2011 spred den arabiska revolutionen sig som en löpeld över hela Mellanöstern och fällde den ena diktatorn efter den andra. Nu står den på dagordningen igen. Det är precis den hjälp som de palestinska massorna behöver för att besegra ockupationen.
Regimerna i Mellanöstern framställer sig gärna som vänner till det palestinska folket. Verkligheten är en annan. I själva verket har de närmat sig Israel alltmer de senaste åren. Egypten erkände Israel redan 1978 i Camp David-avtalen och Jordanien slöt fred 1994, följt av ett handelsavtal 1996. 2020 förhandlade USA fram Abraham-avtalen där Israel normaliserade relationerna med Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. Även Saudiarabien var på väg att sluta avtal med Israel. Bara några veckor innan den 7 oktober, erkände Mohammed Bin Salman att de var “väldigt nära” att få till ett avtal med Israel.
Egypten har dessutom deltagit i Israels blockad mot Gaza sedan Hamas tog över styret 2007 och samarbetet mellan Israel och Egypten har stärkts sedan al-Sisi kom till makten. Egypten ska bland annat ha bett om Israels hjälp att stävja ett begynnande uppror i Sinai 2018.
Israels krig mot Palestina kunde därför inte komma vid en värre tidpunkt för dessa låtsasvänner till det palestinska folket. Samtidigt som miljoner varit ute på gatorna över hela Mellanöstern mot Israels folkmord, har dessa regimer fortsatt sina samarbeten med Israel. Detta har inte gått någon förbi i Mellanöstern.
I Marocko demonstrerade hundratusentals den 15 oktober och skrek ”Folket vill se en kriminalisering av normaliseringen”, det vill säga avtalet mellan Marocko och Israel. I januari demonstrerade miljoner i Jemen och skrek “vi bryr oss inte, vi bryr oss inte, vi bryr oss inte, gör det till ett världskrig, våra hjärtan längtar efter gevär och strider”. Detta efter att USA med flera ständigt varnat för att Israels krig inte får utvidgas till fler länder, samtidigt som de själva provocerar fram en eskalering med bombningar av Jemen.
I en opinionsundersökning genomförd i januari i arabländerna svarade två tredjedelar att Förenade Arabemiraten och Saudiarabiens politik gentemot Gaza var dålig eller mycket dålig. 59 procent ansåg också att fred med Israel är omöjligt. Massorna i Mellanöstern är trötta på tomma löften. De vill se en verklig kamp mot Israels ockupation av Palestina och inser alltmer att regimerna i arabvärlden står i vägen för det. Huthirebellernas attacker mot fartygen på Röda havet har bara synliggjort deras passivitet ännu mer.
“Bröd, frihet, social rättvisa”
Men folket har inte varit passiva. I länder över hela Mellanöstern har folket vällt ut på gatorna. Den 11 december bröt den största generalstrejken på årtionden ut i Jordanien. I Bahrain har demonstrationerna varit de största sedan den arabiska våren 2011. I Egypten såg sig al-Sisi tvungen att utlysa en nationell protestdag för Palestina. I Kairo skulle de enbart tillåtas demonstrera i ett särskilt inhägnat område, men demonstranterna bröt sig loss och tog sig till Tahrirtorget. Ett av de främsta slagorden var “bröd, frihet, social rättvisa”: revolutionens slagord från 2011.
Alla dessa regimer är extremt hatade, den ekonomiska krisen har skapat en massiv misär för de fattiga. Nu ses regimerna som medansvariga till Israels krig mot Gaza. Folket beger sig ut på gator och torg, samtidigt som de möts av våld från regeringar som påstår sig stötta Palestina. Hela situationen är upplagd för en ny arabisk revolution.
Det är precis vad som behövs för Palestinas frigörelse. En ny intifada kan bara vara segerrik om den backas upp av deras bröder och systrar i Mellanöstern. Samtidigt kan en ny intifada och en ny arabisk revolution bara vara segerrik om den siktar in sig på att inte bara fälla en regim, en diktator, utan hela det kapitalistiska systemet, om man ska frigöra sig från imperialismen.
Detta kräver revolutionära kommunistiska partier som kan leda dessa revolutioner till seger: det som saknades 2011. Det är vad vi siktar på att bygga med den Revolutionära kommunistiska internationalen. Revolutionära kommunistiska partier som kan avskaffa kapitalismen i Mellanöstern och här i de imperialistiska länderna.
Vi kommunister i de imperialistiska länderna har en särskild plikt gentemot Palestina och alla förtryckta länder. Det är de imperialistiska länderna som installerat de flesta regimerna i Mellanöstern, dragit landsgränserna, finansierat krigen, startat de flesta krigen och krossat revolutioner. Verklig frihet är omöjlig utan att också avskaffa den imperialistiska världsordningen.