Ännu ett barn har nu fötts på en av vägkanterna i Norrlands inland. På en parkeringsplats i Tallsjö i Åsele kommun fick både mamma och barn riskera sina liv eftersom de inte hann ta sig till närmaste BB i Umeå, 30 mil från deras hem.
Sedan ett par år tillbaka håller BB i Lycksele stängt över sommaren. I år förväntades 80 kvinnor påverkas, men beslutet att stänga BB genomfördes ändå. För de som behöver åka längst från inlandet till Umeå, innebär det en bilfärd som tar ungefär lika lång tid som från Göteborg till Stockholm.
Förlossningen skulle öppna igen den 18 augusti, men detta försköts till 1 september. Anledningen sades vara personalbrist. Men det finns enligt Nationella vårdkompetensrådet över 13 000 sjuksköterskor som inte är sysselsatta i sin yrkesroll.
Detta är långtifrån ett isolerat exempel. Gravida kvinnor i Kiruna har sedan nedläggningen av BB 2001 tvingats resa 12 mil på E10:an till Gällivare – en sträcka som fått epitetet “dödens väg”. Det kan ta timmar på vintern när det är vinterväglag, snöstorm och det kör tung industritrafik på den enfiliga vägen.
Lisa Wester från Örnsköldsvik, som födde sin son längs vägkanten på väg till Sollefteå BB förra året, berättade efteråt om det hon kallade sin största mardröm i en intervju:
“Det var verkligen på håret. När ambulansen kom kände jag att det var riktigt nära, så jag sa bara ‘kom med båren’, för jag kände att jag kunde inte gå. Sedan föddes han fem minuter efter att jag kommit in i ambulansen… Nu hade vi en otrolig tur. Vi är väldigt tacksamma att det gick så bra, att inte navelsträngen låg i vägen, att det inte behövdes något kejsarsnitt och att han mådde bra.”
Den gången gick det. Men man kan bara föreställa sig vad som hade kunnat hända och hur traumatiserande upplevelsen är.
Nedskärningarna i välfärden hotar nu på sina platser hela samhällen. Avvecklingen av Sollefteå sjukhus är det senaste exemplet, och innebär att 37 procent av personalen ska flyttas till Örnsköldsvik och Sundsvall. Intensivvård, ortopedi, operationer, barn- och ungdomsmedicin kommer att försvinna.
Motståndet mot dessa nedskärningar har varit kompakt. I februari demonstrerade 4000 sollefteåbor, och 16 500 skrev under namninsamlingen, för att stoppa avvecklingen.
I Sollefteå har det under många år pågått en kamp för att rädda vården. Under 2015 bröt enorma demonstrationer ut mot nedläggningen av BB, när 14 000 demonstrerade i Kramfors under parollen “Ådalen reser sig igen! Rädda Sollefteå sjukhus!”. Uppemot 20 000 demonstrerade i Härnösand året därpå.
I båda fallen var demonstrationerna större än invånarantalet i både Kramfors och Härnösand, och de kulminerade i ockupationen av Sollefteå BB där 1 800 personer deltog bara under de första åtta månaderna.
Under 2016 demonstrerade också 3000 personer i Kalix mot nedskärningar inom vården – nästan hälften av invånarna. År 2012 skedde en över tre år lång ockupation av sjukstugan i Dorotea, för att stoppa en planerad nedläggning. I en folkomröstning i Västerbotten röstade 88 procent för att behålla sjukstugan. Återigen var motståndet väldigt kompakt och sjukstugan räddades.
Trots den stora uppslutningen fick ingen av dessa rörelser något uttryck inom de stora partierna eller facken. Att arbetarrörelsen själva genomfört den här nedskärningspolitiken (Socialdemokraterna) eller inte involverade sig i den (Vänsterpartiet och facken) gjorde att missnöjet stannade vid lokala initiativ och enfrågepartier. I den mån som rörelserna begränsat sig till enskilda städer är det arbetarrörelsens ledare som ska stå till svars.
I deras frånvaro fick Sjukvårdspartiet 45 procent av rösterna i Norrbotten i valet 2018, och petade bort Socialdemokraterna som hade styrt regionen i 84 år. Men resultatet blev att Sjukvårdspartiet satte sig och styrde med Moderaterna och Centerpartiet och bedrev samma nedskärningspolitik.
Sanningen är att inget av de befintliga partierna har lyft ett finger för att rädda sjukvården i Norrland. Arbetarrörelsens toppar kommer inte att bedriva denna kamp. Om vi ska övervinna splittringen i rörelsen behöver vi organisera oss för en revolution inom arbetarrörelsen. Bara förenade i gemensam kamp som klass, kan vi se till att inga fler barn ska behöva födas vid vägkanten.