I början av januari har Vänsterpartiet kongress och debatten är naturligt nog i full gång. Överlägset störst uppmärksamhet har frågan fått om vem som ska efterträda Lars Ohly som partiledare. Och det kanske inte är undra på heller när den svävat i luften så länge. Efter valet 2010 tog det bara några dagar innan de första rösterna höjdes som krävde att Lars Ohly skulle avgå. Tyvärr riskerar viktiga politiska diskussioner att hamna i skuggan av personfrågorna.
Vänsterpartiet är i kris. Partiet har i flera opinionsmätningar befunnit sig strax under eller farligt nära fyra procents-spärren. Många efterfrågar ett ledarskap som kan ta partiet framåt, och en ny partiledare ska det bli. Ohly ställer inte upp till omval.
Men det är inte alls självklart att en ny partiledare kommer kunna lösa partiets problem. Problemen är politiska och därför djupare än att de löser sig med ett enkelt personbyte.
Ledare och opinion
En vanlig uppfattning är att en populär partiledare innebär en särskilt stor skjuts framåt i de allmänna valen. Den som läste DN under förra valrörelsen fick lätt intrycket att det var det enda som spelade någon roll; sällan har väl en dagstidning gått så hårt in för att skjuta en partiledare i sank. Så som man nagelfor Mona Sahlin kan man bara göra med en representant för ett arbetarparti.
Nu behöver vi inte gissa eller – sämre ändå – läsa borgerliga media om vi vill reda ut frågan om partiledarens betydelse för ett partis valresultat. Det är en välutforskad fråga i svensk valforskning. Utan att gå in på några detaljer finns det några slutsatser i forskningen som är speciellt intressanta och tillika kanske förvånande för många.1
Det första är att partiledarna i själva verket har ganska liten betydelse för hur folk röstar. Folk uppger att de röstar på ett parti framför en person och beter sig sedan på så sätt i valen. Det finns flera exempel både på när populära partiledare inte gett ett positivt utfall i val och när impopulära ledare inte gett ett dåligt resultat. Ett exempel är att mellan 1991 och 1994 så tredubblades moderaternas partiledare Carl Bildts popularitet samtidigt som Moderaterna gick framåt med bara 0,5 procent.
En populär idé lyder ju att politiken blivit mer personlig och att därför partiledarnas betydelse ökat. Forskningen säger något annat: Partiledarnas betydelse har inte ökat. Partiledare spelar lika stor (liten) roll nu som de gjorde för något decennium sedan. En intressant detalj är att partiledarna nästan alltid är mindre populära än sina partier. Vår gamla kamrat Schyman var till exempel bara mer populär än Vänsterpartiet ett enda år under sitt dryga decennium som partiledare. Och det var 1999 – ett år efter det så kallade rekordvalet. I övrigt var hon i likhet med den allmänna tendensen för partiledare i Sverige mindre populär än sitt parti.
Schyman – en valvinnare?
I riksdagsvalet 1998 fick Vänsterpartiet sitt bästa resultat någonsin: 12 procent. Det närmaste vi har kommit tidigare var i kommunalvalet 1946 då vi fick 11,2 procent. Många kamrater tänker därför tillbaka på valet 1998 som en slags partiets storhetstid. Och visst kommer man ihåg Gudrun Schymans tid som partiordförande. Vid tillfället uppfattades hon som enormt populär såväl bland väljare som inom våra egna led. Och det råder inte någon som helst tvekan om att Gudrun Schyman var en oerhört skicklig debattör. Hon kunde sitta i TV bättre än de flesta. Hon hade alltid svar på tal och kunde vara sylvass mot våra politiska motståndare allt eftersom det behövdes.
Men det finns mycket lite som tyder på att det framför allt är en persons förtjänst att vi fick så högt röstetal 1998. En person är en person och en debatt är en debatt. Inte oviktiga: summan av dem utgör det vi kallar för samhällsdebatten. Men endast en härdad idealist skulle hävda att klasskampen framför allt utkämpas på idéplanet, och att därför vad vi mest av allt behöver är en riktigt duktig gladiator att skicka in på idékampens stora arena för att försvara våra ideal. Nej, de flesta av oss inser att saker sker i ett större materiellt sammanhang, och att en ledare därför bara kan vara framgångsrik om det finns någonting framgångsrikt att leda.
Så om det alltså inte var Gudrun Schymans debatteknik, vad låg egentligen bakom framgångarna 1998? Några saker kan ändå nämnas.
Socialdemokraterna hade regerat sedan valet 1994. Under krisen 1991-1994 hade den borgerliga regeringen fört en nedskärningspolitik som slog hårt mot arbetarklassen. Många blev av med både hem och jobb samtidigt som staten delade ut ekonomiska bidrag till kapitalet av en sådan storlek att man lika gärna kunde ha köpt bankerna rakt av. Skattereformen 1991 innebar kraftigt minskad progressivitet i skattesystemet och grävde stora hål i statens budget. Parallellt med detta gav man bort 65 miljarder till storkapitalet samtidigt som man skar ned kraftigt i välfärden.
I valet 1994 gick alltså Socialdemokraterna kraftigt framåt och kunde bilda regering. Men nedskärningspolitiken fortsatte under den socialdemokratiska regeringen. Som marxist ser man att det är naturligt att ett borgerligt parti och ett reformistiskt arbetarparti kommer att föra snarlik politik i liknande situationer: en politik som i huvudsak ligger i kapitalets intresse. Skillnaderna är procentandelar upp eller ned medan systemet består. Planerna för skattereformen 1991 var exempelvis satta i rullning av Socialdemokraterna året innan, när de fortfarande satt på regeringsmakten.
Detta tjänade Vänsterpartiet på i valet 1998. De mer radikala skikten av arbetarklassen kunde vända sig till det mindre av de två arbetarpartierna i hopp om förändring. Men förändringen uteblev. Bland det första Vänsterpartiet gjorde i riksdagen var istället att rösta för utförsäljningen av det statligt ägda företaget Telia. Istället för socialism alltså: privatiseringar. Och på den vägen skulle det fortsätta.
Under Schyman pågick en högervridning av partiet. Marx-porträtten skulle gömmas undan i källaren samtidigt som politiken skulle bli mer ”ansvarsfull”. Detta innebar till exempel att förslag inte fick vara ”ofinansierade”, alltså med andra ord att de inte fick hota kapitalets profitnivåer. Som så ofta annars var förevändningen för högervridningen att man skulle tänka nytt och göra upp med gamla idéer. Priset för detta har vi fått betala i form av ett minskat stöd i varje val sedan dess.
Nu inser väl de flesta att Schymans så kallade förnyelse fick gå för långt. De allra ivrigaste förespråkarna för denna högerlinje samlades kring gruppen Vägval Vänster och bröt följdriktigen också med partiet kring år 2005. Till partiets stora förtret fortsatte Schymans personliga förnyelse med att hon gick vidare till det allmänborgerliga partiet Feministiskt Initiativ.
Alltså kan framgångarna egentligen inte tillskrivas en särskilt lyckad politik, och i den mån de berodde på det var det i vart fall inte tack vare Schyman. På många sätt kom framgångarna tvärtom trots henne.
Det vi nu skrivit är en möjlig beskrivning av utvecklingen. Den kan vara behäftad med vissa brister och är nog väl skissartad. Poängen är att det finns många faktorer vid sidan av Schymans ledarskap som är väsentligt rimligare att diskutera.
Den allmänna utvecklingen påverkar ofta mer än vad vi kanske riktigt vill erkänna för oss själva. Vi vill gärna kunna känna att det vi gör är viktigt och spelar stor roll. Och det är ju bra. Men en samhällsförändring kan inte önskas fram utan växer fram i en dialektik mellan kapitalismens utvecklingsväg och arbetarklassens egen kamp. Det är först när vi förstår relationen mellan vårt handlande och arbetarklassens eget agerande som vi på allvar kommer kunna gripa in i och påverka händelseutvecklingen. I efterhand framstår det som att Vänsterpartiet i valet 1998 snarare drog fördel av händelsernas gång som av en slump och dessutom lyckligt ovetande än som att man var några exceptionellt skickliga politiker som förstod att utnyttja en politisk öppning till sin fördel.
På samma sätt som vi idag förklarar vårt resultatet i kommunalvalet 1946 framför allt med stora händelser som Sovjetunionens seger över Tyskland i kriget, kommer vi alltså med tiden lära oss att förstå och förklara valet 1998 med framför allt ekonomiska, politiska och sociala faktorer.
Vänsterpartiets kris och kapitalismens
Vänsterpartiets kris sammanfaller med den kanske största krisen i kapitalismens historia. Kapitalismen har inte så många alternativ kvar. Räntorna är redan i botten och staterna har knappast råd med en ny omgång räddningspaket till finanskapitalet. Det som borde vara ett guldläge för antikapitalistisk politik, verkar vi som parti tyvärr sjabbla bort.
För några år sedan kunde man höra Ohly prata om att arbetarna själva borde kunna ta över nedläggningshotade företag. Nu har det låtit helt annorlunda vad gäller SAAB: man valde istället att prata om att näringsminister Maud Olofsson borde ”ta ansvar” för SAAB, och då bland annat genom att inte prata illa om företaget!
De arabiska revolutionerna har inte gjort några djupare avtryck i partiet. Den största debatten kom först när det blev aktuellt med en Natoledd insats. Vi har tidigare kritiserat partiets försvar för insatsen under dess första månader och visat på en annan väg.2 Men vad gäller de mer framgångsrika revolutionerna är det tråkigt att man inte förmår göra en koppling mellan den internationella händelseutvecklingen och de svenska perspektiven.
Nordafrikas arbetarklass har ställt frågan om makten över samhället på dagordningen igen, och detta innebär förhoppningsvis att vi ser en ny arabisk vänster som kan bryta med decennier av islamistiskt mörker.
Vi har under senvåren och sommaren sett kamputbrott i flera sydeuropeiska länder. Orsakerna till dessa är flera. Den främsta faktorn är naturligtvis att man gått alltför hårt fram i sina strävanden att låta arbetarklassen betala priset för krisen. Samtidigt måste man se till de politiska traditionerna och de historiska kamperfarenheter som arbetarklassen gjort i varje enskilt land. Grekiska arbetare är till exempel vana vid en hög grad av militans sedan 70-talets militärdiktatur.
Vid sidan av detta måste man även väga in det internationella perspektivet.
Parollen ”kämpa som en Egyptier” har dykt upp på flera ställen där masskamp av det här slaget blivit aktuellt: Grekland, Spanien och nu senast till och med i Israel. Arbetarklassen är instinktivt internationalistisk. Och visst har den arabiska våren – revolutionerna i Nordafrika – höjt medvetandet bland sydeuropeiska arbetare. På samma sätt kommer kamputbrott i länder nära Sverige att kunna påverka svenska arbetare, och det som just nu verkar som ett nära nog obrytligt status quo kan snabbt förändras.
Vi lever alltså i en period av systemisk instabilitet. En rad händelser på världsskala har visat att händelseutvecklingen i den rådande situationen kan gå oerhört fort. Alla blev tagna på sängen av de nordafrikanska kamputbrotten förra vintern. Ännu så länge har Sverige klarat sig bra från krisens verkningar. Hur förberedda är Vänsterpartiet på ett kamputbrott i Sverige?
Dessa är några av många viktiga politiska frågor som man kunde diskutera.
Vägen fram
Istället har vi en diskussion om vilken individ bland fyra som är den vassaste talaren, som har den bästa framtoningen, bakgrunden, åldern etc. Sanning att säga är de politiska skillnaderna mellan kandidaterna förhållandevis små. Ändå verkar kandidaterna uppfattas som hörande till en höger eller vänster, baserat på, vad man får misstänka, gamla skiljelinjer som knappast längre är relevanta. Rosanna Dinamarca, av många uppfattad som en vänsterkandidat, kan exempelvis skriva om ”[Sveriges] behov av riskkapital, inte minst i landsbygden” (SvD 11-09-07) medan ”högerkandidaten” Jonas Sjöstedt skriver att ”den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system”. Vem är höger och vem är vänster?
Många har även fört fram och velat diskutera idén om ett delat partiledarskap, liknande miljöpartiets språkrörsmodell. Frågan har fått stor uppmärksamhet och förslaget är populärt. En undersökning gjord av borgerlig media bland partiets företrädare visar en knapp majoritet positiva till förslaget. De argument som framförts har tyvärr varit ganska allmänt hållna och man har hänvisat till abstrakta begrepp som ”demokrati” eller ”förnyelse”, vi ”måste våga tro” och så vidare.
Frågan är bara vad man vill uppnå. Den som är intresserad av opinionsmässiga framgångar har som vi sett inte mycket att hämta i just partiledarfrågan. Det framstår också som tveksamt om det kommer att leda till någon speciell organisatorisk eller politisk förändring. Tre av de fyra kandidaterna sitter redan idag i partiets högsta ledning. Finns det skäl att tro att det blir speciellt banbrytande för att en person i ledningen får en mer framträdande plats? Det är antagligen klokt att förhålla sig skeptisk till detta.
Det alla vill ha är en ledare som kan göra Vänsterpartiet relevant som politisk kraft. Men en sådan kandidat finns inte. Vi behöver nämligen inte endast en organisatorisk upprustning utan även en politisk.
Vänsterpartiet kunde idag, om man bara vågade ställa sig på en marxistisk grund, vara det enda parti som kunde förklara kapitalismens kris. Vi kunde vinna förtroende genom att ha förklaringarna, perspektiven, genom att vara konsekventa och skilja ut oss som en politisk kraft som inte endast vill göra det sossarna gör, fast ”bättre”, utan som också har ett självständigt existensberättigande. Kort sagt kunde vi försvara de revolutionära idéer som är grunden till att vårt parti bildades när vi blev uteslutna ur Socialdemokraterna år 1917.
Vill vi bygga ett modernt vänsterparti måste vi en gång för alla göra upp med 90-talets förvirrade förnyelse. Vi måste ta bladet från munnen och återigen säga det som är på allas läppar: det finns ingen lösning på vår tids stora frågor inom kapitalismens ramar. Vi måste visa alternativen.
Partiledarfrågan får alltså oproportionerligt stor uppmärksamhet, såvida det nu inte verkligen är så att de flesta tycker att partiledaren är det enskilt viktigaste för ett parti. Om man å andra sidan, som jag försökt argumentera för i den här artikeln, tycker att frågan kanske inte är helt oviktig, men att den sett i sitt rätta sammanhang ändå är av sekundär karaktär, har man all anledning att ge sig in i kongressdebatten. Partiledarfrågan har redan diskuterats enormt mycket och det är hög tid att låta andra nödvändiga diskussioner ta plats.
Stefan Kangas
medlem i Vänsterpartiet Kortedala-Gamlestan-Bergsjön
Fotnoter
1. Aron Etzler har skrivit en bra genomgång av forskningsläget.
2. Se Ylva Vinbergs artikel Nej till imperialistisk inblandning i Libyen! i Avanti! nr 5.