Netanyahu blev framträdande genom att framstå som mer effektiv i sin krigshetsande, ”öga för öga”-strategi för ockupationen och i sitt stöd till koloniseringen och bosättarna. De sionistiska ”liberalernas” sista uppvisning i impotens visades under de många månaderna av protester mot Netanyahu och avslöjade omfattningen av deras blindhet inför förtrycket av palestinierna.
Samma process som såg Trump, Bolsonaro, Boris Johnson och Le Pen växa fram, såg Netanyahu växa fram och stärkas. Det utmärkande draget i Israel är den djupa klyftan mellan judar och palestinier, det ena folkets förnekande av ett hemland för det andra, vilket har gjort detta fenomen ytterst skarpt.
I den allt djupare interna krisen i Israel, med skarpa politiska motsättningar inom den sionistiska härskande klassen, har Netanyahu hamnat i allt större skuld till de högerextrema partierna.
Planer på att vidarebosätta Gaza
Detta förklarar också varför det nu i Israel talas om att återuppta bosättningsprogrammet i Gaza, som övergavs redan 2005. Det framställs som det enda sättet att garantera ”säkerhet”.
I en artikel på webbplatsen New Arab, “I Israel är vidarebosättningen av Gaza inte längre en ytterkantsidé”, förklaras detta: ”I avsaknad av en officiell efterkrigsplan tar extremistiska idéer, som en gång i tiden var förbehållna samhällets utkanter, över det politiska beslutsfattandet i Israel.”
I artikeln rapporteras om en konferens som nyligen anordnades i Jerusalem och som krävde att Gazaremsan skulle vidarebosättas. Detta var ingen marginell sammankomst. Tusentals personer sägs ha närvarat. Inte mindre än 12 ministrar från Likudpartiet var där, liksom 15 medlemmar av regeringskoalitionen. Israels nationella säkerhetsminister Itamar Ben Gvir var närvarande, och detta är vad han sa i sitt tal: ”Om vi inte vill ha en ny 7 oktober måste vi återvända hem och kontrollera [Gaza]. Vi måste hitta ett lagligt sätt att frivilligt emigrera [palestinier]”. Den rabiate, högerextreme finansministern Smotrich var också där, och han tillade att: ”Utan bosättningar [i Gaza] finns det ingen säkerhet.”
Dessa människor är övertygade om att Gaza tillhör dem. På samma sätt anser de att Västbanken är en del av deras ”förlovade land”, och de planerar att göra med remsan vad de har gjort med Västbanken: placera soldater och bosättare på marken och gradvis pressa ut palestinierna.
Majoriteten av israelerna stöder inte denna ståndpunkt, men den får allt större genomslagskraft. Som artikeln beskriver: ”En färsk opinionsundersökning från israeliska Channel 12 visade att 4 av 10 israeler stöder ett återupplivande av bosättningarna i Gaza.”
Detta är den stämning som dominerar högerflygeln. Netanyahu är beroende av dessa människor, och det är därför han måste hålla dem nöjda. Den attack mot Rafah som förbereds är en del av denna politik.
Och detta för oss tillbaka till Rafah i dag. Nästan tre fjärdedelar av palestinierna i Gaza är samlade där. En del av Netanyahus tänkande är helt klart att driva ut en betydande del av denna befolkning från Gazaremsan. Den enda plats de skulle kunna ta sig till är Egypten. Netanyahu-regeringen hoppas kunna uppnå det som hände 1967, då över 400 000 fördrevs från Västbanken och Golanhöjderna, och därmed beredde marken för bosättningsprogrammet.
Detta skulle innebära en gradvis, långsiktig ombalansering av den etniska sammansättningen i Gaza. En del skulle fördrivas, medan antalet bosättare systematiskt skulle öka. Detta är helt i linje med det sionistiska projektets långsiktiga mål, som funnits sedan starten.
Övergång till en bredare upptrappning
Denna plan är en viktig faktor för att driva den nuvarande situationen allt närmare en bredare upptrappning. Situationen har blivit så spänd att till och med den egyptiska regimen under Al-Sisi hotar med att om Israel skulle orsaka en humanitär katastrof i Rafah kan det fredsavtal som undertecknades 1979 mellan Israel och Egypten vara i fara.
Al-Sisi-regimen är ingen vän till det egyptiska folket, eller till palestinierna för den delen. Trots detta kan även denna reaktionära regim känna trycket som byggs upp i djupet av det egyptiska samhället. En ny arabisk revolution i stil med 2011 håller på att förberedas, och palestiniernas trångmål kan visa sig vara den gnista som antänder krutdurken.
Det förklarar Al-Sisis krigiska retorik. Han har aldrig gjort någonting för palestinierna. Han har faktiskt hjälpt Israel att hålla Gazaborna inlåsta i ett utomhusfängelse i åratal. Till och med nu fungerar den egyptiska militären som Israels gränsvakter och stänger in palestinierna i Gaza, med en liten handfull som kan passera genom Rafah-övergången i utbyte mot mutor på upp till 10 000 dollar.
Men Al-Sisi måste visa att han motsätter sig Netanyahus plan att avancera mot Rafah. En offensiv mot de människor som nu samlats i staden skulle driva hundratusentals människor på flykt, vilket skulle öka risken för att de flyr till Sinaihalvön på andra sidan gränsen.
En ytterligare faktor i Al-Sisis tänkande är att förflyttningen av åtminstone flera hundra tusen Gazabor till flyktingläger på Sinaihalvön skulle bli en starkt destabiliserande faktor i framtida förbindelser med Israel och till och med riskera att framtida krig bryter ut mellan de två länderna. Han förstår att sådana flyktingläger – efter det exempellösa antalet palestinier som dödats i detta krig – skulle vara grogrund för radikalisering av en ny generation palestinska ungdomar, som är fast beslutna att kämpa för att återfå sitt hemland, i likhet med situationen i Libanon på 1970-talet.
Den israeliska regeringen satsar på ett fortsatt samarbete med Egypten. Det är dock inte säkert att Al-Sisi kommer att kunna garantera ett sådant samarbete. Det beror inte på att han bryr sig om palestinierna, utan på att de egyptiska massorna måste se att han står upp mot Israel när landet massakrerar palestinier precis på andra sidan gränsen.
Detta förklarar också varför Egypten sätter press på Hamasledarna att acceptera någon form av överenskommelse som kan leda till vapenvila. De är i desperat behov av att släcka lågorna. Problemet är att sionisternas planer för Gaza lämnar mycket litet utrymme för sådana manövrer.
Och om lågorna inte släcks i Gaza kan de spridas från en regim till nästa i en våg av massuppror som skulle kunna störta många av de reaktionära despoterna i regionen. Kungen av Jordanien uttrycker också oro, eftersom han sitter ovanpå en lika explosiv krutdurk.
Kapitalismens globala kris har skapat sociala och ekonomiska förhållanden i hela regionen som bereder väg för ett sådant scenario.
Detta är den mardröm som imperialisterna står inför, och de har ingen verklig, långvarig lösning. Anledningen till det är att de är huvudproblemet. De skapade den här röran, och den enda riktiga lösningen är att krossa dem alla.
Det bästa vi som kommunister runt om i världen kan göra för det palestinska folket är att kämpa i våra egna länder mot våra egna härskande klasser. Det kan bara uppnås genom revolutionär klasskamp överallt, och för att den skall bli framgångsrik krävs ett revolutionärt kommunistiskt ledarskap.
Vi känner alla avsky och vrede över de scener vi ser i och omkring Rafah, ovanpå all slakt i Gaza City, Khan Younis och andra städer och byar. Men ilska är inte tillräckligt. Organisera er och gå med kommunisterna i kampen för att få slut på denna mardröm.