Är situationen hopplös för kapitalismen? Om man får tro unga amerikaner mellan 21–32 – så är det redan kört. En CNN-rapport visar att en klar majoritet unga har slutat pensionsspara, och anledningen är att de inte tror att kapitalismen erbjuder en framtid.
Här i Sverige verkar revolutionen kanske mer avlägsen. Men vårt beroende av världsmarknaden och utsikterna om en ny kris som väntar runt hörnet, gör det lätt att förstå att situationen kan förändras mycket snabbt. Det spekuleras ofta om detta i Dagens Industri, det kanske mest seriösa organet för den svenska härskande klassen.
I fyra år har vi haft en S+MP-regering. Klassklyftorna har fortsatt att öka, precis som de gjorde under regeringen Reinfeldt. Sverige har nu 187 miljardärer – fler än någonsin – samtidigt har Eurostat beräknat att omkring 1,8 miljoner människor lever i risk för fattigdom.
Från att ha varit världens mest jämlika land på 1980-talet, är Sverige nu det land inom OECD där klyftorna ökar snabbast.
Otryggheten växer i takt med pressen på arbetsplatserna. Över hälften av unga i åldrarna 16-24 har tillfälliga anställningar – medan 70 procent vill ha fast jobb. Behovsanställningar och bemanningsföretag breder ut sig – och i stället för att organisera en motkampanj låtsas fackföreningarnas ledning att det är en “politisk uppgift” som inte berör dem.
Men för att pressa ned de snabbt växande sjuktalen har regeringen beslutat att införa nya sparkrav, i stället för att ställa den uppenbara frågan: Varför är folk sjuka? Människor blir av med ersättningen trots att de har läkarintyg på att de inte kan arbeta, och Försäkringskassans ledning implementerar en allt mer cynisk och människofientlig praxis för att spara pengar.
Misären breder ut sig bland samhällets svagaste, som får betala för vinstfrossan på Stockholmsbörsen. Flyktingar som får avslag tvingas gå under jorden som papperslösa och arbeta för svältlöner, medan pensionärer som arbetat i Sverige hela sina liv får vända på varje krona för att få det att gå ihop.
Inom välfärden sliter arbetarna hund, med sämre och sämre förutsättningar. På äldreboenden och inom hemtjänsten har man inte längre tid för en kopp kaffe och ett samtal, utan får stressa vidare i ständigt mer vansinniga ”effektiviseringar”.
Höjningen av statsbidragen till kommunerna har firats av den socialdemokratiska regeringen, men är inte ens tillräckligt för att fylla igen de hål som redan existerar. I oktober 2017 släppte SKL beräkningar på att det kommer att saknas 20 miljarder i välfärden 2019 och 59 miljarder 2021.
Olof Palmes tal om klassamhället har ersatts av sänkt bolagsskatt. Stefan Löfvens tal 2015 om att ”mitt Sverige bygger inga murar” har ersatts med uttalanden om att vi inte kan ha ”svängdörrar” för flyktingar.
Detta är ett skamligt bokslut för en regering som påstår sig vara socialdemokratisk.
De svar som presenteras är individuella: Det är ditt fel om du är arbetslös. Om du är sjuk är du lat. Och tiggare och flyktingar kan ta sitt pick och pack och dra.
Till och med de urvattnade parollerna man körde i förra valet om ”ett bättre Sverige för alla” har fått ge vika för en valkampanj baserad på fler poliser och ”hårda tag” mot gängkriminaliteten.
Man hade önskat att samma hårda ord användes mot skurkarna i samhällets topp, som lever gott på skatteflykt, ekonomisk brottslighet och utsugning av arbetarklassen.
Arbetarklassen har samtidigt aldrig varit så stark som den är i dag. LO har 25 miljarder i sina strejkkassor. Om arbetarklassen bestämmer sig för det, finns det ingen som kan stoppa den från att förändra samhället.
Viktigare än utgången i höstens val är nu organisering på gator och torg. Den måste fortsätta innan, under och efter valet – för att pressa igenom verklig förändring och göra facken till kämpande organisationer.
Denna process pågår redan i många andra länder, där vi sett nya krafter till vänster växa fram: från Jeremy Corbyn i Storbritannien till Upproriska Frankrike och spanska Podemos. Nya rörelser kan och kommer byggas. Detta är erfarenheten från alla avancerade kapitalistiska länder.
Kampens friska vindar kommer rensa undan de gamla byråkratierna och ge nytt liv till passiva fackliga organisationer. Men arbetarklassen måste beväpnas med ett socialistiskt program för att göra slut på det kapitalistiska vansinnet. Marxisterna kommer därför att ingripa sida vid sida och alltid på arbetarklassens sida.
Detta är vår tids ödesfråga, och handlar om mänsklighetens överlevnad. Med modern teknologi och automatisering hade vi kunnat frigöra alla från tråkiga och meningslösa manuella arbeten, och ge alla mat, utbildning och tak över huvudet. Alternativet är fortsatt kapitalistisk vinstjakt, där den senaste tekniken används för allt mer sofistikerad övervakning av arbetare, krig, utsugning av arbetare och fortsatt förgiftning av miljön med medföljande klimatförändringar.
Om du håller med om detta, borde du kanske också börja planera för framtiden. Som de unga amerikanerna har förstått finns det ingen bättre pensionsförsäkring än den socialistiska revolutionen. Gå med oss i kampen för att göra socialismen till verklighet i vår livstid.