Argentinas folkförsamlingar och arbetslösa enas

De senaste månaderna har Argentina i svenska media beskrivits som ett land där kaos härskar.

Regeringen har inte kunnat betala sin utlandsskuld och har infört ”corralito”, det vill säga en frysning av privata bankuttag. Medelklassen tar till gatorna i ”cacerolazos”, kastrulldunkande demonstrationer, och de arbetslösa plundrar affärerna.

Men i Jordi Martorells artikel, ser vi att mitt i detta kaos håller någonting helt nytt på att växa fram. Vanliga människor, tiotusentals, hundratusentals, kanske till och med miljontals vanliga människor håller på att organisera sig demokratiskt för att ta kontrollen över sina egna liv och över hela samhället.

Grundbulten i rörelsen är så kallade Asambleas Populares, demokratiska folkförsamlingar som träffas i varje kvarter. De växte fram under kampen mot ”corralito”. Här kunde alla deltagare bli direkt delaktiga i beslut om kampens inriktning och aktiviteter. Men med tiden har asambleas-rörelsen utvecklats. Nu öppnas möjligheten att denna rörelse kan bli början till ett nytt samhällssystem – socialismen. Här följer Jordi Martorells artikel:

---

Asambleas Populares, som träffas varje vecka, täcker nu de flesta områden i Buenos Aires och dess omgivning och har börjat sprida sig till provinserna. Sedan den 12 januari har folkförsamlingarna från hela Buenos Aires börjat träffas gemensamt varje söndag för att samordna sina aktioner och diskussioner. Dessa möten, så kallade Interbarrial, av delegater från olika kvarters Asambleas Populares har växt i storlek och samlar nu mellan 3000 och 4000 människor. Det finns rapporter om liknande möten i provinserna. I till exempel Rosario träffas representanter från 24 olika Asambleas Populares regelbundet.

Dessa möten drivs på ett extremt demokratiskt sätt. Alla får bara 3 minuter att tala och vid Interbarrial-mötena får bara valda delegater från Asambleas Populares, eller arbetare som är ute i kamp, tala. Vid slutet av varje möte röstar man om alla förslag.

Viktigast av allt är att folkförsamlingsrörelsen har tagit steg för att länka samman arbetarna med de arbetslösas rörelse. Under flera år har Argentina sett många offensiva aktioner från de arbetslösa, som går till direkt aktion och organiserar vägblockader och kräver arbete och bidrag. Dessa ”piqueteros” organiserade två nationella konferenser i juli och september förra året för att samordna rörelsen.

Interbarrial bestämde sig för att gå med i de två piquetero-marscherna som organiserades den 28 januari och den 5 februari, och olika folkförsamlingar välkomnade piqueteros i sina kvarter. Ett nytt uttryck myntades som visade enheten mellan folkförsamlingarna och de arbetslösa: ”Piquete y cacerola, la lucha es una sola.” (Blockader och kastruller, kampen är densamma – detta refererar till vägblockaderna som organiserades av de arbetslösa och de kastrulldunkande demonstrationerna som organiserades av församlingarna). Dessutom har folkförsamlingarna etablerat kontakter med grupper av arbetare som kämpar i deras kvarter. Detta var fallet med arbetarna i Brukmans textilfabrik som har ockuperat fabriken för att stoppa alla avskedanden och krävt att företaget ska förstatligas under arbetarkontroll.

Byråkratin bromsar

Hitintills har den organiserade arbetarrörelsen inte deltagit i protesterna som en självständig kraft. Det innebär inte att arbetarna är passiva. Under de senaste tre åren har det varit åtta mycket offensiva generalstrejker. Arbetare deltar också i folkförsamlingarna i sina kvarter. En av orsakerna till den organiserade arbetarrörelsens passivitet är den snabba ökningen av arbetslösheten som nu har nått upp till 20 %. En annan viktig faktor är byråkratins järngrepp om den största fackförbundsfederationen CGT.

Det andra nationella mötet för piqueteros, som hölls i september, enades om att utlysa ett nytt nationellt möte som skulle bestå av valda ombud, en per 20 organiserade arbetslösa arbetare. Men det mötet blev aldrig av eftersom två av de organisationer som har det största inflytandet i de arbetslösas rörelse konsekvent vägrade att kalla till det. Dessa organisationer, CCC och FTV, är länkade till en facklig federation som heter CTA. Ledarna från båda dessa organisationer är nu indragna i samtal med regeringen om skötseln av arbetslöshetsbidragen. Diskussionerna är i grunden en manöver från regeringen för att passivisera de arbetslösas rörelse.

Men de mer radikala delarna av piquetero-rörelsen bestämde sig att ändå kalla till den tredje nationella samlingen. Bland dem fanns många arbetslösa arbetares organisationer från hela landet, många som var länkade till olika vänsterpartier och så vidare. De vädjade också till de anställda arbetarna, radikala fackföreningar och folkförsamlingar att skicka delegater till detta möte.

Utlysandet av mötet ledde till en splittring i CCC. En av deras ledare, Raul Castells, som sitter i husarrest, stödde offentligt den nationella samlingen och uteslöts på grund av detta från CCC.

Den tredje Nationella Samlingen av Arbetare (arbetslösa och anställda) utlystes till lördagen den 16 februari. Folkförsamlingarna i Buenos Aires hade bestämt att de skulle stanna över natten på Plaza de Mayo efter deras vecko-cacerolazo på fredagen den 15 februari. De ville hälsa ombuden till Nationella Samlingen av Arbetare välkomna när de kom från landet hela lördagsmorgonen. Tusentals människor trängdes redan på Plaza del Mayo när delegationerna från de olika arbetslösas organisationer, lokala fackföreningar, Asambleas Populares från provinserna, grupper av arbetare i kamp med flera började marschera in till bravorop och taktfast ropande av slagord.

Arbetarkontroll

Två av de viktigaste delegationerna utgjordes av arbetarna på Brukmans textilfabrik och Zanóns keramikfabrik i Neuquén. Med en banderoll där det stod ”Brukman och Zanón under arbetarkontroll” marscherade de in på torget till folkmassans jubel och ljudet av trumslag. Enligt alla rapporter var stämningen elektrisk. Vid ena ändan av torget fanns ett podium med en stor banderoll där det stod Nationella Samlingen av Arbetare (arbetslösa och anställda). Framför den fanns det plats för ackrediterade ombud som skyddades av en rad arbetare med batonger och metallrör. Massmötet började först på eftermiddagen, efter det att man hade inväntat alla ombud från provinserna. Dussintals talare från olika organisationer från hela landet fick 10 minuter vardera att tala till folkmassan.

På söndagen samlades ombuden för att fortsätta diskussionerna i Avellanedateatern. Två tusen ombud deltog, som alla representerade minst 20 andra. En av de centrala debatterna handlade om hur arbetarna skulle kunna lösa krisen i landet.

En resolution som skickades från Neuquéns keramikarbetares fackförbund klargjorde att ”den verkliga enheten mellan de anställda och de arbetslösa (…) är det första villkoret för att arbetarna ska kunna leda den nödvändiga alliansen med den ruinerade medelklassen, och det enda sättet som vi kan genomföra en arbetar- och folklig lösning av den nationella krisen.”

Till detta lade de: ”Bara arbetarklassen, de anställda och de arbetslösa, de offentligt anställda och de privatanställda, kan lösa den nationella krisen. Den anställda arbetarklassen producerar hela nationens rikedomar. Den driver transporterna och kontrollerar hela ekonomin: från energi (gas, olja och el) till finans- och banksystemet. De arbetslösa (som vi anser är en del av arbetarklassen) blockerar landets viktigaste vägar och motorvägar. Och förstås de statliga och kommunala tjänstemän som redan är ute i kamp och har gjort sig själva till en del av rörelsen. Detta är den fundamentala kraft som kan ge en progressiv lösning av den kapitalistiska krisen.”

Helt korrekt uppmanade också Zanónarbetarna till arbete på gräsrotsnivå i fackföreningsrörelsen för att vinna över de organiserade arbetarna från den fackliga byråkratin.

Till slut röstade man för en resolution som betonade att Duhalde-regeringen är en fiende till arbetarklassen, och en folklig lösning av krisen betydde att man ”kastade ut Duhalde och plundrarklassen som satte honom vid makten”.

Mötet avslog alla försök att etablera ett samhällskontrakt (concertación), det vill säga regeringens försök att dra in de arbetslösas organisationer på sin sida. Punkt 4 av resolutionen säger: ”Vi måste själva lösa massornas mest pressande problem: arbete, hälsa, utbildning. Detta innebär spridningen av folkförsamlingar, piqueteros och arbetarkommittéer i hela landet som ett alternativ för arbetarna. Inget allvarligt försök att besegra den nuvarande regeringen och den regerande regimen kan undvika arbetarklassens fundamentala roll som idag är att se till att huvudsakliga produktionscentra och serviceinrättningar fungerar”

Mötet fick också höra ett förslag från järnvägsarbetarna (som nu hotas med tusentals avskedanden) att paralysera järnvägen och att sprida piqueteros blockader till järnvägen. En av parollerna på lördagens massmöte hade varit ”Luchar, vencer, obreros al poder” (Kämpa, vinn, arbetarna till makten!).

Resolutionen uppmanar också ledarna för CCC och FTV-CTA, som vägrade kalla till den nationella samlingen, att bryta alla förhandlingar med regeringen som sker bakom ryggen på rörelsen, och delta i den kampplan som har godkänts. Mötet avslog alla försök att framkalla illusioner om ”regeringar som i grunden representerar de inhemska och utländska utsugarnas intressen.”

Programmet som antogs var följande:

• Frihet för Raúl Castells, Emilio Alí, Peralta och alla de andra fängslade kamraterna. Tillbakadragande av alla anklagelser mot dessa kämpar.
• Organisatörerna och förövarna av morden den 19 och 20 december måste ställas till svars och bli straffade.
• Ingen betalning av utlandsskulden.
• Förstatliga bankerna och de största företagen.
• Förstatliga pensionsfonderna.
• Det ska vara olagligt att avskeda och permittera.
• Förstatliga alla företag som lägger ned eller avskedar arbetare, och återta alla nedlagda företag i drift under samma villkor.
• återlämna omedelbart bankbesparingarna till alla småsparare.
• Kamp för riktiga och fasta jobb genom arbetstidsförkortning med bibehållen lön.
• Inflationsskyddad minimilön och arbetslöshetsbidrag.
• Ut med Duhalde och IMF. För en arbetarregering!

Detta program antogs tillsammans med en aktionsplan av arbetarombuden. På söndag kväll den 17 februari deltog representanter från Nationella Arbetarsamlingen på det sjätte mötet för Buenos Aires Interbarrial för att förklara sina beslut och få stöd för sin aktionsplan. Interbarrial bestämde sig för att stödja aktionsplanen och antog en del andra programmatiska krav. De viktigaste var:

• Sammankalla en nationell folklig samling med representanter från asambleas populares, Interbarrial och provinssamlingar den 16 och 17 mars.
• Duhalde och hans ekonomiska plan måste bort. För en regering av asambleas populares, Interbarrial, arbetarna och piqueteros.

Motionerna från Nationella Arbetarförsamlingen och Interbarrial är i grunden ett program för en socialistisk revolution. Men det avgörande är inte antagandet av detta program, utan att allt fler delar av den organiserade arbetarklassen håller på att vinnas till detta program. Den allt djupare ekonomiska krisen kommer att tvinga fler och fler arbetare and gå med i kampen för att försvara sina arbeten. Det kommer att bli tydligare att detta inte kan göras på ett effektivt sätt om man inte ersätter det kapitalistiska systemet med ett system av statliga företag och arbetarkontroll.

Arbetare i strejk

Bilindustriarbetarna har varslat om strejker mot uppsägningshot. Statsanställda som arbetar för provinsregeringarna har strejkat för att få sina löner utbetalda. Regeringen har ingripit för att stoppa oljearbetarnas strejk. De privatiserade oljebolagen har annonserat tusentals avskedanden som svar på regeringens skattehöjningar på bensin. Detta har tvingat oljearbetarnas byråkratiserade fackförbund att utropa en allomfattande strejk. Den skräckslagna regeringen har påtvingat medling, som för tillfället stoppar både avskedanden och strejk.

Detta visar motsättningen som den argentinska regeringen är fångad i. å ena sidan kan de bara upprätthålla den kapitalistiska utsugningen genom hänsynslösa attacker på arbetarna och medelklassen. å andra sidan hotar detta att provocera en revolutionär rörelse som kan ta ifrån dem allt.

Under tiden fördjupas den ekonomiska krisen. Peson, den argentinska valutan, har fallit kraftigt. Industriproduktionen kollapsade 18 % i januari, en rekordnedgång efter en stor nedgång redan i december. Och detta trots att devalveringen har gynnat exporten.

Rädsla hos borgarklassen

Den argentinska borgarklassen kan också se farorna i hela denna process. Under de senaste dagarna har de publicerat två hysteriska attacker i La Nación, där de fördömer asambleasrörelsen.

Den 14 februari deklarerade de att ”trots att asambleas har växt upp som en konsekvens av att allmänheten är förbannad och trött på de politiska klassernas opålitliga beteende, måste man ta med i beräkningen att sådana mekanismer för folkliga rådslag är en fara. På grund av sin natur kan de utvecklas till den ondskefulla maktmodellen, ’sovjeterna'”.

Och artikeln fortsätter: ”Erfarenheterna visar att dessa samlingar ibland tas över av extrema ideologiers agenter, som utnyttjar majoritetens legitima upprördhet för sina egna syften. På detta sätt försöker de uppnå vad de inte kan uppnå vid valurnorna. Det är inte dåligt att folk försöker uttrycka sig själva. Men det är viktigt att påpeka att det är en sak att delta i ljudliga protester och en helt annan sak att ta regeringsbeslut som berör det allmänna intresset och den gemensamma välfärden.”

Vad de i grunden säger är att folket har rätten att säga vad de vill … så länge de inte hotar kapitalisternas och bankirernas styre!! Som vid varje revolution så plockar borgerlig media fram ”extrema agitatorer” som orsaken till massornas revolutionära stämning. I realiteten är det det egna systemets kompletta konkurs som har skapat en gynnsam jordmån för att revolutionära idéer ska antas av massorna.

La Nación tjatar vidare på samma tema och anklagar den 17 februari asambleasrörelsen för att organisera en ”dold statskupp”. Tidningens ledare insisterar att ”det är nödvändigt för argentinare att lugna ned sig och förstå att landet inte kan arbeta med ständiga folkliga rådslag.” (Varför inte?) ”Det är inte rimligt att (en kvarterssamling) träffas för att deklarera nationens president som illegitim, att utan undantag deklarera upplösningen av alla parlamentsledamöters mandat och kräva att Högsta domstolen avgår.”

återigen visar detta den borgerliga demokratins verkliga karaktär. Folket får delta så länge deltagandet begränsas till att rösta då och då. Men när folket faktiskt börjar ta saker i egna händer, då är det en kupp!

Problemet är att majoriteten av folket i Argentina har röstat för alla möjliga politiska alternativ under de senaste tjugo åren och inget av dem har löst majoritetens problem. Nu har massan av arbetare, arbetslösa och mellanskikten sagt att nu får det vara nog och börjat agera själva genom demokratiskt valda och kontrollerbara kommittéer.

Ledarartiklarna i de borgerliga tidningarna uppmanar regeringen att inte göra några eftergifter eftersom, resonerar de, det bara kommer att uppmuntra rörelsen. Efter våldsamma protester från småsparare, som attackerade ett antal banker i Buenos Aires finansdistrikt, varnade regeringen att den skulle ta till repression om sånt fortsatte. Polisen har använts i ett antal sammandrabbningar med piqueteros.

Det är tydligt att den härskande klassen är mera förberedd nu än i december. Därför kommer det att behövas en mer organiserad rörelse för att ta den revolutionära rörelsen vidare. Huvuduppgifterna är de som man röstade för på Nationella Arbetarsamlingen: att stärka och utvidga asambleas populares och framför allt att organisera industriarbetarklassen i arbetarkommittéer som är kapabla att organisera en generalstrejk.

Jordi Martorell

Tillägg av Alan Woods

Det framgår tydligt från artikeln ovan att den revolutionära rörelsen i Argentina är långt ifrån över, tvärtom avancerar den och ökar i bredd och djup. Borgarklassen och deras regering kan inte stoppa den. De får nöja sig med att utfärda gälla varningar och hot från sidlinjerna.

Massorna, när de har börjat röra på sig, kommer inte att stanna förrän alla deras rättmätiga krav har genomförts. De har hittad de lämpliga organisatoriska formerna för att uttrycka sina krav. Dessutom skärps kraven för var dag. Programmen som har tagits av Nationella Arbetarsamlingen och Interbarrial är utmärkta och motsvaras precis vad rörelsen behöver. Sammantaget så blir de ett program för arbetarna att ta makten med.

Vad är nästa steg? Det är nödvändigt att sprida rörelsen till varje stad och by, till varje fabrik, gruva och bondgård. Överallt måste parollen om asambleas popular föras fram och vinna stöd. För att asambleas popular och piqueteros rörelsen ska få full kraft och bredd, är det absolut nödvändigt at de länkas till valda arbetarkommittéer på arbetsplatserna. Innan detta sker kommer rörelsens omfattning att vara för begränsat för att uppnå sina mål.

Den fackliga byråkratin kommer att starkt motsätta sig en sådan utveckling. De kommer inte att vilja se sin makt begränsad av gräsrotskommittéer. Men den fackliga byråkratins makt är inte absolut. Arbetarna står inför allvarliga problem. Deras löner, arbetsvillkor och arbeten hotas. De fackliga ledarna kan hålla tillbaka arbetarnas missnöje ett tag – men bara ett tag. Förr eller senare nås den kritiska punkten då arbetarna säger: Så här långt men inte längre!

De som är aktiva i asambleas popular och piqueteros står i kampens frontlinje. Men arbetarklassens tunga bataljoner har ännu inte rört sig på ett avgörande sätt. Naturligtvis kommer de att komma i kapp, men till dess är det nödvändigt att inte gå för långt före dem. Majoriteten av de organiserade arbetarna är under peronistfacket CGT: s kontroll. Det är inte möjligt att genomföra revolutionen i Argentina om inte detta avgörande skikt vinns över.

Vänstern i Argentina är traditionsenligt fientlig inställd till peronism. Detta är helt begripligt. Men det är en sak att bekämpa peronistledarna politiskt och en helt annan att ignorera en stor del av arbetarklassen. Tidigare har det funnits splittringar och oenighet inom peronismen. I den nuvarande situationen då en höger-peronistisk regering genomför IMF:s politik måste det finnas allvarliga oenigheter inom CGT. Vänstern måste hitta en väg till gräsrotsmedlemmarna i CGT och vinna dem till den revolutionära vägen.

Original: Argentina: National Workers’ Assembly meeting – a big step forward