Den 15 april landsteg 2500 italienska soldater i den albanska hamnstaden Durres, som förtruppen för den internationella styrka på 6000 man med FN:s välsignelse, som fått det hoppfulla namnet ”Operation Soluppgång”. Vad är meningen med denna operation, och hur ska arbetarrörelsen förhålla sig till den?
Det som hänt i Albanien är en folklig resning mot en tyrannisk regim, vilken från första början stötts av västmakterna. Föreställningen att västländerna nu kan agera som garanter för demokrati och humana förhållanden är en motbjudande fantasi. Om västländerna sänder trupper till Albanien, kan man med säkerhet anta, oavsett övriga syften de kan ha, att de inte sänds för att försvara det albanska folkets intressen. Detta är att lägga sig i de interna förhållandena i vad som förutsätts vara en oberoende stat. De övervägde aldrig att skicka trupper för att avlägsna tyrannen Berisha, helt enkelt för att han var deras man i Tirana. Men nu, då det albanska folket försöker ta kontroll över sitt eget öde, intervenerar de. Varför?
Ledning saknas
De revolutionära kommittéerna kontrollerar södra Albanien. De valdes under revolutionen och åtnjuter den fortfarande beväpnade befolkningens förtroende. Men blotta existensen av såna kommittéer avgör inte maktfrågan. Kommittéerna är sammansatta av alla sorters politiska riktningar, mest medlemmar i de 17 olika politiska partierna. En del av dem är utan tvekan beredda att gå vidare med revolutionen, medan andra vill bromsa den och avväpna befolkningen. De hyser t.o.m. illusioner om den ”fredsbevarande” rollen hos de utländska interventionsstyrkorna. De italienska soldaterna har mötts men hurrarop och omfamningar.
Om revolutionen hade haft en medveten ledning med ett klart program och strategi, hade Berisha störtats inom en vecka. De upproriska styrkorna mötte inget verkligt motstånd och Berisha var demoraliserad.
Stannade halvvägs
Det fanns en rörelse bland arbetare och soldater i Tirana, och början till ett uppror i den norra delen av landet. Men i avsaknad av ledning, gjordes ett ödesdigert misstag. Revolutionen stannade halvvägs och gav Berisha tid att organisera kontrarevolutionen. Den hemliga polisen Shik släppte lös en terrorvåg i huvudstaden. Berishas anhängare lyckades omgruppera sig i norr, även om det är omöjligt att säga hur mycket stöd han egentligen har där. Kort sagt, man hamnade i en situation av dödläge. Men det nuvarande ostadiga jämviktsläget kan inte bestå. Berisha kommer utan tvekan att ordna en provokation för att få till väpnade sammanstötningar mellan ”rebellerna” och de utländska trupperna.
Falsk propaganda
Propagandan om ”kaos”, som ihärdigt trumpetas ut av media i väst, syftar till att bereda vägen för upplösning av revolutionskommittéerna, avväpning av folket och återupprättande av ”ordningen” – d.v.s. att återupprätta den gamla regimen. Detta kommer folket att bekämpa med näbbar och klor. Långt från att stå för kaos, speglar kommittéerna den revolutionära befolkningens försök att organisera det dagliga livet och etablera kontroll över sina egna områden. För att uppnå detta tvingas de konfrontera båda de kontrarevolutionära elementen och de kriminella gängen – vilka till stor del sammanfaller.
Kommittéerna har blivit så oumbärliga att t.o.m. de italienska interventionsstyrkorna tvingas förhandla med dem, något som de till att börja med sade att de inte skulle göra. I praktiken är det i många fall revolutionskommittéerna som har kunnat ge hjälpsändningarna beskydd.
Illusioner
Det faktum att kommittéerna har illusioner i de utländska interventionsstyrkorna betyder inte att de är beredda att lämna över vapnen. En av kommittéledamöterna i Vlora sa till italienska Il Manifesto:
”Vi vill hjälpa till så mycket vi kan, men vi instämmer inte i att folket ska avväpnas. Berishas män är beväpnade till tänderna, och inte bara med kalashnikovgevär. Vi kommer inte att lämna in våra vapen förrän Berisha lämnat den politiska scenen.”
Dubbelmakt
Vi ser hur en dubbelmakt utvecklats i Albanien. Å ena sidan finns de beväpnade ”rebellerna”, organiserade i kommittéerna. Å andra sidan finns resterna av den gamla statsapparaten, Shik-polisen och de beväpnade gäng som försvarar Berisha. Bashkim Finos regering hänger i luften. Här är ett dilemma för imperialisterna. För att avväpna revolutionen, måste man få Berisha att avgå. Men Berisha och hans anhang har andra planer. De förstår att deras huvuden sitter löst. Det är ett kraftfullt argument för att göra motstånd till det bittra slutet!
Den verkliga makten
När avgrunden öppnades framför hans fötter, lämnade Berisha över den nominella kontrollen till Socialistpartiet (de f.d. stalinisterna). Men i verkligheten har de bara makten på papperet. Vapnen är i händerna på ”rebellerna” och Berisha-anhängarna. Berisha använder Socialistpartiet som en skyddande fasad, bakom vilken de grupperar om och konspirerar för att återta makten. Den verkliga situationen avslöjades då parlamentet försökte avsätta polischefen Shehu, en nära medarbetare till Berisha som anklagats för många brutala aktioner mot folket. Men Berishas representant kunde stoppa detta genom att hävda att bara presidenten har rätt att avsätta polischefen. Berisha låter gärna Socialistpartiet framstå officiellt som innehavare av regeringsmakten, och låter dem ta på sig ansvaret för alla impopulära beslut, så länge den verkliga makten ligger i hans händer.
Interventionen
Bakom allt hycklande tal om ”humanitär hjälp” och den skräniga propagandan om ”kaos” och ”anarki” framstår Italiens och Greklands verkliga intentioner klart. Den härskande klassen i båda länderna har sedan länge intressen i Balkanområdet. Före andra världskriget var Albanien mest en koloni till Italien, som sedan ockuperade landet 1939.
Italiens imperialistiska ambitioner har direkt kommit på kollisionskurs med Greklands. Sedan Jugoslaviens sönderfall har Aten varit inblandat i ständiga intriger och manövrer med avsikt att stärka och öka Greklands inflytande i regionen och få tillgång till marknader på Balkan. De var snabba att skicka trupper till Albanien, men ville skicka dem till de södra delarna, där det finns en stor grekisk minoritet. Italienarna protesterade genast och krävde att deras trupper skulle skickas till de norra delarna, vilket resulterade i ett diplomatiskt ordkrig.
Det verkliga motivet
Den grekiske utrikesministern försade sig i en intervju i Le Monde, där han erkände att interventionens syfte är att avväpna rebellerna, och bara i andra hand att säkra hjälptransporterna. Denna lilla incident säger det mesta om det verkliga motivet bakom dess ”humanitära insatser”. I själva verket, vilket representanter för Röda Korset påpekat, råder inte någon akut livsmedelsbrist i Albanien. När Röda Korset sände medicinsk utrustning till södra Albanien för någon månad sedan, stoppades de i själva verket en längre tid vid gränsen – inte av rebellerna, utan av de grekiska myndigheterna. Till slut skickade Röda Korset representanter till revolutionskommittéerna inne i Albanien för att få hjälp från dem att transportera hjälpsändningen.
Västs dilemma
Imperialisterna är osäkra på hur de ska lösa sina problem i Albanien. Amerikanerna skulle vilja göra sig av med Berisha och genomföra allmänna val, sedan lämna makten till Socialistpartiets ledning och låta den göra smutsjobbet. Socialistpartiets ledning å sin sida skulle gärna gå med på det, men de har ett litet problem, eller närmare bestämt två. Berisha är inte beredd att ge sig, och revolutionärerna i söder vill inte lämna tillbaks vapnen innan han gör det.
Ständiga provokationer
Berisha och Shik-polisen genomför ständigt provokationer. Shik släppte 800 farliga brottslingar med avsikt att ställa till mera kaos och skapa ett klimat av rädsla och osäkerhet. Deras agenter i söder kommer inte att tveka att arrangera blodiga konfrontationer med interventionsstyrkorna, för att skapa konflikter mellan dessa och rebellerna. Om detta blir av, kommer en ny och farlig situation att skapas, med oförutsägbara konsekvenser.
Välkomna – hur länge?
Den huvudsakliga faktor som gynnar imperialismen är bristen på kunskap och erfarenhet hos de breda befolkningslagren. Också i de södra delarna hyser man illusioner om interventionstruppernas roll. Hur länge detta kommer att vara är en annan fråga. 1969 välkomnade katolikerna i Belfast och Derry på Irland de brittiska soldaterna som frälsare och till och med bjöd dem på te – innan den brittiska arméns verkliga roll blev uppenbar. På samma sätt hälsades de brittiska trupperna i Grekland efter andra världskriget, tills de började uppträda fientligt mot partisanerna. Det är nödvändigt att göra sig av med illusionerna om de utländska truppernas roll i Albanien. Deras syfte är att krossa revolutionen, att avväpna befolkningen och försvara imperialismens intressen.
Gamla staten åter
Framför allt skulle det vara ett ödesdigert misstag att tro att imperialisterna ska lösa problemen. Deras variant på ”problemlösning” består i att avväpna folket och återupprätta den gamla statsapparaten. Med eller utan Berisha, betyder det att den gamla förtryckarstaten kommer att återuppbyggas. Precis som förut, kommer imperialismens ”hjälp” bara att betyda att Albanien underkastar sig utländsk dominans.
Explosiv situation
Men allt detta förutsätter att de kommer att lyckas avväpna folket. Detta återstår att se. De imperialistiska interventionernas historia över de senaste decennierna visar att det är väldigt enkelt att gå in, men väldigt ofta svårt att komma därifrån. Den nuvarande situationen är mycket explosiv. Vilken gnista som helst kan tända en brand. En lösning till hälften är omöjlig. Antingen kommer vi att se den största av segrar eller den bittraste av förluster – det är de verkliga alternativen som det albanska folket står inför.
London, 27 april 1997