Trotskijs kamp för att återuppliva bolsjevikpartiet

Efter att Lenin hade förlamats av en stroke i mars 1923 tog Trotskij upp kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet. Niklas Albin Svensson förklarar hur konflikten mellan den framtida Vänsteroppositionen och ”trojkan” bestående av Stalin, Zinovjev och Kamenev först uppstod, och lyfter fram de värdefulla lärdomarna från denna konflikt för dagens kommunister.

Under 1923 försämrades den politiska situationen i Sovjetunionen. Lenin kunde inte längre bedriva någon politisk verksamhet. NEP hade gett en tillfällig lättnad från inbördeskrigets ekonomiska förödelse, men det framkallade missnöje i fabrikerna och ett antal strejker spred sig över landet. En spricka höll på att växa fram mellan arbetarna och bolsjevikpartiet. Detta förvärrades av att NEP stärkte den statliga byråkratin.

Trotskij och Lenin var väl medvetna om den kamp de stod inför för att förhindra att partiet gav efter för trycket från den statliga byråkratin. Lenins sista artiklar och brev riktade sig just mot både statsbyråkratin och dess försvarare i bolsjevikpartiet. Efter att Lenin hade blivit förlamad av en stroke i mars 1923, föll det på Trotskijs lott att ta upp kampen för att bevara bolsjevismens verkliga traditioner.

Kampen träder fram i öppen dager

Bolsjevikpartiets första kongress utan Lenins närvaro ägde rum i april 1923. Lenin kunde tragiskt nog aldrig släppa den “bomb” han hade förberett för denna kongress, och den oundvikliga konflikten mellan leninismens genuina principer och den framväxande byråkratin förblev därför under ytan.

En viktig brytpunkt kom i oktober 1923, när Trotskij skrev ett brev till centralkommittén där han varnade för byråkratiseringen av partiet, och utsikterna för en ekonomisk och politisk kris, om den inte medvetet kontrollerades av ledningen:

”Byråkratiseringen av partiapparaten har nått oanade proportioner med hjälp av metoden att välja ut sekreterare. Det har skapats ett mycket brett skikt av partifunktionärer, som träder in i apparaten för partiets ledning, som fullständigt avstår från sin egen partiåsikt, åtminstone från att öppet uttrycka den, som om de antog att sekreterarhierarkin är den apparat som skapar partiets åsikt och partiets beslut. Under detta skikt, som avstår från sina egna åsikter, ligger partiets breda massa, inför vilken varje beslut framstår i form av en kallelse eller en befallning. I denna partiets breda massa finns det ett ovanligt stort missnöje…”[1]

Trotskij angriper i mycket skarpa ordalag processen att utse lokala partisekreterare och hur detta skapar en byråkratisk klick i partiets mitt. Han förklarade att detta leder till passivitet hos massan av partimedlemmar och arbetarklassen som helhet, som inte får någon chans att delta i partiets diskussioner och beslut, utan får färdiga formler som ett kommando, och att deras deltagande ”blir alltmer flyktigt”.[2]

Detta brev följdes av ”De 46:s deklaration”, ett brev till centralkommittén från en grupp framstående bolsjeviker, som bland annat krävde ett slut på utnämningar av sekreterare uppifrån.

Båda breven tog sikte på utnämningarna av sekreterare, eftersom dessa spelade en särskilt negativ roll vid denna tidpunkt. Genom att tillsätta sekreterare uppifrån hade man skapat ett lager av administratörer på alla nivåer som inte var ansvariga inför medlemmarna, utan inför apparaten. Tidigare, när apparaten var relativt sund, skulle detta urval inte alls ha haft samma effekt, och som Trotskij påpekar var det mycket mer begränsat i sin omfattning. Men nu skedde urvalet på grundval av lojalitet mot apparaten, vilket påskyndade byråkratiseringen av partiet. Trotskij beskrev senare detta som ”en välorganiserad illegal grupp inom partiet”, där parti- och statstjänstemän ”tillsattes utifrån denna synpunkt: ‘Mot Trotskij’”.[3]

Breven från oktober framkallade en kris, som förvärrades av att de tyska kommunisterna misslyckades med att ta makten, vilket gjorde slut på hoppet om hjälp från väst. Trojkan förberedde ett sammansatt möte mellan centralkommittén och den centrala kontrollkommissionen i slutet av oktober, där Trotskij inte kunde delta på grund av sjukdom, något som allvarligt begränsade hans politiska verksamhet under de tre sista månaderna 1923.

En resolution (”Om situationen inom partiet”) som antogs vid mötet följde Lenins och Trotskijs politiska linje, men bara för att kunna fördöma Trotskij och de 46 för ”en fraktionssplittrande politik”[4]. Triumviratet kände sig fortfarande osäkra i sin position, inte minst på grund av osäkerheten kring Lenins hälsa, och kände sig tvungna att kompromissa.

I partidemokratins anda, som majoriteten i partiledningen påstod sig följa, tog oppositionen debatten till allmänheten i tidningen Pravda. Till en början handlade debatten bara om ekonomiska frågor, men den övergick snart till interna partifrågor. I slutet av november lanserade Preobrazjenskij (en av de 46 som stod bakom oktoberbrevet) ett totalangrepp mot partiet för att ha följt en felaktig linje i den interna partiregimen. Detta återuppväckte konflikten i partiet.

Trojkan kände sig återigen tvingad att försöka nå en överenskommelse med Trotskij. Detta ledde fram till resolutionen den 5 december, som godkändes vid en gemensam sammankomst av politbyrån och presidiet för den centrala kontrollkommissionen.

Politiskt sett upprepade resolutionen från den 5 december Trotskijs ståndpunkt, i dess förklaring och analys av problemet och den allmänna riktning som partiet behövde röra sig i. Den utelämnade emellertid ett uttryckligt åtagande att avskaffa systemet med utnämningar av partisekreterare och den stödde centralkommitténs oktoberresolution, som hade fördömt Trotskijs ”fraktionalism”, samt stödde den ”kurs för intern partidemokrati”[5] som politbyrån hade slagit fast. Detta var inga avgörande eftergifter från Trotskijs sida, men otvivelaktigt just den typ av formuleringar som trojkan letade efter för att skydda sig mot kritik och stärka sin egen auktoritet.

E.H. Carr och andra icke-marxistiska historiker anklagar Trotskij för att vara ”naiv”, men detta är långt ifrån sanningen. Trotskij visste bättre än någon annan vad han hade att göra med, men det var just hans korrekta bedömning av problemet som tvingade honom att gå försiktigt fram.

Den materiella grunden för byråkratin

Trots resolutionens begränsningar bestämde sig Trotskij för att försöka använda den i så stor utsträckning som möjligt. I en serie tal och artiklar i december 1923 (senare publicerade under titeln Den nya kursen) formulerade han sin ståndpunkt om hur bolsjevikpartiet skulle ta sig an den ”nya kurs” som det hade slagit in på.

Trotskij förklarade att byråkratin inte baserade sig på det ena eller andra misstaget i det bolsjevikiska ledarskapet. Liksom Lenin hävdade han alltid att byråkratin växte fram ur de materiella förhållandena och i synnerhet Rysslands underutveckling.

Arbetarklassens svaghet i Ryssland var den verkliga källan till problemet. Decimerad av världskriget och inbördeskriget, skulle den nu också hantera statsförvaltningen. Detta ledde till att de bästa arbetarna och partikadrerna sögs in i den statliga och ekonomiska apparaten. Detta var helt naturligt eftersom partiet, och arbetarklassen, behövde utöva kontroll över staten:

”I varje fall måste vi se fram emot en mycket lång period under vilken de mest erfarna och aktiva partimedlemmarna (givetvis inklusive de med proletärt ursprung) kommer att sysselsättas på olika poster inom den statliga, fackliga eller kooperativa apparaten och inom partiet. Och detta faktum innebär i sig självt en fara, ty det är en av källorna till byråkratismen.”[6]

Kommunistiska
volontärer på väg till fronten i kriget mot Polen.
Kommunistiska volontärer på väg till fronten i kriget mot Polen.

Det faktum att kommunister hade gått igenom revolutionen och hade en lång historia i rörelsen var ingen garanti mot byråkratism. Trotskij förkastade detta som ”vulgär fetischism”[7]. Han förklarade vidare:

”Hela den dagliga byråkratiska praktiken inom sovjetstaten nästlar sig in i partiapparaten och inför där en byråkratism. Partiet som kollektiv känner inte sin ledning, ty det förverkligar den inte.”[8]

I korthet smög sig byråkratin in i partiet, vilket var varför så många bolsjeviker inte kunde se det vid den tidpunkten. I slutändan kunde detta bara lösas genom revolutionens förlopp i Europa och den ekonomiska utvecklingen, “men att fatalistiskt hänskjuta allt ansvar på dessa objektiva faktorer vore ett misstag”[9]. Vad som var nödvändigt var att avslöja denna process så att den kunde bekämpas medvetet av partiet. Detta var kärnan i den ”nya kurs” som Trotskij föreslog.

Ungdomen

Trotskijs analys av bolsjevikpartiet vid denna tid har en mycket bredare tillämpning. Hans artiklar förklarar förhållandet mellan ledarskapet och medlemmarna, mellan centralism och demokrati, och tradition och initiativ. De förklarar också partiets behov av att omorientera sig och förändra sitt sätt att arbeta. Detta är frågor som kommer att väcka gensvar hos dagens kommunister och de frågor som de ställs inför i partibygget.

Både Lenin och Trotskij förstod att ungdomen var nyckeln till Sovjetunionens framtid. Precis som alla revolutionära organisationer har funnit sina krafter och sin energi i ungdomen, så borde bolsjevikerna vid makten också göra det. Det var av just den anledningen som oppositionen fann sin starkaste bas bland ungdomen.

En av de viktigaste frågorna som Trotskij betonade var behovet av att återuppliva partiet genom att ge utrymme för en ny generation partimedlemmar att involvera sig i partiet. Detta innebar naturligtvis att man måste ägna tid och kraft åt att integrera och höja nivån på ungdomen:

”Det är endast genom ett aktivt, ständigt samarbete med den nya generationen inom ramen för demokratin som det gamla gardet kan bevara sin karaktär av revolutionär faktor. Annars kommer den att stelna och omärkligt bli ett fulländat uttryck för byråkratismen.”[10]

Här ger han ett tydligt val för den äldre generationen i partiet. De kan antingen samarbeta med och integrera den nya generationen och ge dem utrymme att växa. Eller så kan de bli en del av problemet.

Trotskij var särskilt noga med hur han behandlade denna fråga, eftersom han såg hur utbildning och träning redan höll på att bli formalistisk och torr, fjärran från det verkliga livet. Han angrep det ”rent pedagogiska, professorsmässiga sättet”[11] att höja den ideologiska nivån. Istället hävdade han att varje generation måste erövra teorin för sig själva:

”Det är därför som det sätt på vilket arméns kamptradition eller partiets revolutionära tradition överförs till ungdomen spelar en så enorm roll. Utan ett kontinuerligt arv, och följaktligen utan tradition, kan inga stabila framsteg göras. Men traditionen är varken en rigid katekes eller en officiell handbok; det går inte att lära in den utantill, acceptera den som ett evangelium, tro på allt vad den äldre generationen säger enbart för att det är den som säger det; traditionen måste tvärtom så att säga erövras genom ett inre arbete, den måste bearbetas på ett kritiskt sätt och smältas. Annars kommer hela byggnaden att vila på lösan sand.”[12]

Motståndet från det äldre skiktet av partimedlemmar var inget nytt fenomen utan något som Lenin gång på gång tvingades kämpa mot, och Zinovjev, Kamenev och Stalin framträdde ofta i spetsen för denna tendens. Lenin kallade dem för “gammelbolsjevikerna” eller ”kommittémännen”, i stort sett omväxlande. Vid varje avgörande vändning i den ryska revolutionen spelade dessa män en konservativ roll.

”Krigisk från huvud till fot”

“Leninismen består i att inte blicka bakåt, att inte låta sig bindas av förgångna skeenden, av referenser och citat av ren form.”[13]

I sin kamp mot Lenin och Trotskij vädjade det gamla gardet ständigt till ”bolsjevikpartiets traditioner”. Trotskij angrep vädjan till traditionen som djupt antirevolutionärt. Han jämförde det med det tyska socialdemokratiska partiet, som under en period av relativt lugn i klasskampen hade blivit särskilt angripet av denna sjukdom:

”Denna för oss djupt främmande tradition hade en halvt automatisk karaktär: varje dag följde naturligt av den föregående och förberedde också naturligt den följande. Organisationen växte, pressen utvecklades, kassan svällde.

Det var i denna automatik som hela generationen efter Bebel formades: en generation av byråkrater, småborgare, tråkmånsar, vars politiska fysionomi avslöjades under det imperialistiska krigets första timmar.”[14]

Trotskij och Lenin 1920.
Trotskij och Lenin 1920.

Vid avgörande vändpunkter i historien blir de traditioner som har skapats under en tidigare period ett massivt hinder för partiets framtida utveckling. Det är egentligen inte så konstigt att de som vill bryta det gamla samhällets kedjor som binder ekonomin, men också mänsklighetens sinnen och tankar, ständigt måste kämpa för att frigöra sig från rutin och konservatism:

”[V]arje gång de objektiva villkoren kräver en ny vändning, ett djärvt kast, ett skapande initiativ, frambringar det konservativa motståndet en naturlig tendens att mot de nya uppgifterna, den nya inriktningen, ställa de ”gamla traditionerna”, den så kallade gammalbolsjevismen, men i verkligheten endast det tomma skalet hos en period man just har lämnat.”[15]

Trotskij beskriver hur varje vändning i den då fyra år gamla Kommunistiska internationalen alltid hade krävt en kamp mot de gamla krafterna, mot de konservativa elementen, oavsett om detta var en vändning åt ”vänster” så att säga, eller åt ”höger”.

Trotskij förklarar hur Lenin 1921, i sin kamp mot ultravänsterismen, ”räddade Internationalen från hotet att krossas och upplösas i riktning mot en automatisk, okritisk ”vänsterism”, som på kort tid redan blivit en fast tradition”[16].

Men den framgångsrika vändningen till enhetsfrontstaktiken som hade antagits efter en kamp 1921 blev ett hinder 1923. Trotskij skrev att den spelade ”en mycket allvarlig roll i händelserna under den sista halvan av 1923”. Med andra ord ledde de till den tyska revolutionens nederlag. En ny vändning hade behövts:

”Om kommunistpartiet tvärt ändrat arbetstakten och utnyttjat de fem eller sex månader historien gav det för en direkt politisk, organisk, teknisk förberedelse för maktövertagandet, kunde utgången av händelseförloppet blivit ett helt annat än det vi bevittnade i november.”[17]

Trotskij beskrev leninismen som ”krigisk från huvud till fot”[18], och det är en mycket bra beskrivning. Det är just i kampen som vi testar våra idéer, identifierar vad som fungerar och vad som inte gör det. Vi kontrollerar våra planer, erfarenheter och teorier mot verkligheten:

“[N]är man väl givit sig in i kampen, [bör man] inte överdrivet syssla med kanoniserade verk och gångna händelser, utan fördjupa sig i verkligheten sådan den är och där söka de för segern nödvändiga krafterna och vägen dit.”[19]

Balansen mellan demokrati och centralism

Nyckeln till att utveckla en korrekt linje börjar med ledarskapet:

”Den väsentliga garantin är i detta fall att utöva en riktig ledning, att uppmärksamma ögonblickets behov, vilka återspeglas i partiet, att vara smidig i apparaten och inte förlama utan organisera partiets initiativ och inte frukta kritik eller försöka hindra den under hänvisning till fraktionsspöket.”[20]

Vid den tidpunkten började bolsjevikpartiet bete sig på precis motsatt sätt. Kritik stämplades som ”fraktionalism”, initiativ kvävdes, allt i namn av ”enhet” och upprätthållande av partiets ledarskap. I verkligheten, som Trotskij påpekade, kvävde sådana åtgärder inte fraktionalismen utan gjorde den tvärtom mycket allvarligare. Det gynnade särskilt den byråkratiska fraktionen, som frodades i intriger bakom kulisserna snarare än i öppen debatt.

”Demokratin och centralismen är två sidor av partiets organisering. Det gäller att harmoniera dem på ett riktigt sätt, dvs. på ett sätt som svarar mot situationen. Under den senaste perioden har balansen kullkastats till förmån för apparaten. Partiets initiativ inskränktes till ett minimum. Härigenom uppkom vanor och metoder inom ledningen som står i bjärt kontrast till den anda som bör råda i proletariatets revolutionära organisation.”[21]

Vad Trotskij förklarar är att balansen mellan demokrati och centralism i en revolutionär organisation inte är fast, utan beror på situationen. Konsekvensen av för mycket centralism är att partileden berövas sitt initiativ och sitt engagemang. Under förhållanden med inbördeskrig var detta naturligtvis ett nödvändigt ont, men under 1923 års förhållanden blev detta farligt.

Det var inte ett problem med den ena eller andra ”isolerade avvikelsen” utan med ”helhetsbilden av apparatens politik, dess byråkratiska tendens”. Detta var inte bara en organisatorisk fråga utan skulle oundvikligen sluta med att orsaka politiska avvikelser:

”I sin gradvisa utveckling hotar byråkratiseringen att avskilja ledarna från massan, få dem att uteslutande koncentrera sig på administrativa problem och nomineringsfrågor, inskränka deras horisont, försvaga deras revolutionära anda, dvs. framkalla en mer eller mindre opportunistisk urartning av det gamla gardet, eller i varje fall en avsevärd del av det.”[22]

Trotskij tog här upp exakt de problem som skulle plåga Kommunistiska internationalen under de kommande decennierna. Även om det förekom perioder av ultravänsteristiska vändningar, var den överväldigande avvikelsen åt höger, med katastrofala följder.

Trotskijs råd till trojkan och dess anhängare hörsammades inte. När Lenin låg på sin dödsbädd, vid partikonferensen i januari, vidtog trojkan och dess anhängare snabbt åtgärder för att stoppa debatten i Pravda och disciplinera ungdomsorganisationen och oppositionen.

Politiskt innebar byråkratiseringen ett återupplivande av mensjevismen, även om den nu kläddes i nya ”kommunistiska” färger. Den återupplivade tvåstadieteorin och, i stället för Lenins misstro mot liberaler, förespråkade den en allians med den ”progressiva borgarklassen”. Och naturligtvis övergav man den internationella revolutionen till förmån för ”socialism i ett land”, vars logiska slutpunkt var den kontrarevolutionära politiken för ”fredlig samexistens” som antogs under Chrustjov. Alla dessa idéer återspeglade den framväxande byråkratins trångsynta synsätt, som såg revolutionära rörelser, initiativ och anda som ett hot.

Artiklarna i Den nya kursen lade den teoretiska grunden för Vänsteroppositionen och dess kamp mot den framväxande byråkratin. Men de idéer som finns i dessa skrifter är inte bara av historiskt intresse. Den revolutionära anda och de revolutionära metoder som Trotskij förespråkade är den grund på vilken det framtida världsomspännande revolutionära partiet kommer att byggas.


Fotnoter

[1]  L Trotsky, “First Letter to the CC”, The Challenge of The Left Opposition (1923-25), s. 69
[2]  ibid. s. 68
[3]  L Trotsky, Mitt liv, s. 206
[4] ​​ R Gregor red., “On the Intra-Party Situation”, Resolutions and Decisions of the Communist Party of the Soviet Union, band 2, s. 208
[5]  E H Carr, The Interregnum 1923-24, s. 307
[6] L Trotsky, “Den nya kursen”, Kampen mot Stalin, s. 21
[7] ibid.
[8] ibid. s. 25
[9] ibid. s. 22
[10] ibid. s. 72
[11] ibid. s. 72
[12] ibid. s. 81
[13] ibid. s. 45
[14] ibid. s. 41
[15] ibid. s. 46
[16] ibid. s. 42
[17] ibid. s. 43
[18] ibid. s. 48
[19] ibid. s. 45
[20] ibid. s. 30
[21] ibid. s. 72
[22] ibid. s. 19

Niklas Albin Svensson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,486FöljareFölj
1,270FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna