Den amerikanska kapitalismen är byggd på ett folkmord mot ursprungsbefolkningen, slavhandel, rasism och utsugning. Än idag kräver den amerikanska staten en klass totala underkastelse under den styrande elitens intressen. Medan ett ”stabilt geni” sitter i Vita huset har det Demokratiska partiet anammat en antirasistisk fasad – och därigenom velat ge sken av att ta tag i ojämlikheten. Men klassklyftorna har bara vuxit.
Justerat för inflation ligger fortfarande landets genomsnittliga timlön kvar på samma nivå som för 40 år sedan, samtidigt som produktiviteten skjutit i höjden. Arbetare producerar idag nästan dubbelt så mycket per arbetad timme som 1980. Detta innebär att större delen av det växande samhälleliga överskottet gått till storföretagens ägare.
Omkring 13 miljoner människor eller åtta procent av befolkningen har så dålig lön att de måste ha mer än ett heltidsjobb. De flesta lever från lön till lön: sex av tio amerikaner har i dagsläget inte ens 500 dollar i besparingar.
För många såg det därför redan mörkt ut när krisen slog till i början av året. Under april månad försvann i princip alla nya jobb som skapats sedan krisen 2008 och i maj beräknades 13,3 procent av befolkningen stå utan jobb – upp från cirka 3,5 procent i februari. 42 miljoner har nu registrerat sig för att få arbetslöshetsersättning.
Ett allvarligt problem är att majoriteten av arbetarna inte bara är beroende av arbetsgivaren för inkomst utan också för sjukförsäkring, vilken för de lägst betalda ofta är undermålig eller icke-existerande. Mitt under brinnande pandemi förlorade många därmed både inkomst och den lilla sjukvård de hade rätt till.
Samtidigt solar sig överklassen i statens 3000 miljarder dollar stora stödpaket. Aktieutdelningarna har varit nästan lika stora som tidigare, trots att produktionen i stort sett stått still.
Liknande mönster såg vi efter krisen 2008, där man redan nästa år gjorde rekordvinster på bekostnad av arbetare och unga. Reaktionen uttrycktes i rörelsen Occupy Wall Street, som även om den inte var lika stor är en av föregångarna till dagens protester.
Även om båda rörelserna på ytan tycks handla om helt olika saker uttrycker de båda en djup ilska över statens oförmåga att lösa arbetarnas problem och ett system där också de mest obetydliga förbättringar är omöjliga att få igenom.
Sanders presidentvalskampanj var därför ett hopp för många. Hans progressiva program och löften om en ”ekonomi för alla” byggde en gräsrotsrörelse som landet inte skådat på decennier. De amerikanska marxisterna påpekade tidigt omöjligheten i att organisera ett alternativ till etablissemanget inom Demokraterna; ett kapitalistiskt högerparti vars byråkrati skulle kämpa mot, urvattna och slutligen skrota hela det politiska programmet.
Efter att motarbetats i varje steg snuvades han till slut på nomineringen i en smutsig politisk kupp där partiets höger panikartat kastade sig in bakom Biden. Att Sanders senare offentligt stöttade Biden, den kandidat som kanske bäst representerade Demokraternas ruttenhet, var ett svek som fick många av hans anhängare att se rött.
Den amerikanska staten kan inte beskrivas som annat en oligarki, där storföretagens intressen dominerar alla aspekter av det sociala livet. Genom att ställa folk mot varandra genom rasism och förtryck riktas fokus bort från faktumet att man istället för att lösa samhällets problem i grunden bara försökt slå ned på fattiga och förtryckta ännu mer med fler poliser och ett allt mer repressivt rättssystem.
Frustrationen över politikens våld och brutalitet, framförallt för landets svarta, uttrycks nu i landsomfattande protester. Men för att på riktigt uppnå rörelsens mål måste också fackföreningar på allvar börja mobilisera hård kamp och ta sikte på den enda lösningen: att störta den amerikanska kapitalismen.